Vad betyder ”pedagogisk dokumentation”?

b10.jpg

Hur använder vi begreppet ”pedagogisk dokumentation”? Ibland blir det tydligt att akademiker lever i en isolerad miljö där ord får särskilda innebörder. Vi riskerar att utveckla ett fackspråk och det kanske är bra – om begreppen är glasklara och väl definierade. Risken är stor att vissa ord laddas med positiva associationer och priset för detta kan bli ett oklart innehåll.

Om vi kräver att studenterna ska förstå vad vi menar utan att ha klargjort betydelsen – då är risken stor att vi hamnar i betydande svårigheter. Mitt exempel är ”pedagogisk dokumentation”. Först uppstår svårigheten med att sätta samman två tvetydiga begrepp. Antagligen blir möjligheten till missförstånd multiplicerad. Jag vill veta:

1) Handlar det om att dokumentationen är gjord på ett pedagogiskt sätt?

2) Handlar det uteslutande om att dokumentera spår av pedagogiska aktiviteter (och i så fall – vad faller utanför denna ram?)

3) Handlar det om själva nyttan av dokumentationen? Ett reflekterande samtal för att utveckla pedagogiken? Kan vi avgränsa detta från traditionell utvärdering och testande?

Men vi tar det från början (och jag siktar lågt). Vi ska bli överens om vad som innefattas i ”dokumentation”. Följande element bör enligt mig ingå:

1) En händelse

2) En observatör (kan vara aktören)

3) Någon form av spår (testresultat, bild, ord, inspelning)

Poängen med denna uppdelning är att vi inte för in pedagogikbegreppet här. Det finns alltså inga avsikter eller mål som dokumentationen ska underordnas. I bästa fall kan dokumentationen vara ”ren” i betydelsen någorlunda objektiv och därför möjlig att använda i olika sammanhang. Vi kan (om metoderna är tillräckligt raffinerade och observatören tillräckligt skicklig) kanske ana vad som verkligen hände. Risken är stor att detta idealistiska och positivistiska vetenskapsideal leder oss vilse och att det subjektiva hoppar upp och biter oss i näsan. Varför ställde vi kameran just där, varför valde du just det ordet o.s.v. Kanske kommer vi inte förbi den klassiska definitionen av en roman som ”ett stycke verklighet sett genom ett temperament” och då får vi föra in observatören som en del av händelsen. En medskapare som delvis lyckas dölja sin medverkan – eller väljer att göra den tydlig? Ett betydligt större problem erbjuder ordet ”pedagogisk”.

ped1.jpg

En möjlig traditionell tolkning är att detta syftar på den dokumenterade aktiviteten som då i någon mening skulle vara just ”pedagogisk” – dvs bärare av en avsikt eller förhoppning. Den enklaste tanken är att begränsa fältet för sådana aktiviteter till rummet skola/förskola. Vi tittar på vad som händer i formaliserade undervisningssituationer och väljer att inte se det lärande som sker utanför klassrummet. Detta spontana lärande är ofta oförutsägbart och styrt av inre drivkrafter d.v.s. svårare att fånga i modeller (men antagligen betydligt intressantare). Pedagogik skulle kunna definieras utifrån pedagogens avsikt. En planerad aktivitet med uppenbart syfte att åstadkomma en varaktig förändring av någons kunskaper. Uppdelningen sker i läraren som subjekt och eleven som objekt. Dokumentationen blir här en sorts hjälp till utvärdering av lärarens förmåga och elevens mottaglighet för denna ambition. De metodiska svårigheterna ligger i att på ett trovärdigt sätt mäta kunskapsnivån före och efter den aktuella aktiviteten. Kan vi koppla barnets förändrade tänkande till händelsen? Vi tolkar här begreppet som dokumentation av något som vi kallar pedagogisk aktivitetet. Resultat av nationella prov blir en form av pedagogisk dokumentation. Vilka resultat är uppnådda? Hur bra är skolans metoder? Dokumentation och utvärdering är sammanflätade och nyttiggjorda i ett uppifrånperspektiv.

