Dylanälskare brukar diskutera vilket som är hans bästa album. Nu har Blood on the tracks fått upprättelse.
Annars är den stora nyheten att Bob har hållt ett tacktal.
Jag är uppvuxen med den här versionen och deklarmerar gärna talavsnitten:
Men är det inte så att Cornelis lyckas kommunicera smärtan på ett innerligare sätt?
Sången har åldrats ojämnt. Den ivrige läraren försöker peka ut viktiga fenomen – vi anar att barnen har andra intressen.
(Texten finns på youtubesidan)
Mot slutet tycks lektionen mer handla om konflikthantering. Vi förhandlar vidare om undervisningsbegreppet.
Jag undrar om någon under 25 år förstår vad “BC i krille” betyder?
De flesta av oss brottas med tiggarfrågan. Några bygger upp intellektuella försvar för att INTE ge – andra vårdar sin medmänsklighet och ger efter förmåga. Ingen lyckas formulera en trovärdig långsiktig strategi. Jag famlar.
En dragspelande romsk (?) kvinna brukar spela det vemodiga temat från Gudfadern på gågatan i Malmö. Hon är ganska respektlös mot takter och ackordsföljder. Nu har hon övat in en ny sång. Det är hjärtskärande på så många plan.
Artikeln handlar om barn. Jag menar att det är en generell fråga.