I dagens Svd skriver Johan Östling om Bolognaprocessen och konstaterar att den sker i tysthet. Principiella frågor avhandlas inte. En kritisk röst lyfts fram.
Den österrikiske filosofen Konrad Paul Liessmann blandar sig med ”Theorie der Unbildung” (Paul Zsolnay Verlag) i den tyska diskussionen. I motsats till 1959 – då Theodor W Adorno gav ut den klassiska stridsskriften ”Theorie der Halbbildung” – är det idag inte ens mödan värt att oroa sig för halvbildningens utbredning. Fragmentariseringen och kommersialiseringen av kunskap har gjort allt tal om bildning irrelevant. Så kan Liessmanns tes i all korthet sammanfattas. Med detta som premiss underkastar han kunskapssamhället en furiös generalmönstring. Vackra ord om livslångt lärande och excellensforskning ställs mot verklighetens infotainment och utbildningsfabriker.
Filosofen från Wien ägnar ett särskilt kapitel åt Bolognaprocessen. Liessmann är ytterst kritisk. Enligt honom för den nya ordningen bara med sig en ensidig inriktning på förvärvslivets färdigheter. Den fria, sökande anden får lämna plats åt protovetenskaplig yrkesutbildning för marknadens villiga lakejer, där effektivitet och anpasslighet premieras framför helgjuten lärdom och originell begrundan. Bologna är ett farväl till den europeiska universitetsidén, är Liessmanns slutsats.
Johan Östling delar inte dessa farhågor. Det gör jag – mitt i utbildningsfabriken.


Så ropade vi när vi spelade kulor. Jag var fem år och hade flyttat till Persborg från Stockholm. Det var viktigt att markera samhörigheten med ett system av regler och risken var stor att det skulle komma stora killar och ändra på de dolda överenskommelserna. En fyrapyra skulle kastas på från sju stegs avstånd, (men vad var det egentligen för storlek på stegen…) Om vi inte talade om att reglerna fanns – ja då gällde de inte.
Allt beror på hur man ser det. Fotavtrycket fortsätter att fascinera mig. Jag vet att det är en fördjupning och att bilden är tagen tidigt på morgonen med solens strålar in snett nerifrån höger.


Dessa framträder ofta i väl blandad och förvirrad form. Jag kan efter 25 år i förskola förstå att det finns ett behov av att rensa ut bland myter och förenklingar, men menar nog att författaren gör det väldigt enkelt för sig när han påpekar bristen på studier som bevisar mäns betydelse för barns utveckling. De longlitudiella studierna har inte den kvaliteten att motsatsen kan anses vara bevisad när det gäller barns behov. Kanske kan vi lämna slagordsnivån (är män eller kvinnor bäst?) och försöka se vad det är för kvaliteter som männen faktiskt tillför förskolan? Här ekar boken tystnad och väljer att fokusera på säkerhetsnivån (pedofildebatten). Jag skulle gärna se att Nielsen även försökte beskriva en innehållsnivå som skulle kunna innehålla en kritik mot hur det faktiskt ser ut i verksamheten. Möjligheten är då stor att en bild av män som har arbetat för att förändra pedagogiken skulle framträda. Och inte gjort det utifrån organisatoriska (mindre skitsnack) eller barns behov (läs essentialistiska) diskurser.
Dock lyckas Nielsen sätta fingret på en viktig punkt när han beskriver de överdrivna förhoppningar som ofta knyts till män som förändringsbärare. En romantisering av könsaspekten leder till stora bekymmer för de män som ska leva upp till bilden av att vara det andra och det nya. Jag tror också att det är lätt att gå vilse i denna mytologisering – från att hälsas som befriare riskerar mannen att bli gisslan i ett komplicerat spel mellan positioner i en institutionaliserad kultur. Dessutom riskerar de att drabbas av en omfattande skepsis av alla dem som ser med misstro mot mäns deltagande i omsorgsarbete – och av de kvinnor som har ett faktiskt intresse av att monopolisera barnen.
Havung avfärdar också tanken på att männen skulle ha bidragit med något bestående till förskolan och menar att frågan vad männen vill med sin medverkan är höljd i dunkel. Kanske är det här dubbelbestraffningens visar sitt rätta ansikte. De män som väljer att försöka förändra verksamheten utifrån sina erfarenheter (eller ett manligt perspektiv) kommer att betraktas som maktlystna och avfärdas som essentialistiska. De som väljer att följa den enkla anpassningens väg betraktas med medlidsamt överseende av arbetskamrater och forskare.
…Ingegerd Tallberg Broman har skrivit två viktiga debattinlägg. Det ena tillsammans med Ingrid Pramling och Gunilla Dahlberg i
Ibland lär man sig viktiga saker! Under min förskollärarutbildning mötte jag Stig Erberth. Han var biologilärare och visade mig skillnaden mellan mullvads- och sorkhögar. I en mullvadshög är hålet i mitten (eftersom mullvaden knuffar upp jorden) medan sorken gräver ut jorden bakåt – alltså hamnar hålet i sidan av högen. Dessa kunskaper ser jag som helt avgörande och alla som menar att fakta är ointressanta – de har inte varit i naturen med Stig och hört honom berätta om smådjurens fortplantning och avföring. Genom att sätta ord på företeelsen blir den verklig och gripbar.
När jag gick min utbildning på 70-talet föreslog jag att studenterna skulle betygsätta sina lärare. Det var nog tänkt som ett försök att aktualisera maktfrågor och en vilja att försöka granska kvalitet från ett studentperspektiv. Lärarna värjde sig kraftfullt och menade att de skulle bli utlämnade på ett obehagligt sätt.
KK-stiftelsen har en