I väntan på söktalen

Landets högskolor är beroende av att locka till sig studenter. Just nu går många lärare omkring och är nervösa inför höstens antagning. Tänk om den rådande högkonjunkturen får landets ungdomar att välja de snabba pengarnas väg i stället för att belasta sina liv med tunga och dyra studier? (Nåja dagens lätt deprimerande undersökning om hur mycket tid studenterna egentligen lägger ner kanske gör frågeställningen mer komplicerad…)

Ett alternativ är kanske att använda samma rekryteringsmetoder som engelska flottan på 1700-talet. Patruller samlade ihop de fullaste från krogar och bordeller. Nästa dag vaknade de ute till havs med huvudvärk och en strikt diet av skeppsskorpor framför sig.

b22.jpg
Kanske vore det läge att skicka ut en buss till MFF:s nästa hemmamatch och kidnappa en läktarsektion. (helst ståplats!!!) Samtidigt löser vi tre svåra frågor genom att rekrytera grupper som bryter mot vår traditionella typologi: Svensk, Medelklass, Flicka.

Låt oss laga ett paraply

Ett av Malmö högskolas centrala perspektiv är “miljö”. Ett viktigt profilområde på många enheter är “hållbar utveckling”. Ett viktigt moment i många kurser är “lokala och globala framtidsfrågor”. Kort sagt finns det ett stort engagemang uppifrån för att föra in dessa frågor i utbildningarna.

Ofta möter upphetsade föreläsare ganska uttråkade studenter. Inte ens svältande isbjörnsungar eller hot om klimatförändringar lyckas tränga igenom den mur av likgiltighet som många barn har lyckats bygga upp genom sin skoltid för att skydda sig mot det som jag vill kalla “det dåliga samvetets pedagogik”. Din skuld, ditt ansvar, din frihet att förändra världen och att börja i det lilla.

Här skulle jag naturligtvis presentera en radikal lösning – men nöjer mig med ett anspråkslöst förslag som jag fick inspiration från i Indien. Låt oss laga något som vi inte trodde gick att laga! Det kan vara ett paraply – men på sikt kan det också vara ett helt jordklot…

paraply.jpg

Kritiken mot skolan…

b17.jpg
…förs ofta utifrån förutsägbara positioner. När Per Bauhn med utgångspunkt från Inger Enkvists senaste bok i dagens Svd skriver en krönika om förfallet inom pedagogiken är det inga nya argument som förs fram. Ändå är det som om jag hör dem för första gången. Jag befinner mig i en sårbar fas.

“Kravlös skola skapar lättstyrda medborgare” – jag försöker översätta detta till min lärarutbildarvardag och tvingas motvilligt erkänna att det finns en kärna av sanning. Våra studenter har luckor i sin bildning som gör att demokratiprojeketet skola haltar.

Den ena sidan är en hotande relativism där allting är lika bra, alla metoder lika trevliga, alla kunskaper lika viktiga och alla människor lika värda – oberoende av vad de har gjort. Här står relationerna och känslan i centrum. Skolans huvuduppgift blir att sprida denna ljuva sociala kompetens och varje form av sortering är definitionsmässigt ond. Diskussioner om kunskapssyn och värderingar hotar att underminera denna trivsel. “Alla ska med!”

Den andra sidan är längtan efter legitimitet och en oreflekterad tilltro till statens rätt att detaljstyra verksamheten. Jag möter studenter som dyrkar Skolverkets inspektioner och menar att framtiden för skolan ligger i detaljstyrning ända ner till metoder för hur vi ska arbeta med trygghet. Tanken på att lärare har ett handlingsutrymme/friutrymme och därigenom också ett ansvar för sina handlingar – den möjligheten upplevs som ett hot i en värld där det handlar om att göra rätt och att följa regler. Oberoende av dessa reglers innehåll eller värdebas. Den goda staten tar definitionsmässigt enbart goda beslut. Stalin hade jublat över så följsamma medborgare.

För att kunna manövrera mellan dessa positioner krävs kunskaper som delvis hotar att spränga ramarna för en lärarutbildning som en del av den statliga maktapparaten. Jag läser Torsten Thuréns “Ideologi och Politik – om konsten att ta ställning” och tror att det är möjligt att utbilda lärare som både är lojala mot och kritiska till det offentliga uppdraget. Men det återstår att bevisa.

