Den manliga gemenskapen?

…hittade jag på stranden i Goa. Grabbgäng åker dit för att supa och vara tokiga på stranden. Fnissiga högar av machopojkar som har smitit från karriär och familj för att leva det vilda livet.

u10.jpg

Högtidligt poserande och blicken stolt mot kameran. I hembyn sitter mamman och planerar ett passande äktenskap för guldgossen.

u11.jpgFrågan är varför jag tycker att de här pojkarna är charmiga och lite gulliga när jag har så svårt för motsvarande gemenskaper i Sverige? Kanske är det den där naiva oskuldsfullheten som rör mig. De är del av världens snabbast växande ekonomi och troligen välutbildade och om de sköter sig kommer de att tillhöra vinnarna i samhället.

Ungefär så måste världen ha sett ut för mina föräldrars generation på femtitalet.

Jag arbetade mycket med att konstruera en bild av manlighet när jag arbetade på förskola och gjorde en film med männen på Gubbabacken. De är ganska olika och äventyret är väl att dekonstruera samma manlighet utan tappa det som på något sätt vibrerar under ytan.

För alla som funderar över gåtan Zlatan kanske filmen om den kaxige fotbollsspelaren kan ge ledtrådar

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Estetik + pedagogik = pedagogik

u5.jpg

Idag har jag sett studenter redovisa en uppgift som enligt instruktioner handlar om skapande processer och “lärande miljöer”. Det är inte miljöerna som ska lära sig något – begreppet utgår snarare ifrån en teori som menar att vissa miljöer ger underlag för det som vi lärare kallar för “lärande”. Det hela pekar mot pedagogik och mätbar nytta.u2.jpg

Min roll borde vara att leda in dem på tanken att det är viktigt hur miljöerna organiseras och vilken betydelsefull roll pedagogen har i barnens lärande. I stället märkte jag att min tanke gled iväg och att flera av redovisningarna var en aning ängsligt pedagogiska. Energin och kreativiteten neutraliserades av de goda avsikterna. Studenterna ville gärna visa att de tagit till sig litteraturen. Fokus hamnade på allmänna tankar om lärande och hur en lärare bör agera. Jag ville hellre att de skulle visa vem de är och hur de tänker.

Vi lärare jämför våra reaktioner, ser gemensamma mönster och försöker förstå varför dessa redovisningar är annorlunda jämfört med tidigare år. Är det instruktionerna? Sättet att introducera uppgiften? Har vi varit för tydliga/otydliga?

Ibland är vi snabba att vara självkritiska och många studenter tycks uppskatta uppgiften och redovisningen.
– Äntligen något som vi förstod!

En obehaglig slutsatsen skulle kunna vara att estetik och pedagogik inte trivs tillsammans och försöken att föra samman dem skapar förvirring. Lärandet tar över och det traditionella kunskapsmålen trycker undan det som skulle kunna vara uttryck, energi, kreativitet och lust. Min världsbild bygger på att bra pedagogik är berörande och har en botten i känslomässiga upplevelser. Därigenom är de oförutsägbara och svåra att fånga in i kriterier som är generella och rättvisa. Denna otydlighet skapar ångest hos studenter som gärna vill röra sig på säker mark. Går det att lära sig något på säker mark?

Dessutom är jag misstänksam mot själva tanken på att vissa miljöer är mer lärande än andra. Just nu skulle jag behöva vila i ett tyst vitt rum i ett halvår för att rensa ut alla intryck och alla snabba beslut som rusat igenom mitt huvud den senaste tiden. Saltvattentank och klosterretreat skulle också kunna gå bra. Men då har jag individualiserat begreppet till det meningslösas gräns.

Dansk öl och kvinnosyn

Jag har problem med det politiskt korrekta och är uppfödd med en viss beundran för de gemytliga danskarna som inte krånglar till umgänge utan gärna vill hygge sig med en bajer.

