Konflikt P1 om manlighet

20120616-185933.jpg

Jag lyssnar på Konflikt P1 med blandade känslor. Temat är manlighet och den förtrolige programledaren bemödar sig om att beskriva hur viktigt det är att se saker ur olika perspektiv

Kanske hade jag väntat mig någon form av teoretisk diskussion kring begreppet maskulinitet innan raden av manliga illdåd radades upp. Polska huliganers slagsmål, syriska milismäns sexuella övergrepp, sexköp i Tyskland, franska mediers försök att dölja DSK:s sexuella utsvävningar, fotbollsspelarnas bordellbesök, högermilismäns våldtäkter i Colombia, kvinnomisshandel i Sverige. Behring Breivik och Bin Ladin lyfts fram som exempel på personer som oroar sig för att maskuliniteten är hotad. Den som utifrån det här underlaget skulle försöka försvara maskulinitet som idé lider nog av svårt självplågarbehov.

Det är alltså ingen vacker bild av maskuliniteten som målas upp och den alltid lika påstridige Ingemar Gens tar chansen att sprida sin förklaringsmodell.

Män är programmerade att bli det de är – att söka makt och kontroll.
Vi är så angelägna att ha två kön och sedan blir vi förvånade inför hur det blev?

Jag är lite bekymrad över vad det är för samhällssyn och människosyn som ligger bakom de här deterministiska teorierna. Å ena sidan tycks barnen vara hjälplösa inför någon form av ideologisk påverkan som utövas av ett anonymt och kollektivt “vi” – å andra sidan finns en maskulinitet som konstrueras genom särhållandets princip (samtidigt som det tycks vara så att det här särhållandet blir särskilt påtagligt när barnen inte övervakas – i den fria leken)

Gens beskriver “vår fanatiska önskan att ha två kön” och jag undrar om han menar svensk skolas ivriga försök att genomföra en könsneutral undervisning. Han säger att pojkar och flickor växer upp “fullständigt separat”. Jag skulle snarare beskriva det som att svensk skola och förskola präglas av en het längtan efter att förhindra barnen från att göra kön och att de därför använder sin fritid till att utforska det här fältet.

Gens sammanfattar sina tankar: “Idén om två kön konstruerar våldet”. Utifrån detta perspektiv blir det svårt att argumentera för en skola där maskulinitet och manliga pedagoger ges ett eget värde. Kopplingen till makt och våld är inbankad. När Kristian Lundberg i en avslutande intervju berättar om de hot han mött efter att hjälpt en våldsutsatt kvinna är matchen över.

Om en positiv syn på manlighet innebär ett passivt accepterande av våld, maktmissbruk, barnmisshandel, sexköp, våldtäkt, tvångsäktenskap, pedofili, hedersmord och miljöförstöring – då förstår jag att politiker tvekar inför att stödja försöken att rekrytera män till skola och förskola.

Jag hade nog väntat mig att Niklas Järvklo skulle ha bemödat sig om att belysa andra sidor av männens värld.

Innerst inne har jag ganska bestämda åsikter om det här programmmet, men jag tvekar att uttrycka dem. Så effektivt genomförd är demoniseringen av den andra positionen och jag vill inte riskera att sammanföras med Behring Brevik, Bin Ladin eller dem som mordhotat Lundberg.

I Pedagiska magasinet försöker jag beskriva en alternativ hållning.

20120616-183240.jpg

Jag försöker verkligen förstå LR!

Förra söndagen föreslog Per T Ohlsson att det skulle tillsättas en haverikommision för skolan. Mest anmärkningsvärt var frånvaron av lärare och pedagogiska forskare i den grupp som förväntades rädda Sverige undan den hotande undergången.

Länk

Jag undrade över LR:s reaktion på förslaget och noterar att presschefen Zoran Alagic (som privattwittrare) finner det “intressant”.

