De försvunna papporna

Jag talar inte gärna om manliga förbilder och försöker att undvika att romantisera pappornas betydelse. Det går utmärkt att uppfostra barn ensam.

Den här rapporten från Washington Post är ändå alarmerande. Det handlar om ras och klass? Jag famlar efter förklaringar till de här mönstren.

20130108-191638.jpg

Debatten om debatten om debatten?

Jag har demonstrativt avstått från debatterna om konsttårtor, pepparkakor, disneyfilmer, Lilla Hjärtat och julavslutningar i kyrkan.

Tonläget har varit högt och positionerna låsta. Båda sidor tycks mig aningen självbelåtna och lusten att demonisera den andra stor.

Under året har den ena rasistdebatten avlöst den andra. Från Makode Lindes tårtperformance till “Tintin i Kongo” och “Lilla Hjärtat”. Nu i veckan har en ny diskussion singlat upp, om pepparkaksgubbar i Luciatåg. Gemensamt för alla är att det finns en högljudd grupp människor som avfärdar allt som trams och ett tecken på att icke-vita människor är överkänsliga.

Jag menar att Chukri väljer att förlöjliga debattmotståndarna genom den här beskrivningen. Det finns personer som varken är högljudda eller kategoriska. Om kritikerna av kritikerna är onyanserade (och hatiska?) skapas utrymme för en ny godhet i andra ringhörnan.

I grunden handlar det förmodligen om hur man ser på rasismen idag: är den ett stort problem eller något som vi gjort upp med i Sverige?

Jag tror att det också kan handla om en trötthet på symbolfrågor. Eftersom den verkliga rasismen är komplicerad väljer många att fokusera på vilka ord och bilder som passar in i kulturdebattsformatet. Samtidigt positionerar man sig som medveten.

I måndags skrev författaren Johannes Anyuru ett debattinlägg om dem som protesterar vilt mot att vissa bilder upprätthåller en rasistisk struktur.

Jag tror det hade varit bättre att strunta i dem som protesterar “vilt” och försökt hitta ett debattläge som inte utgår från att aggression måste bemötas på samma sätt. Låt oss vårda nyanserna. Och kulturarvet.

https://twitter.com/ikastrobo/status/280270920768180225

20121215-151655.jpg

Den viktiga skillnaden mellan materia och idéer

Lena Andersson är som vanligt klok:

Allt gungar och är godtyckligt. Ändå måste vi oavbrutet bestämma oss för vad som ska gälla och hur vi ska handla och tänka. Vi är dömda att göra våra egna rimlighetsbedömningar och acceptera att andra inte gör samma men ändå anser sig göra det nödvändiga och goda.

Sådana grubblerier har följt mig under höstens debatt om rasism och censur i bildkonsten. Svaren är inte självklara såvida man inte anser att konstens absoluta frihet ska vara dogm. Det tror jag knappt någon menar. Om det visade sig – vilket i det närmaste är både otänkbart och obevisbart, men för resonemangets skull – att konstens frihet entydigt ledde världen in i katastrof skulle vi omförhandla den. Den är en överenskommelse som allt annat, men hittills en mycket bra överenskommelse som manar oss att stå ut med förekomsten av konstnärliga uttryck som vi avskyr eller skräms av.

Äsch – läs hela artikeln.

När man kräver borttagande av bilder och böcker från marknad och bibliotek gör man konsten till ett politikområde bland andra, där politikens förfarande ska gälla vid intressekonflikter. Det är en ståndpunkt som går att försvara. Jag gör det inte, för ett samhälle blir snöpt om det inte skiljer på materiella och immateriella motsättningar utan beredvilligt tillgodoser krav på att freda människors medvetanden från påstått skadliga tankar och bilder.

Ett ännu tyngre vägande skäl för konstens frihet från funktionärer, omröstningar och utrensningar är att skapade verk bedöms genom tolkning. Tolkning är perspektiv och förslag, inte fakta. I samma verk som den ena ser rasism eller sexism ser den andra kritisk genomlysning av rasistiska eller sexistiska tankefigurer. Ingen kan slutgiltigt fastställa den saken.

Vi har helt enkelt att göra med en filosofisk fråga, inte en empirisk.

Jag har ingenting att tillägga.

20121201-080950.jpg

Antagligen skulle Voltaire hållit med.

Du ska hellre tala engelska!

Henrik Brandao Jönsson beskriver de svårigheter som möter en brasiliansk väninna när hon övergår från att tala engelska till stappliga svenska.

När min brasilianska väninna i Stockholm hade bott sju år i Sverige tog hon ett beslut. Hon bestämde sig för att börja prata svenska. Fram tills dess hade hon endast pratat engelska, vilket fungerat bra både privat och på hennes jobb som gästforskare vid Stockholms universitet. Men när hennes tonårsbarn lärt sig flytande svenska och tog med sig svenska kompisar hem kände hon att det vore bra om hon också pratade svenska. ”För integrationens skull”, tänkte hon.

Vad hon sedan upplevde var något hon i sin vildaste fantasi inte kunnat föreställa sig. Hon fick sämre service i butiker, folk tittade snett på henne när hon pratade i mobilen på gatan och på middagar började hon få frågor som hon inte fått på flera år: Hur länge har du nu bott i Sverige, i vilken stadsdel bor du nu i och vad gör du egentligen på universitetet? Sakta hade nedgraderingen börjat.

– På några veckor gick jag från att vara en respekterad internationell ekonomiforskare till att bli en invandrare.

Länk

Stämmer hans iaktagelse?

20121128-081122.jpg

Hur imponerade blev S-topparna?

Carin Jämtin har varit i Malmö och studerat samarbetet mellan Kroksbäcks- och Linnéskolan.

Länk

Framgångssagan har en mörk baksida.

Linnéskolans inslag av Kroksbäckselever lockade Limhamnsföräldrar som ville ha sina barn i en blandad skola, säger Johan Revemark.

– Våra föräldrar som bor i Limhamn valde Linnéskolan för att de visste att vi blandar elever, de ville vara med på det tåget. Det är så ett framtida samhälle ser ut i Malmö.

Men det var också oväntat många föräldrar som valde bort Linnéskolan. Skolledarna hade trott att 68 elever från Geijersskolan skulle börja årskurs sex på Linnéskolan hösten 2007, men av dem valde 60 andra skolor. Många sökte sig till den nya friskolan Sveaskolan.

Forskarnas jubel och föräldrarnas misstro – jag får inte ihop det.

Breddad rekrytering – temadag

Länk

Hur bred kan den bli?

Tid: 2012-05-11 10:00 – 2012-05-11 15:30
Plats: Orkanen D 222
Målgrupp: Medarbetare
Mah-dag om breddad rekrytering och inkludering
Ett år efter förra årets lyckade INCLUDE-konferens är det nu dags för uppföljning och fortsatta diskussioner på hemmaplan. Syftet med dagen är att få påfyllnad från den aktuella debatten om breddad rekrytering och framförallt att träffas för att lära av varandra och diskutera Malmö högskolas fortsatta arbete.

På programmet står bland annat:
Professor Penny Jane Burke (key-note på konferensen 2011) talar på temat The Right to Higher Education

Professor John Storan leder en workshop för er som genomför eller planerar att genomföra mindre forsknings-/utvärderingsprojekt med enknytning till breddad rekrytering
Rundabordssamtal om stöd till studenters skrivande – vad behövs och vilka resurser finns?
Workshop om studentmentorsverksamhet – hur är olika mentorsprojekt organiserade och vad kan vi lära av varandra?

Jag är full av förväntan!

20120511-082624.jpg