Ett helt annat angreppssätt är att inte låsa in pedagogikbegreppet i en enkel modell med respons och stimuli. Utifrån sociokulturellt perspektiv anar vi att barnets sätt att uppfatta sig själv och omvärlden är under förändring och att det är möjligt och önskvärt att tydliggöra denna process. Fokus ligger då på att fånga och dokumentera dessa förändringar och reflektioner kring hur de går till. Men i vems intresse görs detta?

Min tes är att mycket av det vi idag kallar pedagogisk dokumentation sker utifrån ett mycket enkelt och traditionellt skolperspektiv som fokuserar på svaga sidor och stödinsatser. IUP och åtgärdsprogram – betygsstatistik och resursfördelning. Vi kan välja att se detta som två sidor av samma sak och då är denna diskussion helt onödig. I den goda skolan samlar den gode läraren in information och använder den för att finslipa sin undervisningsteknik.

På samma skola jobbar den ifrågasättande filosofiske läraren som ser det insamlade materialet som en möjlighet att diskutera arbetets inriktning. Vad är det för förändringar vi vill se i barnets tänkande? Med vilken rätt prioriterar vi mellan dessa förväntade utvecklingsmål som ofta tycks stå i konflikt med varandra? Jag argumenterar för att vi inte ska bidra till denna förvirring och att vi ska avstå från begreppet till dess att vi kan presentera en tydlig definition. Studenterna har nog förstått att det är något fint som de förväntas uppskatta. Men när vi ska examinera deras färdigheter riskerar vi att bli avslöjade som icke trovärdiga om vi inte kan avgränsa dessa ”pedagogiska dokumentationer” från andra handlingar. Om allt är pedagogik faller å andra sidan behovet av att påpeka detta. Då räcker det med dokumentation – sedan får vi själva avgöra vad vi ska använda den till!

ped2.jpg

Här lämnar jag den praktisk pedagogiska nivån och försöker tänka fritt (läs djupt…) Förra sommaren försökte jag ta mig igenom Ricoeurs Minne, historia glömska som är ett storslaget försök att reda ut förhållandet mellan händelsen och vårt sätt att tänka om den. Jag kände mig ganska korkad efter ett par hundra sidor och annan läsning lockade – men vissa delar stannar kvar. Han beskriver historien som spår. Dessa spår finns oberoende av den som tolkar dem – men spåren är inte identiska med själva händelsen. När jag går på en strand bildas fotspår. Fotspåren kan sägas vara en dokumentation av min promenad. Om jag därefter tar en bild av fotspåren ökar varaktigheten och det blir möjligt att fånga detta avtryck i en form som är kommunicerbar och utgör en del av en större berättelse. Bilden kanske i efterhand kan mana fram en känsla hos mottagaren som liknar den jag hade vid strandpromenaden. Men vi måste försöka skilja på de olika nivåernafotliten.jpg

  • Promenaden
  • Avtrycket
  • Bilden
  • Samtalet om bilden – berättelsen

Jag är nyfiken på om det finns en fara i att skilja dessa nivåer åt – eller om det är nödvändigt att hålla helheten levande – och då ge det samlingsnamnet ”pedagogisk dokumentation”. En sträng normativ tolkning vore att se sammanflätandet av de fyra nivåerna som ett absolut villkor. Allt måste alltid finnas med. Då räcker det inte med ett spår och en bild – dokumentationen blir pedagogisk i samtalet. Skillnaderna i tolkningen av bilden är själva essensen av budskapet. Något har hänt – vi vet inte vad! Men sökandet efter mening blir en del av arbetet – inte som en efterföljande utvärdering utan som den viktigaste drivkraften i processen. Vad var det som hände? Fanns det någon mening?

Lyssnandet och respekten för olikheterna blir de bärande elementen och Clara Rinaldi beskriver tankarna utförligt i Lärandets Pedagogik. Begreppet rymmer en stor del vaghet och intuitivitet – men pekar mot att lärarens förmåga att hantera komplexitet är den avgörande faktorn. Frågan är hur vi kan lära ut denna improvisationsförmåga under en lärarutbildning? Särskilt besvärligt blir det att synliggöra denna förmåga i en tid som uppskattar tydliga mål och belönar mätbarhet.


c2.jpg

Lev länge – dö ung

När jag började blogga var det med en uttalad målsättning att kommentera utbildning. Detta skulle inte vara platsen för privata tyckerier om stort och smått. Så är det inte längre och jag skyller på att sommaren har gjort mig mjuk.