När regering och skolsverige försöker bygga broar mellan undervisning och forskning bedriver LR en ganska märklig hets mot det som Peter Englund kallade “karriärkåta reformpedagoger”.

https://twitter.com/zoranalagic/status/212415013170855936

Vi som följer Zoran vet att sanningen är knuten till hans uppdragsgivares intressen.

https://twitter.com/zoranalagic/status/212592685897351168

Jag anar att den pedagogiska forskningen inte står så högt i kurs hos LR.

https://twitter.com/zoranalagic/status/212674373037985794

Jag är rädd att hatet mot SKL har gjort Zoran och LR blinda för konsekvenserna av sina ställningstagandena. Inga politiker, inga lärare, inga forskare – vem ska ta ansvar för skolan i den här samhällssynen? Peter Englund?

20120613-011111.jpg

Per T Ohlsson och Anders Mildner – två vägar

Efter Per T Ohlssons totalhaveri i Sydsvenskan inser jag att det inte är möjligt att låta hjärnan gå på semester än:

Skolan skulle behöva en motsvarighet till Lindbecks kommission: en expertutredning som frilägger problemen och lyfter fram nödvändiga åtgärder även om de råkar vara politiskt obekväma.

Men i en sådan utredning – brett sammansatt med jurister, statsvetare, nationalekonomer, folkbildare och kulturvetare – gäller det att hålla det pedagogiska inslaget på ett minimum. För om någon har skadat svensk skola mer än beskäftiga politiker så är det pedagogerna.

Ingen har uttryckt det bättre än historikern och författaren Peter Englund, sedan 2009 Svenska Akademiens ständige sekreterare. I ett befriande utbrott som publicerades i Dagens Nyheter 2001 skrev han, skarpt men helt korrekt, att skolan hade förvandlats till ett övningsfält för ”karriärkåta reformpedagoger, där de kunnat provskjuta det senaste flummet” med ”vanligt folks barn” som måltavlor.

Så varför inte en Englundkommission?

De här teknokratiska drömmarna om att bygga en skola utan delaktighet av lärare och pedagoger – var kommer de ifrån? Dessutom finns det väl redan en sådan här kommission (SNS). Där möts de antiintellektuella populisterna och punschdoften är besvärande.

Jag jämför med Skolvärldens lista över de 50 mest inflytelserika. Forskare och lärare är osynliga där. Marginaliseringen är framgångsrikt genomförd.

Jag är nyfiken på var LR står i frågan. De har tidigare gärna lierat sig med makten och nu är ett bra tillfälle att bekänna färg.

20120611-042853.jpg

Jag tröstar mig med Anders Mildners text om den mallade skolan.

Jag är inte säker på att om han platsar i Per T Ohlssons kommission?

Skoldebatter är svåra eftersom alla har en åsikt som baseras på den egna upplevelsen av skolgången. De blir inte lättare av att skolan seglar upp som en av de viktigaste ideologiska frågorna, där barnen används som slagträ i kampen om den politiska makten. För att detta överhuvudtaget ska vara möjligt, behövs just den typen av mätbara mål som nu lanseras. Målen i sig säger dock ingenting om den framtid som eleverna går till mötes. De hjälper dem heller inte att möta en värld som inte längre ser ut som den gjorde när skolan formades.

Man kan med rätta fråga sig vad vår syn på skolan egentligen säger om oss. Att vi istället för att omformulera vår syn på lärandet ägnar vår tid till att bygga en så effektiv bromskloss som möjligt för kreativitet, innovation och egensinnighet genom att ständigt betona och belöna helt andra saker.

Dagens unga kommer så klart någon gång att titta tillbaka på vad vi gör just nu. Jag tror att de kommer att säga: Att ni ens hade mage.

Nu känns luften lite lättare att andas.

Så blev jag anti-intellektuell?

https://twitter.com/nietzschequotes/status/211634402273402881

En del citat drabbar hårdare. Just nu är jag trött på förnuftiga personer och värjer mig mot alla som vill förklara sådant som inte går att förstå.

Idag är en dag av att bara vara.

20120610-050026.jpg