Samma dag som Hamas avvisar förslaget om vapenvila publicerar Sydsvenskan den här sidan.
En pufftext över sex spalter borde vara begriplig. Talesmannens upprördhet över Israels mästerliga psykologiska krigföring i medierna handlar om uppgiften att Hamas raketer störtat i Gaza. Det borde gå att kontrollera. Frågan är om läsarna är lika upprörda över just den frågan.
(Jag hittar ingen länk till artikeln?)
Jag gissar att de flesta försöker förstå varför Hamas avvisar avtalet.
Tyvärr var det inte helt sant. Men ett bra tillfälle att öva på sin kritiska förmåga.
Jag går förbi min gamla gymnasieskola. Inskriptionen ovanför porten är fortfarande obegriplig.
Jag läser ledaren och nickar först instämmande.
Samtidigt måste jag förklara för mig själv – vad är det som gör att jag misstror partiledarens avsikter? Han borde väl ha samma rätt att uttrycka sina åsikter med kroppen som alla andra?
Inom svensk mansrörelse är det här en stor fråga. Staten samarbetar med organisationen Män för jämställdhet som tar alla chanser att visa sina goda värderingar och normkritiska avsiktet.
Själv känner jag ett visst obehag över att bära tröjor som manifestar min präktighet i okontroversiella frågor. Jag är mot våldtäkter och kvinnomisshandel alla dagar.
Ändå vill jag av rättviseskäl försvara Jonas Sjöstedts rätt att tatuera sig utan att hånas. Tills någon förklarat för mig varför han är löjligare andra politiker som vill föra ut sitt budskap.
En annan dag kan vi diskutera manliga feministers strategier.
Jag tror att leken kommer att få en framträdande plats i den utbildningspolitiska diskussionen under valrörelsen och ser fram emot hur politikerns positionerar sig i frågan.
Det finns folk som tror att valet står mellan lärande och omsorg. Så enkelt är det inte.
Riktigt bra svar till Ulla Waldenström om förskolan, och dessutom en ny ton i debatten – nyanser och värdighet är vi inte bortskämda med.
Drömmer jag?
Det föreligger, som Waldenström påpekar, mycket begränsad forskning om den svenska förskolan. Detta gäller generellt. En del av detta kan förklaras med en sen och begränsad akademisering av de yrken som bär upp förskolan. Förskoleforskning har inte förrän på senaste åren attraherat forskare utanför de grupper som genom sina professioner varit relaterade till förskolan på olika sätt. Ointresset för förskolan och för förskoleforskning både bland forskare, som bland finansiärer och politiskt ansvariga, är mer framträdande än det motstånd mot kvantifiering och resultatstudier som Waldenström framhäver.
Vår uppfattning är att det inte är särskilt meningsfullt att diskutera om det i allmänhet är bra eller dåligt för barnen att vistas i förskolan. Fokus bör istället läggas på de faktorer som är mest betydelsefulla för att förskolan ska kunna vara en positiv lärande-, utvecklings- och omsorgsmiljö för barnen. Här kan forskningen utvecklas utifrån och med de verksamma i förskolan och skapa en forskning inte bara om utan också för förskolan.
Avslutningsvis – Waldenström väcker en viktig diskussion. För att den ska vidareutvecklas måste förskolan, dess villkor, förutsättningar och forskning sättas i sitt historiska och nutida sammanhang.
SVEN PERSSON
INGEGERD TALLBERG BROMAN
ANN-CHRISTINE VALLBERG ROTH
samtliga professorer på Malmö högskola
Ibland är politiken väldigt enkel. Alla springer åt samma håll tills någon betydelsefull person säger ifrån. Nu har det hänt.
Antagligen är det svårt att avfärda hennes kritik som antifeministisk. Det är viktigt VEM som säger VAD.
Det är generöst av SR att låta alla delar finnas tillgängliga. Jag lyssnar och njuter av en flödande berättelse.
Sällan har manlig fåfänga skildrats med samma skärpa. Fadern är ett högfärdigt kräk och klassamhällets olika sidor beskrivs obarmhärtigt.
Jag sliter med nässlorna. De är lätta att rycka upp med rötterna.
Tysta tankar 