  • Utbildningskanslerna lägger förslag om sammanslagningar av universitet som helt vänder upp och ner på högskolereformens ambitioner – jaha….
  • Lärarfacken och debattörer på DN lyfter frågan om lärarlöner på ett delvist nytt sätt – jaså, det var ju trevligt…
  • Forskare slår larm om stillasittandets vådor och skolidrottens betydelse – säger ni det…
  • Lekplatsforskare menar att alltför säkra lekplatser hämmar barnens utveckling och förmåga till kalkylerat risktagande – jo, det är nog sant…

Som ni märker är analysen inte särskilt skarp och engagemanget minst sagt svävande. Kort sagt: jag måste skärpa mig. Så – nu över till något som verkligen intresserar mig!

Jag hatar konstnärsromantik, avskyr romantisering av självdestruktivitet, skäms över mina sentimentala drag och är mycket tveksam till jazz.silja2.jpg Förutsättningarna för att jag skulle njuta av Jacques Werups diskret maskerade biografi om Gunnar “Siljabloo” Nilsson var dåliga. Ändå är Lev länge – dö ung en underbar bok som jag kommer att läsa om snart.

Det kan bero på att jag träffade klarinettisten Siljabloo när jag var 17 år på ett jam på Swing Inn. Vi var antagligen det sämsta komp han hade spelat med, men han lyfte oss till höjder som jag inte visste fanns. Och när han sjöng – ja då var det fler känslor som kom på samma gång än Per Gessle skulle kunna föreställa sig. Mina kamrater i Jazzådé fick åka på turné med honom och jag är inte säker på att klarinettisten Gisens självförtroende har repat sig än. Gunnar Nilsson ( som i boken har fått namnet Lennart Olsson) var balladernas mästare och vi var helt utslagna av den lille luggslitne mannens artisteri. Mel Tormé och Frank Sinatra visste inte vilken rival som hotade i Sverige
silja.jpg
Werup berättar historien om barndomen i Norrland, turnéerna med jazzeliten, kvinnoaffärerna och naturligtvis – spriten. Det som kanske gjorde Siljabloo annorlunda var att han ständigt var showmannen som ville bli älskad. I en tid när jazzen skulle vara djup och svår, då scattade han och showade så att kritikerna rodnade och publiken jublade. Denna längtan efter att vara älskad är skildrad med en inlevelse som gör att jag tror att Werup lägger in en hel del av sig själv i huvudpersonens karaktär. Lusten att spela solo och visa sig duktig paras med skulden över att vara publikfriande och falsk. Om kommunikation är det övergripande målet – ja då kanske alla medel är tillåtna? Och vad döljer sig bakom munterheten? Den rädda lille pojken som bara vill bli älskad, men sviker alla. I Levande tillsammans utvecklar Werup självuppgörelsen till oanade höjder. Det är inte kokett poserande – bara övertygande och drabbande.

sila3.jpgMånga minns nog hur Lasse Holmkvist plockade upp den försupne lokalvårdaren från Kockums och gav honom jobb i husbandet med Tollarparen. Det var en historia som hade allt och kvällstidningarna hakade på. Det kunde varit hur banalt som helst om inte begåvningen hade varit så sanslöst intensiv.

Jag lägger ifrån mig boken med en vällustig rysning och längtar efter att höra musiken igen. Var den verkligen så bra?

Solanas – bortom alla provokationer

ik0405feminism_d.jpgSara Stridsberg har skrivit en prisbelönt roman Drömfakulteten om den amerikanska feministen Valerie Solanas liv. Stopp – redan här blir det besvärligt. Solanas förhållande till kvinnorörelsen är svårtolkat och många skulle nog gärna slippa hennes brutala råd om hur män ska behandlas. Andra menar att hon är en stackars plågad medsyster som ska läsas utifrån sina egna förutsättningar.

