Idag går det att på vissa lärosäten ta lärarexamen med kombinationer av olika åldersinriktningar. Det innebär att en del lärare kan arbeta i både förskola och grundskolans tidigare år. Regeringen tycks mena att detta innebär en försämring av kompetensen och svagare yrkesidentitet. Signalerna är tydliga och lärarutbildningsutredningen har fått direktiv att förstärka de olika profilerna – dvs dela upp utbildningarna.
Jag hör till dem som menar att de dubbla behörigheterna är en viktig väg för att höja förskolans kvalitet och status. Mina argument bygger på några enkla antaganden.
1) Det är möjligt att använda erfarenheter från den ena verksamheten i den andra. Kunskaper och färdigheter är delvis generaliserbara.
2) Det finns starkt gemensamma drag i uppdraget. Läroplanerna liknar varandra till förväxling och förblandning.
3) Jag har mött studenter med en från början tydlig grundskolläraridentitet som tillför förskolan massor av energi. De har dessutom ett förhållningssätt som förkroppsligar en syn på att båda verksamheterna är lika viktiga och utmanande. Det är en stark belöning för mig att se f.d. studenter som handledare utbilda nya studenter i denna nya tradition.
4) Om vi utbildar “rena” förskollärare tror jag att snedrekryteringen av dessa studenter kommer att skapa andra problem. Hultkvist och Palme beskriver förhållandena utifrån perspektiven genus och klass i en läsvärd rapport.
Jag är bekymrad över att en romantisering av den gamla förskollärarrollen leder till lösningar som på ett katastrofalt sätt sänker yrkets status ytterligare. Många kommuner har lagt ner mycket arbete på att hitta mötesplatser skola-förskola och idag finns starka tendenser till en gemensam kunskapssyn.
Björklund och lärarutbildningsutredningen riskerar att inte bara spola ut barn och badankor med badvattnet. Jag är orolig för att de håller på att bära ut själva badkaret och riva upp vattenledningarna. Snart ger de sig på kaklet också…
Utanför nordöstra Malmö ligger en f.d. flyktingförläggning som heter Mosippan. Idag används den som övergångsboende för människor som är svårplacerade på en överhettad bostadsmarknad. Många barn fastnar i en miljö som ingen vill kännas vid eller ta ansvar för. Nadja Yllners reportage är svårt att glömma. För oss som tror på myten om folkhemmet kan det vara nyttigt att påminna sig om hur lätt det är att hamna i kylan – och hur svagt socialtjänstlagens skydd är när det gäller barnen.
Jag funderar över den märkvärdigt lugna stämningen i 
När jag kommer hem diskuterar vi vad Christiania egentligen är bakom drogromantiken och de inspirerande och vackra husen.
Jag kan se den darrande rektorn som riskerar att utmålas som cynisk och likgiltig inför övergreppen. Han har helt enkelt ingen chans att slippa undan skulden och skammen. Därför kommer också det politiskt korrekta pliktskyldiga svaret:
Kanske skulle det vara möjligt att ur svensk synvinkel önska sig att en annan konflikt skulle stå i centrum. I många familjer tävlar mor och far om barnens kärlek. Då har kvinnan ett försprång genom sin mjuka hud som hon utnyttjar till att knyta ett symbiotiskt band och utestänga fadern.
Tysta tankar 