Om konsten att misslyckas

Jag läser en debattartikel av lärarutbildningens nya chef Maria Sundkvist, som diskuterar hur lärarutbildningen skildras i media och fenomenet att den alltid beskrivs negativt och att vi delvis orättvist har fått klä skott för många brister inom skolan. Samtidigt menar Maria att historien om lärarutbildningen som massutbildning också kan ses som en framgångssaga.

” Utbildningen inom universitetens och högskolornas lärarprogram är också en framgångssaga. Inget utbildningsprogram är så stort, lockar så många studenter och förser landet med så mycket människor med kompetens på olika områden som just lärarutbildningen”

torn.jpgTesen förstår jag som att en del av denna onyanserade kritik bärs upp av människor som inte har förstått vilken förmån det är att få studera. 60-talisterna har aldrig behövt offra någonting för att kvalificera sig för de höga tjänster de nu anser sig vara berättigade till. Jämförelsen med andra länder leder till eftertanke. Utbildning är verkligen en väg ut ur elände och den svenska misstron mot skolor skulle kunna ses välfärdssjukdom.

Jag känner mig själv lite drabbad och erkänner att jag ibland koketterat med ett skolförakt. Efter att ha mött en familj i Indien där föräldrarna, som är analfabeter, kämpar för att deras barn ska kunna gå i skolan – då är det svårt att inte vilja vara en del av denna rörelse, denna framtidstro. Och dessutom göra studenterna engagerade i frågan.

I USA är akademikerna ofta delaktiga i skolutvecklingsprojekt som tycks ligga nära den socialdemokratiska retoriken ”alla ska med!”. I Sverige är lärarutbildning ett massutbildningsprojekt och Maria tar upp problemet med att alla studenter inte förstår upplägget och att de ibland avslutar sin utbildning i frustration. Vi lockar in studieovana grupper men tar inte ansvar för att ge dem det stöd de behöver.
”För ingen utbildning är bättre än det som den sämst presterande studenten får ut av den.”

Jag tror också att vi måste förenkla utbildningen till något är möjligt att förstå. Kritiken mot lärarutbildningen som teknologisk och alltför komplicerad har Owe Lindberg utvecklat i avhandlingen ” Talet om lärarutbildningen” och jag tror också att vi har murat in oss i alltför sofistikerade progressionstrådar som utgår från en överrationalistisk världsbild, Vi tror verkligen att vi vet vad studenterna lär sig och i vilken ordning dessa kunskaper ska falla på plats. Bolognatänkandet inbjuder till detta.

Kursplaneskrivning är ibland svårartade fall av modernistiskt övermod och det kräver stort mod för att våga släppa taget om dessa modeller. Delvis förlamar de möjligheterna till studentinflytande eftersom varje del bygger på varandra så blir det omöjligt att förändra eller anpassa något element utan att förrycka helheten. Vi lever i längtan efter perfektion och drömmen om att hitta den rätta modellen.

I entréhallen står ett konstverk som brukar väcka besökarnas känslor. I denna rena miljö skapar plasttornet med sina kitschiga färger och oregelbundna former förvirring. Skapelsen heter ”patterns of failure” och jag har kolleger som menar att det är olämpligt. Jag tror det är grundläggande för förståelsen av utbildning att hela tiden se misslyckandet som utgångspunkten och vän. Lärarutbildning är ett pompöst projekt och kanske ska det vara så. Ambitionen att förändra samhället genom utbildning är underbart naiv. Men när vi skapar så starka retoriska figurer finns en uppenbar risk att vi rycks med av dem.

Jag ser en fara i att vi inte inser att varje utbildning innebär ett möjligt misslyckande och att det måste vara så. Studenterna har rätt att misslyckas. Lärare kommer att genomföra föreläsningar som får dåliga utvärderingar. Det största hotet mot skolutveckling är rädslan för att misslyckas (ja och lusten att detaljstyra förståss…) . Och om vi lärarutbildare ska vara förebilder för framtidens lärare måste vi våga misslyckas grundligt och ofta.