Antifeminister brukar högröstat kräva att kvinnor ska ta avstånd från Solanas för att bevisa sin demokratiska trovärdighet. Suck och stön. (728 träffar på http://www.feminetik.se kan ge en fingervisning) Konst är inte ideologi och ingen ska behöva ta avstånd från romanfigurer. Drömfakulteten är inte en biografi utan en ”litterär fantasi” enligt författaren. Nåja – vad skulle det annars vara tänker jag förstrött.

mar.jpgI boken finns fiktiva möten mellan ”berättaren” och huvudpersonen Solanas under dennes sista dagar i livet. Frågan för mig – och kanske för stora delar av kvinnorörelsen – är: Hur ska vi förhålla oss till denna underliga varelse som skrev ett manifest med mycket svårsmälta budskap. (SCUM, Society for cutting up men) Män behövs inte och förtjänar att dö. De delar av kvinnorörelsen som samarbetar med män är förrädare. Äktenskap är prostitution och legaliserad våldtäkt. De som trots allt väljer att befatta sig med män avfärdas som ”daddy´s girls” och förtjänar en särskilt utsatt plats i helvetet. Dessutom vann hon evig ryktbarhet genom att skjuta Andy Warhol. Tanke och handling var alltså inte helt separerade. Ett manifest åtnjuter inte självklart samma ansvarsfrihet som konstnärliga produkter – men i Solanas fall är gränsen mellan liv och konst helt ointressant. Hon kämpar för att överleva. Manifestet ger henne styrka och kanske går det att använda på samma sätt för andra.

Solanas är inte en allt igenom trevlig person. Hon passar inte in i de litterära salongerna. Hennes bakgrund är ett elände av knark, prostitution, våldtäkter och svek. Sexualiteten är ett sätt att skaffa pengar – hon säljer inte sin själ utan sitt kön. Sex är ”a hang up”. Dessutom lyckas hon finansiera sina universitetsstudier genom prostitution och beskrivs som en lysande forskarbegåvning. Allt detta är nog intressant och tankeväckande men till sist står vi där med en text och en handling som uppmanar till ställningstagande. Och en tradition att avkräva böcker, författare och huvudpersoner någon form av förebildlighet eller moral i form av enkla budskap. Stridsberg skapar genom den poetiska collageartade formen en drömlikhet som kanske lyckas förlägga fokus på andra nivåer än de strikt moraliska.

De som till varje pris vill utvinna någon form av handlingsmanualer ur böcker får svårigheter att sortera nivåerna. Solana själv värjer sig mot alla försök att förstå henne utifrån hennes uppväxt. Det är en vanlig föreställning att vi läser böcker för att förstå andra människor och detta kanske är en pompös idé. Det finns ingenting att förstå. Bara tomhet och desperation. Den här texten förklarar ingenting och lägger ingenting till rätta. Stridsberg och Solana oroar.

Under det skoningslösa hatet och våldsromantiseringen finns de två starkaste grundtankarna i manifestet:

Det är fel att skada andra människor

Kärleken övervinner allt

Jag läser böcker som kommenterar varandra i mitt huvud. Alva Myrdal, Valeri Solanas och Michel Houllebecq skulle antagligen inte vara överens om särskilt mycket. Jag ser en linje mellan den socialistiska självupptagna världsförbättraren, den manshatande genomförnedrade horan och den sexualromantiske cynikern som kanske handlar om humanism på ett djupare plan än det rent ideologiska. De skulle nog haft en del att diskutera.

Allt är spännande – hela tiden

Vi diskuterar skillnaden mellan privat och offentligt. Utgångspunkten är de band som Tomas Tengby spelade upp i Morgonpasset någon gång i slutet av 80-talet. inramningen var att någon hade köpt en låda med kassettband på en loppmarknad. En man cyklade runt i Sverige och berättade om sina upplevelser för mikrofonen. Det var ofta beklämmande torftigt och antagligen inte på något sett avsett för publicering – men just därför befriande äkta och okonstlat. Knäckebröd, kaviartuber och bekymmer med läckande ventilgummi dokumenterades med största allvar.

som1.jpg
Jag försvarar en position som innebär att gränsdragningen mellan privat och publikt är en riskabel och i grunden falsk konstruktion. Särskilt underligt blir det när vi kommer till s.k. offentliga personer som förutsätts ha mindre behov av privat sfär. Min utgångspunkt är att alla människors liv alltid är intressanta. Det är alltså inte media som avgör vem som är värd att dokumentera. Det finns inte heller någon anledning att se vissa dagar som mer betydelsefulla än andra. Jag hör alltså till dem som vill fånga vardagen. Födelsedagar och semesterbilder intresserar mig mindre.