De två stora bryggerierna är idag ett och skillnaden mellan det folkliga Tuborg (Vornaer smager en Tuborg best? Vergang!) och det lite finare Carlsberg (Glyptotek och kultursponsring) är idag borta. Ändå kan jag inte låta bli att hoppa till när jag tar del av Carlsbergs sommarerbjudande som finns på baksidan av baksidesetiketten. Du måste alltså ta loss den för att kunna ta del av informationen. På sextitalet hade herrtidningarna hemliga sidor som man fick sprätta upp – lite av samma känsla.

Det första är ett generöst erbjudande om en spännande tävling där du kan vinna en komplett grillfest med mat, dryck och egen grillmästare. dessutom får du behålla grillkonstens RollsRoyce – en äkta Weber.

Men sedan finns det en bonuspremie där du även får njuta av tre bikiniklädda ölpiger “Få de kolde Carlsberg serveret med stil”

Antagligen är jag lite konservativ men jag är glad över att denna reklam knappast hade varit möjlig i Sverige. Efter förra veckans fotbollsmatch kanske vår beundran för danskarna har minskat ytterligare?

Gräv där du står?

u1.jpg

Eller gräv där du förstår?

skopa1.jpg

Utanför Malmö högskola brummar kraftfulla maskiner. Uttråkade akademiker rusar till fönstren och drömmer sig bort. Tänk om man ändå fick göra något nyttigt…

Visdomsorden från Timbuktu framstår som  tidsbundna. Vad har han gjort för att bli en del av detta pretentiösa och pompösa bygge? Citaten gör ett nervöst intryck av politisk korrekthet och smygdjup. Hur tänkte de?

skopa2.jpg

Fontänerna är också kontroversiella. Vid hård ostlig vind dränker de byggnaden i smutsigt hamnvatten. Ett cyniskt ögonblick tänker jag att detta är det närmaste verklighetskontakt vi kommer. Tur att fasaden är blank och konstruktionen av betong. Ingenting rår på vårt skyddande glasskal.

V. K. P. Ö.


o3.jpg

Vägra kultur på Österlen” är en liten rörelse som väljer att ställa sig utanför den allmänna romantiseringen av en kust. De värsta avarterna finns i gratistidningarna där myterna odlas hänsynslöst.

o2.jpg

Värst är Österlen360 som är olidligt pretentiös med uttalat finkulturella och folkbildande ambitioner. I senaste numret får vi en bakgrund till comedia del arte-traditionen. Varför? Och varför väljer affärsmän att annonsera där?

o1.jpg

Mest förvirrande är Nya upplagan där Lars Yngwe har samlat en lustig blandning av kulturpersonligheter och högstadiekrönikörer. Oräddhet brukar jag tycka är bra men här pekar det mer mot kollektivt kamikaze.

04.jpg

Seriösast är Det händer på Österlen som ges ut på engelska och tyska. Det luktar turistbyrå över produkten.

sten2.jpg

Roligast är Österlenmagasinet som blandar oblyg textreklam, nyskrivna pekoraltexter till kända melodier och kommunala notiser. Den ofrivilliga komiken är grundtonen, men radannonserna är bra och loppmarknadsinformationen korrekt.

sten.jpg

Jag älskar riktiga köpetidningar och dras till dessa gratistidningar av mystiska krafter. Skillnaden är stor och kärleken till språket är inte alltid besvarad. Det finns något oförutsägbart som är lockande – och bra för självförtroendet. Alla kan!

fisk.jpg

Vikten av att kunna säga R

o7.jpg

Vår lärarutbildning är besatt av det textuella språket. Det skrivna och lästa ordet ses som en överlägsen kommunikationsform och stora delar av undervisningen syftar till att finslipa denna färdighet. Samhällets samlade oro riktas mot dessa studenter och i förlängningen också de barn som de blivande lärarna möter i skola och förskola. Det framstår som en gåta att det funnits (och finns!) tänkande människor som inte behärskat skriftspråket.

o9.jpg

Baksidan av denna kult är att andra kommunikativa förmågor har låg status. Att lyssna, tala, sjunga, måla, dansa, skulptera, filma, fotografera eller gestikulera – det bleknar bort vid sidan om det skrivna ordet. För mig var det en omskakande upplevelse att möta analfabeter som drev företag i Indien.

sten4.jpg

Vuxna har ofta en stark bild av normalitet och föräldrar lär sig att jämföra sina barns utveckling tidigt. Den första tanden, det första steget, den första tuggan – allt detta är oväsentligt vid sidan om det första o-r-d-e-t.