”Att vara konstnär är att misslyckas, som ingen annan vågar misslyckas” Samuel Becket

Efter Marias krävande vision om en Lärarutbildning som förändrar världen svalkar jag mig med Bodil Malmstens underbara klippbok ”Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig”. Varje ord har en spänst och precision som gör mig lycklig och det skenbara lättsinnet och slumpmässigheten förför mig. Nu vet jag hur en blogg ska vara. Att vara oändligt intresserad av sig själv utan att bli pretentiös – är det verkligen möjligt?

Vad ska vi göra med Coca cola?

Indien är kontrasternas land och i Goa samsas gammalt och nytt i en kaotisk blandning. Människorna har ofta en stolthet över sin tradition och sin kultur – samtidigt som de är oerhört måna om att försöka vara moderna och turisterna till lags.
cola.jpg

Skylten ovan pryder ett palatsliknande lantställe inte långt från stranden och favoritstället Café Roma. Ägaren lär vara en rik läkare från Bombay och ett otal tjänsteandar håller huset i trim. Men jag undrar om det hade varit möjligt att i Sverige döpa ett prestigfyllda sommarslott till något liknande med samma populärkulturella ton? Eller är jag bara fast i min uppdelning i högt och lågt? (där Coca Cola definitivt hör till de lägre skikten) Det kan var så att Indien är väldens mest postmoderna land.

Samtidigt förbannar jag kulturimperialismen. En dag stannade en lastbild vid stranden och sju stora kylskåp bars ut till sju förväntansfulla strandrestauranger som fick en eftertraktad vara gratis. Nästa dag kom två duktiga målare som på fri hand målade upp den välbekanta logotypen på väggarna. Det var imponerande och lite chict. En vecka senare kom två andra andra gubbar ochcola2.jpg fyllde upp restaurangerna med skyltar som blockerade utsikten åt alla håll. Det stora företaget ägde nu rätten att avgöra hur många och stora skyltar som sattes upp. Stranden ser nu ut som ett varuhus. Turister som söker efter något äkta indiskt kommer att dra vidare. Jag mötte Tomas DiLeva på stranden. Han såg vilsen ut bland all reklamen. Som tur är finns Café Roma och ägaren Antony som förklarar varför inte han hade gått med på avtalet
– I have good guest. They tell me how to do!

Om du är i Indien så bör du pröva allt – utom att köra bil. Folk kör som galna och det kan bero på att de inte respekterar trafikskyltarna. Men vem skulle göra det när de är fulla av reklam…

Jag vill ha mål, mål, mål – dokumentation?

ko2.jpg

Kursen “Att bli lärare” är det första studenterna möter när de börjar sin lärarutbildning. Kursplanen är ny och vi lärare brottas med att försöka omsätta målen till något som liknar undervisning och examination. En del formuleringar inbjuder till skiftande tolkningar.

Kursmål:
utifrån egen dokumentation av barns och ungas uppväxtmiljö i dialog med kurskamrater kunna reflektera över barns och elevers utveckling och lärande i skolan bland annat ur aspekterna genus, klass och etnicitet.

Mats första kommentar:
Är det miljön eller barnet som ska stå i centrum för dokumentationen? Om vi väljer ”barnet” riskerar vi att hamna i utvecklingspsykologi och alternativet “miljön” pekar mot sociologin. För att dokumentera barn behöver vi komma nära dem och hitta former för dessa möten som är etiska. Något som inte är alldleles enkelt på en massutbildning. Om vi å andra sidan fokuserar på miljön finns det en uppenbar risk att vi hamnar i traditionella områdesstudier och statistiska hårddata. Går det att hitta en väg mellan dessa grynnor?

En möjlighet är att det är barnets upplevelse och tolkning av miljön som vi ska betona. Då får vi ett barnperspektiv och kan koppla till en diskussion om behov och goda uppväxtmiljöer.

En annan väg är att utgå från studenternas frågor: Vad är de nyfikna på? Vad är det de tror att de behöver veta mer om? Vilka brister ser de i sina erfarenheter? Samtidigt får vi en diskussion som lyfter fram hur präglade är vi av våra uppväxtmiljöer.