Frågan är om detta dokumenterande är ett utslag av narcissism? Blotta misstanken att någon har dunkla avsikter är lömsk. Är fotograferandet ett sätt att distansera sig från verkligheten? Vad är meningen? För vems skull gör du detta? Vem tror du är intresserad av ditt liv? Svåra frågor som jag väljer att betrakta som meningslösa och dessutom förtryckande!

Eftersom allt är intressant behöver jag inte värdera mina egna och andra människors drivkrafter. Utgångspunkten är att vi inte alltid vet varför vi håller på – och så ska det vara!

Houellebecq – den omoraliska människan

tros.jpg

Sommarläsning är lustläsning – befriad från nytta och baktankar flyter böckerna samman i en ström av upplevelser som kommenterar och ifrågasätter varandra. Analytiker av TV brukar analysera det nya tittandet som rastlöst och att de enskilda programmen är en del av något större flöde som mottagaren med hjälp av fjärrkontrollen konstruerar. Summan av de enskilda programmen kan ibland bli större än de enskilda delarna.

På samma sätt fungerar läsning. Böckerna griper in i varandra. Jag lägger ifrån mig boken om Alva Myrdal i ett tillstånd av moralisk utmattning. Förebildligheten och dubbelmoralen står mig upp i halsen. Steget till Michel Houellebecqs roman Plattform kunde inta vara längre.

Författaren låter sin huvudperson (som också heter Michel) pröva tanken på sexturism som ett sätt att lösa den andliga och materiella nöden i världen. Det är roligt, provocerande och filosofiskt djupsinnigt på ett sätt som jag inte är beredd på. Frågor om lycka och meningen med livet ställs på ett franskt sätt. Där makarna Myrdal strävar efter att bygga monument över sig själ och förändra världen, men samtidigt misslyckas i de mest elementära relationsbyggen – där låter författaren huvudpersonen möta kärlek och lust i en oblyg förening. Mycket oblyg – och de som har problem med detaljerade sexscener bör undvika boken

Romanen har väckt starka reaktioner och skulle kanske med slarviga och illvilliga ögon kunna läsas som ett försvar av kolonialism, prostitution och barnporr. Men då tror jag att man missar en del av poängerna i civilisationskritiken som handlar om att sexualiteten i västerlandet har förflyttats från lust och kärlek till konsumtion av varor. Den enkla erotiken ryms inte i vardagen och kåtheten är skuldbelagd i ett individualiserat samhälle.

En tes är att det är nödvändigt att ge upp en del av sig själv för att kunna njuta och ge njutning. Sexualiteten i väst är en del av ekonomiska transaktioner, familjebildning eller nervös självdestruktivitet. Hoppet finns hos den orientaliska kvinnan, som tycks förstå hur en man vill bli behandlad. På samma sätt söker de kvinnliga sexturisterna något hos de svarta männen. Min mycket svenska reaktion är naturligtvis pliktskyldigt fördömande. Detta är inte trevligt. För mig flimrar bilder av misshandlade baltiska flickor förbi och jag har uppenbara problem att se något positivt i sexturism.

Men efter 316 sidor vet jag inte om denna skandalösa bok egentligen bär fram en striktare moraluppfattning än makarna Myrdals samlade välgärningar. Bakom författarens provokationer döljer sig en upprörd moralist som bankar in sitt budskap:

Ärlighet mot sig själv och sin partner.

Frukta cynismen – våga älska utan baktankar.

Allt annat är omoraliskt. Vem är jag att säga emot?

Detta är ett författarskap jag vill följa. Alla som vågar tänka en tanke till dess fulla konsekvens är värda respekt.

tros2.jpg

Männen i mitt liv

p1.jpgDet är en gammal sanning att historien domineras av män. Jag sorterar semesterbilder från Florens och slås av det pompösa allvaret hos de kulturella giganter som står avbildade utanför Ufficierna.

länk till bildspel(quicktime)

Snabbare – sämre kvalitet

Till min förvåning kände jag igen de flesta och kunde till och med säga något om deras arbete. Detta är antagligen resterna av borgerlig bildning och ingenting jag är stolt över. Vi behöver nya hjältar.