En del barn lär sig detta och väljer att inte delta i språkspelet. På samma sätt som matvägran är en effektiv metod att uppfostra sina föräldrar så är också språkvägran en väg att skapa en egen sfär av integritet.

När förskolorna mäter utveckling utifrån färdiga normer (vid tre års ålder ska ett barn kunna 40 kroppsdelar) då är det lockande att välja tystnaden. Att göra sig oåtkomlig för uppfostran.

Jag läste en krönika om ett barn som föräldrarna hade gett upp hoppet om. Vid fem års ålder hade de inte hört honom säga ett ord. Då hör de honom tala för sig själv:
– Vinden blåser i träden. Människorna kan inte se vinden.

sten3.jpgEn annan besatthet är längtan efter det goda uttalet. Barnspråk ses som något gulligt och ofullkomligt. En defekt som ska tränas bort på vägen in i det anonyma maktspråket. Barn lär sig snabbt att skilja på rätt och fel och att reta varandra för uttalsproblem är ett säkert mobbningstrick.

Ibland stämmer inte hierarkierna. På min förskola fanns en fyraårig kille som jag kallar Johan. Han var en sann plåga för personalen – påhittig, envis och ytterst självständig på ett ganska charmigt sätt. Han kunde inte säga bokstaven R men var ytterst skicklig på att dölja denna brist. En morgon vid frukosten försöker Marie lära (lura?) honom att säga R.

M: Hur gammal är du Johan?
J: Ja ä fya å
M: Kan du säga fyra?
J: Kan ja väl inte öa nä ja ö i göten

I dekadansens tidevarv

I Sydsvenskans söndagsbilaga fanns en artikel om att växa upp i hippiekollektiv. Det tycks vara möjligt att bli en god människa i denna miljö. Men helt riskfritt var det nog inte.

När jag började arbeta på förskola i slutet av 70-talet var vi mycket medvetna om miljön och kostens betydelse. Det var en politisk handling att handla rätt och vi befann oss i ständigt krig med kommunen som bara ville beställa billigt. Idag är det annorlunda och Malmö kommun är en av landets få kommuner som har fått Fairtrade-certifiering (heter det så?)

brod.jpg

Det nyttigaste av allt var grönsaker från Åsens grödor och i deras sortiment ingick även ett rågbröd som var det mest ekologiska som någon skådat. Oskärbart och oätligt men helt politiskt korrekt. Särskilt om man i stället för smör använde sesampasta från Moder Jord.

Jag trodde att dessa bröd kom direkt från helvetet och blev därför överraskad när jag någon gång på 90-talet körde igenom Skånes Tranås och verkligen såg byggnaden där bröden framställdes.

Tiderna förändrades och marknaden för dessa bröd svajade, sviktade och dog. I stället uppstod ett sug efter mer luftiga produkter och i samma lokaler började någon producera ”Jalles maränger”. Äggvita och socker utan djupare ambitioner. Kolesterol och det vita giftet i en fluffig blandning – nåja lite får man väl unna sig!

Men tiderna förändras ytterliggare och medborgarnas längtan efter förfinade njutningar blev allt mer sofistikerade. För några år sedan öppnades Österlens Choklad i samma lokaler och du kan nu välja dina smakupplevelser bland handgjorda praliner. Jag vill inte veta var bönorna kommer ifrån och det vore djupt oetiskt att fråga hur plockarna har det. Sensualismen segrar.

choklad1.jpg

Jag kan nästan hänga med så här långt men är lite undrande inför nästa steg. Knark?