Ibland möter jag en oroande form av determinism i bland studenterna. Som om vulgärmarxismen och vulgärfreudianismen har stämt träff i en strukturalistisk skepnad. Ovanpå detta konstruerar en del studenter en lärarroll som dryper av godhet och självbelåtenhet.

-Vi ska hjälpa de stackarna som inte har haft det så lätt…

Nåja det kanske ska vara så – och konstigt engagemang är bättre än inget. (Och nu kände jag mig väldigt cynisk och gammal)

Ett annat mer tekniskt sätt att förhålla sig till uppgiften är att se det som en färdighetsövning i dokumentation. Så här gör man för att samla in uppgifter – men då blir det ett ganska stort glapp till den andra delen som är synnerligen kvalificerad:
“kunna reflektera över barns och elevers utveckling och lärande i skolan bland annat ur aspekterna genus, klass och etnicitet.”
Här hoppar minst sex svåra ord upp och biter oss i näsan – men om vi låtsas att vi har en gemensam tolkning av

“reflektera”, “utveckling” och “lärande i skolan” (för det gäller väl inte enbart “utveckling och lärande i skolan” … och varför ska vi inte befatta oss med det lärande som sker utanför skolan – men det är en helt annan historia)

Om vi hoppar över dessa fallgropar (jag har redan använt “grynnor” och blindskär tycker jag är fjompigt) då står vi där med de tre aspekterna (varför heter det inte perspektiv längre????

Genus
Klass
Etnicitet

Jag gillar högt ställda mål – men ser uppenbara svårigheter med att leva upp till dessa krav. Risken är uppenbar att “aspekterna” blir något som vi lärare försöker klistra på det insamlade materialet i efterhand. Vi talar alltså om den berömda jästen i ugnen. Och då är vi tillbaka i en tradition där målen är önskelistor i stället för baskrav.

Män på lärarutbildningen?

b24.jpg
Frågan om genus är het – och samtidigt underligt svävande och undflyende. De där männen som vi pratar om… finns de över huvud taget?

Jag har arbetat med jämställdhet länge. Först som duktig mjuk och känslig man som omdefinierar manlighet inifrån genom att arbeta med små barn. 25 år på förskola ger mig rätt att tala i frågan. För mig var det inget angeläget projekt att konstruera mig själv som förebild. Jag och Bob Dylan tror inte det är bra för människor att vara följare.

roooo.jpgEfter rätt många år började jag ifrågasätta värdet av att anpassa mig till den rådande kulturen och valde en strategi som innefattade polarisering och konfrontation. Det fungerade mycket bättre och jag tror att både jag och mina arbetskamrater levde lyckliga i gemensam respekt för olikheterna.

Nu arbetar jag i en miljö som är starkt dominerad av kvinnor – åtminstone till antalet är maktbalansen avgjort till kvinnlig fördel. Jag funderar ofta hur det påverkar vårt tänkande och jag vill beskriva förhållandet som att majoriteteten gör som alla majoriteter – ser sig själv som neutral och norm. Männen blir till avvikare och hamnar mer eller mindre frivilligt i konflikt.

Nu övergår jag från att spekulera till att beskriva. På vår enhet tar vi in c:a 240 lärarstudenter/år . Ungefär 7% av dem är män. Det är inte bra om man tror att männen tillför någon form av mångfaldskvalitet till skolans värld. Värre är dock att en alarmerande stor del av desssa 7% avslutar sin utbildning i förtid.

Jag prövar några förklaringsmodeller:

  • Männen är korkade och klarar inte de krävande studierna
  • Männen är karriärister och skräms iväg av låg lön och dåliga anställningsförhållanden
  • Männen är oroliga över pedofildebatten och väljer en miljö som inte utgår från misstänksamhet
  • Männen har större integritet än kvinnorna och orkar inte anpassa sig till all formalism och normativitet som lärarutbildningen möjligtvis är präglad av
  • Männen skräms av att lärarutbildningen är präglad av kvinnligt kodade värderingar
  • Klass, kön, etnicitet och ålder samverkar på ett sätt som inte går att fånga i förenklade modeller

Nåja – välj själv!

Andra bloggar om: , , , , , , , ,