Men eftersom det är Pridevecka vill jag bidra med någon form av jämställdhetstanke. Frågan är vad det är för form av manlighet som dessa herrar gestaltar.

Och vad tänker gumman i den sista bilden?

Alva Myrdal – med motvillig beundran

Jag läser Yvonne Hirdmans biografi Det tänkande hjärtat med en viss misstänksamhet. Både mot författaren som jag trodde skulle försöka pressa in Alva i konspiratoriska genusmodeller där den systematisk underordning förklarar allting – men också mot Alva själv. Efter Jan Myrdals beskrivning av sin mor i Barndom är det svårt att se något annat än tillgjordhet bakom det näpna leendet. Dessutom arbetar jag på en lärarutbildning som kan sägas vara den yttersta utposten i det moderna projektet: att lägga världen tillrätta genom utbildning. För att förstå de övergrepp vi utsätter studenter och barn för måste vi känna till bakgrunden i den sociala ingenjörskonsten som makarna Myrdal designade åt det svenska folkhemmet. Det goda samhället och ett folk som lever i harmoni med en kontrollerande stat – hur uppkom dessa internationellt sett ganska unika idéer?

alva1.jpg

Det är en lysande bok! Hirdman har haft tillgång till dagböcker och en oändlig mängd brev som paret (väl medvetna om sin historiska betydelse) har sparat. Vi kommer dem nära och får otäcka inblickar i deras personligheter. Gunnar är omöjlig att tycka om. Pompös, självisk, manipulativ, odräglig – ja allt det som skulle kunna förvandla en sten till feminist finns koncentrerat i denna dynghög till man som Alva väljer att idealisera och leva med under 60 år. Gunnar försöker förbjuda Alva att bära studentmössa eftersom han tycker det är perverst och dessutom är rädd för vad hans kamrater ska tycka. Även med hänsyn till tidsandan är han en genususling som förtjänar att brännmärkas fram- och baklänges.

Alva själv är svårare att förstå. Intelligent och målmedveten med klassresenärens ständiga oro för att inte vara duktig nog och bli avslöjad som otillräcklig. Men också hänsynslöst strategisk i sina försök att manövrera förbi hinder i karriären. Dessutom bär hon på den omöjliga drömmen om att vara den som klarar av att förena allt till en harmonisk enhet. Barn, karriär, kärlek, idealitet, ärlighet – i den rationalitet som är hennes livsluft handlar det bara om att planera, planer och åter planera.

Ibland slår genusfällan till med kraft och hon stängs ute från vägar på grund av sitt kön. Hirdman beskriver det väl men ändå är det som om bitarna inte riktigt vill falla på plats. Var det verkligen rätt att lämna sina barn på så svaga grunder som Alva gör? Kan man lita på en kvinna som inte tycks ha några känslor för sina barn? Alla de djärva förslagen om kollektivboende och storbarnkammare framstår som desperata försök att slippa ifrån det förhatliga hushållsarbetet.

Hirdman är skoningslös när hon blottlägger mönstret att de flesta av Myrdals förslag har haft djupt privata drivkrafter. På sjuttiotalet när feminismen flammar upp och Alva borde vara den som driver kampen – då är Gunnar trött och hon själv framgångsrik. Alltså viftar hon bort frågan som passerad.

Jag tror det är fel att läsa boken som ett försök att besvara frågan: Hur var Alva egentligen? Ond eller god spelar liksom inte någon roll längre. Kvinnor brottas fortfarande med samma problem valen mellan barn och karriär har inte blivit enklare. Trots barnbidrag, bostadsbidrag, gratis skolmåltid, fria läromedel, särbeskattning och allt detta som vi tar för givet men som antagligen hade sett helt annorlunda ut förutan makarna Myrdals insatser.

