Vi åker ut till Potsdam och får en historielektion.
Slottet är vackert och fyllt av konstskatter.
Jag lyssnar på guiden och inser att mina historiekunskaper är begränsade. Warhols bild av den åldrade Fredrik den andre förföljer mig.
Gesicht zeigen!
(Visa din åsikt!)
Sven beskriver forskarskolorna som att de bidrar till att se förskolorna som kunskapsproducerande institutioner.
Förskollärare utbildar sig till att distansera sig från den verksamhet de står nära. En uppmaning till huvudmännen att ta hand om de nyutbildade licentianderna.
Vad är det som vi ska tillvara i förskoletraditionen i en ny tid? Finns det något vi måste överge?
Begreppen undervisning, ämnesdidaktik och demokrati måste återerövras i en ny situation.
Sven varnar för att barn kastas ut med berömt badvatten.
(Jag sammanfattar slarvigt)
Malin Nilsson får sista ordet.
Undrar om det är fler som twittrar här?
“I think in Sweden you believe officially in the value of democracy…”
Hörde jag en ironisk underton?
“Det finns idag inga teorier som inte är relationella”
Pramling citerar Ken Robinson “Vi utbildar barn för ett samhälle vi inte vet något om”.
Efter paus rullar det vidare med Johan Dahlbeck:
Hur bör jag leva – vad är min kropp kapabel till?
Nietzsche och Deleuze….
Skolan är god (och könsneutral). Världen utanför är ond (och indränkt i maskulinitet). Så var det med den analysen.
Jag citerar AV:
Dagens bredsida till pappor/män är att vi tydligen odlar en negativ maskulin inställning till skönlitteratur, vilket är orsaken att pojkars läsförståelse minskar. Vi pappor är inte bara klantiga och dumma, vi skadar våra barn mentalt också. Skolan har ingen skuld i pojkars minskade läsning enligt Gunilla Molloy. Om pojkar och män läser annan litteratur och på annat sätt än så Gunilla tycker är fint, måste själklart de obildade männen ändra på sig. När man hör sin annars läsvilliga son beklaga sig över utbudet av läseböcker i skolan är det uppenbart var problemet ligger. Någon negativ maskulin inställning till skönlitteratur har han knappast fått hemma.
Landets ledarsidor har frossat i spekulationer kring vilka studenter som utbildar sig till lärare. Heidi Avellan är nog mest hatisk och jag ser inte att apliknelsen kan leda till något bra. Det finns inga bra ursäkter för de här nedlåtande beskrivningarna – de drabbar alla.
Samtidigt tycks DN svängt. Efter tio år av svartmålning skriver de nyanserat om skolan. Tack Wolodarski – om det fortsätter så här kanske jag kan tänka mig att prenumerera igen.
Nu väntar vi på Lärarnas Riksförbund…
http://Instagram.com/p/XxyQG2l2A3/
Jag är lite tagen av de starka reaktionerna på en skiva vi gjorde för 20 år sedan. Kanske är det samma ilska som fick stora delar av kvinnorörelsen att gå i taket över det här inslaget hos Stina Dabrowski. Min grundidé om livet är att inte reta upp mig på sådant jag inte förstår. De här männen verkar vara inne i något viktigt. För dem.
En del diskussioner behöver ny luft. Lena Andersson öppnar ett litet fönster.
Tanken att fysiska kategorier av människor är mentalt olika är problemet såväl när det används för uppvärdering som för nedvärdering.
Många anser sig veta att vad jag nu skriver här, det skriver jag för att min hud är vit. De ståndpunkter jag har, de har jag därför att jag saknar det bruna skinnets erfarenheter och för att jag vill bevara privilegierna som min färg ger mig.
Spekulationen har åtskilliga anhängare men är intellektuellt meningslös eftersom den varken kan visas vara fel eller rätt. Den är ett antagande utan ansvar. Ingen vet. Inte du, inte jag. Ändå har påståendet formen av en definition. Det är definitivt och cirkulärt och avsett att vara just det. Argument ska inte göra sig besvär, vidare samtal behövs inte. Ej heller ytterligare funderingar om världens beskaffenhet och dess orsaker, som ju är definierade.
Tysta tankar 