“Akademiker tar skada av aktivering”

ba-akademiker.jpgJag har varit i Danmark. De har ett annat tidningsklimat och förstasidornas rubriker är ofta hårt vinklade. Men erkänn att ovanstående rubrik är kittlande! (Jag tror att artikeln handlar om misslyckade arbetsmarknadspolitiska åtgärder)

En annan höjdare är “Så onda är barnen” som prydde konkurrenten. Ingenting märks av det svenska kravet på nyanser som trots allt fortfarande präglar morgontidningarnas rubriksättning. Här är konkurrensens lagar tydligare än i Sverige där det stora vansinnet än så länge enbart drabbat kvällstidningarna.

Dunka mig gul och blå?

romantik1.jpg

Ibland blir det konstigt att först läsa om tolkningar av en låt och därefter höra låten och se videon.

Årets sommarhit Dunka mig gul och blå har kritiserats för att uppmuntra till kvinnomisshandel. De kan inte ha sett videon! En stark kvinna som har hyfsad koll och tar det hon behöver från någon som råkar vara i närheten utan att skämmas. Bra sväng och trygg skånska. Klockrent.larare.jpg

Problemet måste vara att det är en kvinna som bejakar sin sexualitet och behov av närhet. Reaktionerna andas unken moralism.

Bilden av kvinnan som klok, kontrollerad och allt i genom god sammanfaller i stort med bilden av den gode läraren. Våra studenter lär sig ganska snabbt hur en lärare ska vara och rollen är mer än lovligt trång. Allt överdrivet smink, onödigt korta kjolar och generösa urringningar självsencureras bort – samtidigt som det snipiga draget runt munnen växer fram.
– Jag är lärare och vet hur det ska vara! Jag har rätt att uppfostra andra och jag ser mig som ett föredöme dygnet runt.

Självdestruktivitet och galna nätter på stan passar inte in i detta ideal. Jag förstår att föräldrarna helst vill anförtro sina barn till mogna personer. Men måste vi föra myten om lärarnas oändliga godhet vidare? Till sist kanske vi t.o.m. tror på den själv – och då är vi verkligen illa ute.

En vanlig och obehaglig tolkning av värdegrunden är att lärare ska vara särskilt snälla och trevliga. Att säga rätt sak, att tänka rätt och till sist också att känna rätt. Då får vi rätt att korrigera andra och det känns skönt.

Jag hoppas att Frida (om det nu skulle råka finnas något samband mellan sångerskan och innehållet i texten) som sjungit in Dunka mig gul och blå söker till Lärarutbildningen – och att hon i så fall fortsätter att “söka lite värme”

doris.jpgRisken är annars stor att vi utbildar en grupp människor som i likhet med femtitalsidolen Doris Day “blev oskuld vid 20 års ålder”, som Groucho Marx sa.

Om vi ska vara normalitetens fanbärare måste vi hitta andra förebilder än Doris Day. Hmmm… Groucho Marx skulle kanske kunna lära oss en del om det oförutsägbara lärandet.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

M-å-s-t-e s-e-s!

9114_page.jpgDetta är ingen kulturblogg och ibland kan jag nog kokettera med en viss antikulturell hållning. (Jag förstår inte och bryr mig inte)

Därför är det roligt att kunna rekommendera något av hela hjärtat – se William Kentridge utställning på Malmö konsthall! Recension i DN

Han lyckas vara så där lekfull och dödligt allvarlig som jag vill att konst ska vara. Berörande lättsinne och oräddhet inför ohyggliga ämnen. Hantverksskicklighet och ny teknik(den mekaniska dockteatern) historiska referenser till pionjärerna (de  animerade filmerna).

Jag funderar över om det är möjligt att hitta dessa kvaliteter i en institutionaliserad lärarutbildning. Kanske är det orimligt. Då delar vi upp konst och pedagogik och nöjer oss med en skola dränderad på allt mänskligt liv.