Verkligt intressant är avsnittet om pedagogikens betydelse på 20-talet. Tiden innebar ett försök att distansera sig från det traditionella auktoritära förhållningssättet men också en oro för vad den nya tidens barnmakt skulle innebära. (Jämförelsen med de politiska strömningarna är naturligtvis högt relevant) Alva har kontakt med den tidens utvecklingspsykologer (Bühler m.fl.) och hennes sätt att beskriva vetenskapen som en väg ur familjens konflikter är rörande. Allt – från matvanor, läggningstider, klädval och yrkesval – allt skulle hänskjutas till lärare, läkare och psykologer som skulle avgöra tvister där barn och föräldrar inte kom överens. Denna naivitet kanske blir mindre förtjusande om man ser de övergrepp som skedde under vetenskaplighetens täckmantel längre fram i tiden och det finns en tilltro till utbildningens kraft som i grunden är djupt elitistisk. Vanligt folk skulle nog inte tro att de skulle kunna uppfostra sina barn. Samhällets uppgift är att skydda barnen från sina reaktionära föräldrar. Mönstret går igen i dagens genuspedagogiska ansatser.

En annan viktig fråga för mig är synen på de små barnens behov. När Alva var småbarnsförälder fanns det ingen forskning som pekade på att barnen behövde sina föräldrar annat än som servicepersoner. Alltså var det OK att lämna bort sina barn efter behag. Fokus ligger på förälderns behov och modern får inte stängas in i den fördummande hemmafrurollen.

Men är det verkligen så att Alva egentligen bryr sig? Menar hon att det inte är ett kvalificerat arbete att ta hand om små barn? Jag som har arbetat 25 år på förskola känner mig kluven inför denna dubbla retorik. Å ena sidan: Ni har ett underbartviktigt jobb och världens framtid vilar på era axlar. Å andra sidan: Ni förstår väl att det egentligen är ett skitjobb som vem som helst med lite vett skulle kunna sköta och kom inte här och tro att ni ska ha betalt också! Alva värjer sig inför pigdebatten men har haft hjälp sedan barnen var tre månader.

alva2.jpgNu invänder naturligtvis en rättrogen feminist att det är orättvist att ställa dessa krav på Alva i dessa tider och med en sådan femstjärning skitstövel till man. Ja det är djupt orättvist – men Gunnar är nog den mest vämjeliga person som jag mött och Alvas försvar av honom drabbar henne själv moraliskt. De rester av heder som Jan Myrdal lämnade kvar åt Gunnar river Hirdman i stycken.

Men Alva lånar glans av Gunnar – tillsammans bildar de ett märkligt par i svensk politik. Slagskeppen som bryter fram och lägger allt tillrätta. Familjepolitiken, utbildningspolitiken, handelspolitiken, ”negerfrågan”, biståndspolitiken, nedrustningspolitiken – alla dessa ärorika slagfält hamnar till sist i skuggan av angreppen från Jan som avslöjar henne som falsk och hycklande.

Bilden som stannar kvar är den rädda flickan – besatt av sin egen ambition och känsla av att vara utvald. Rädslan för att vara vanlig gör att hon drivs in i sammanhang där andra människor blir verktyg för hennes ambitioner. Världen blir ett dockskåp som hon möblerar efter tidens idéer. Ett ensamt liv.

Är Alva urtypen för “den moderna modern”? Hur förhåller sig de två orden till varandra? Vad hände med omsorgen i det moderna projektet? För mig som har jobbat länge i förskola är det problematiskt att inse vilken betydelse Alvas tankar har haft för konstruktionen av verksamheten. Det självklart goda är inte längre lika givet.

Konsten i naturen – bästa stället!

fot.jpg

Jag blir glad av konst i naturen. Utställningen i Wanås slottspark är oemotståndligt lekfull och pretentiös, abstrakt och sinnlig, kraftfulla material och nedbrytbara i samspel med naturen. Det är en av sommarens höjdpunkter att komma dit och se vilka skulpturer som finns kvar, om de har förändrats och framför allt – om jag har förändrats?

spindel.jpg

Vissa objekt väcker starka känslor – och nya känslor. Så vill jag att konsten ska fungera. Oförutsägbar och vacker. respektingivande och inspirerande. Om ni möter mig på en byggmarknad med en säck cement så vet ni vad som är på gång – stora grejer.

Ett litet bildspel.

Snabbare version 

Stolt, stolt, stolt – om bildnings värde

Detta är en blogg som i-n-t-e handlar om min familj och privata liv, utan strikt avser att diskutera utbildningspolitiska och estetiska frågor. Nåja – så tänkte jag kanske en gång innan jag förstod att allt hänger samman och att det privata är politiskt. Men för att inte helt bryta mot mina självpålagda restriktioner hänger jag på en lite diskussion om bildnings värde.

exa2.jpg

Vår dotter har tagit en strålande examen (first!) vid ett ansett universitet (Manchester) i ett spännande ämne (Politik och modern historia). Som förälder är jag mer än stolt och glad över att få vara med om en examensritual som inte liknar den svenska. Konstiga hattar, mantlar, processioner och ritualer som går tillbaka till en tid då universiteten verkligen var esoteriska bildningstempel och inte utbildningsfabriker.

Jag anar att det finns en annan syn på utbildning jämfört med i Sverige. Vi tycks verkligen tro att de högskoleförlagda yrkesutbildningarna i någon mening verkligen lyckas förbereda för ett framtida yrke och vi lägger ner mycket energi på att se till så att alla delar packas ner i det som ibland kallas en yrkesväska. Lärarutbildningen är antagligen extremast i denna hållning. Allt ska med och lobbyistproducerade larmrapporter om brister i konflikthantering, lästräning, idrottsfostran osv skakar om utbildningen med jämna mellanrum.

I England tycks en del av den gamla Humboldtinspirerade synen på bildning leva kvar. En kille som går ut som kursetta från ett fint universitet i latin kan nästa dag erbjudas ett toppjobb i en bank. Ledningen vet att han inte är dum och antagligen kan lära sig hantverket snabbt. Så tänker vi inte i Sverige. Här finns rester av en gammal planekonomi som på något sätt försöker styra utbildning mot någon form av efterfrågan. Vi (högskolor) producerar arbetskraft och försöker också övertyga studenterna om att investera i sin framtid.

Den engelska oblyga meritokratin (att sålla fram de smartast) krockar med den svenska massutbildningsidén. Alla ska med och ingen ska slås ut.

Jag läser dagens understreckare i Svd om bildning. Vilken bra tidning det är!

Om att skjuta sig i foten

ork3.jpgNu beträder jag ett känsligt område och skriver försiktigt. Det handlar om hur Lärarutbildningen marknadsför sig och hur vi tilltalar blivande studenter.

Bakgrunden är att vårt huvudämne Barndoms-och ungdomsvetenskap (BUV) har nästan 500 sökande till 280 platser. Flera andra huvudämnen har svårigheter att fylla sina platser. Ur samhällets och lärarutbildningens perspektiv är det en bra idé om vi kan locka över en del av de studenter som inte får plats på BUV till andra huvudämnen. Men jag menar att det är förolämpande mot studenterna att i det brev som gått ut till alla studenter rikta den direkta uppmaningen:
Välj i stället huvudämnena Svenska i ett….o.s.v (här följer en uppräkning av de andra huvudämnen som riktar sig mot förskola och grundskolans tidigare år)

ork2.jpg

Det vore mer respektfullt att utgå ifrån att studenterna har gjort ett medvetet och klokt val. Rimligtvis har de studerat kursplaner, hemsida och diskuterat med kamrater som går utbildningen. De kanske har ansträngt sig för att få de betyg som krävs för att nå sitt mål. Då blir det underligt att utbildningsanordnaren uppmanar studenten att välja något annat!

Om vi sålde korv kanske det skulle gå att lura på kunden prinskorv i stället för falukorv (jag strök alla elakare liknelser) men här handlar det faktiskt om vuxna människors livsval!

Formuleringen är kränkande mot studenterna – men även mot oss som arbetar på BUV och framhärdar i tanken på att huvudämnet har nått sin framgång av egen kraft och att det finns en kvalitet som är värd att försvara och utveckla.

Det går inte lika bra med selleri!

Däremot hoppas jag att många blivande studenter kommer till Lärarutbildningens öppna hus den 20/8 kl 17.00 och jag tror att en hel del av de som inte fick plats på BUV kommer att finna sig väl tillrätta på andra huvudämnen.

Men vi ska erbjuda alternativ – inte uppmana till negativa val!