Kollektiv publik självreflektion?

b61.jpg
Nu har jag bloggat i två veckor. Det har varit kul men jag är fortfarande osäker på vad det här är för genre egentligen. Det är inte privat –men alluderar ändå någon form av äkthet och närvaro. Den manipulativa är svårt att förneka. Jag väljer hur jag vill framställa mig.

Idén var från början en motsvarighet till de studentbloggar som finns på Malmö högskolas hemsida. Jag var nyfiken på om det var etiskt möjligt att skriva något i glappet mellan det officiella och det personliga utan att lämna ut vänner och arbetskamrater.

Dessutom ville jag närma mig reflektionsbegreppet från ett annat håll än det renodlat subjektiva. Jag försöker tänka i nivåer:

1) Att skriva för sig själv om helt privata upplevelser. Det absolut personliga som ingen annan borde vara intresserad av – men hur skrev Ekelöf : ”Det som är botten i dig är också botten i andra…” Problemet är att ett grävande i det privata riskerar att reducera upplevelserna. Skrivandet skapar en distans till de egna erfarenheterna som reducerar dem till språkliga företeelser. Vill du vara en betraktare i ditt eget liv?

2) Att skriva om saker som andra också känner till i en form som enbart de direkt berörda deltar i. Lärare reflekterar tillsammans och jämför sina erfarenheter är en känd form av kollegial skolutveckling som bygger på vänskaplighet och goda relationer. Slutenheten är en förutsättning för att kunna vara ärlig då yrkesrollen förutsätter en viss form av trosvisshet. Tvivel gör omgivningen nervös.

3) Att skriva om allmänna företeelser i en form som inbjuder publikt samtal. Detta är kanske nytt och i högsta grad pretentiöst. Ingen redaktör har bedömt textens värde och alla (eller ingen) är inbjuden att delta i samtalet. Jag tänker att min blogg är en kollektiv publik självreflektion – som bejakar det faktum att lärare är offentliga personer. Frågan om varför och för vem är inte centrala. Värdet är i högsta grad förhandlingsbart.

Män på lärarutbildningen?

b24.jpg
Frågan om genus är het – och samtidigt underligt svävande och undflyende. De där männen som vi pratar om… finns de över huvud taget?

Jag har arbetat med jämställdhet länge. Först som duktig mjuk och känslig man som omdefinierar manlighet inifrån genom att arbeta med små barn. 25 år på förskola ger mig rätt att tala i frågan. För mig var det inget angeläget projekt att konstruera mig själv som förebild. Jag och Bob Dylan tror inte det är bra för människor att vara följare.

roooo.jpgEfter rätt många år började jag ifrågasätta värdet av att anpassa mig till den rådande kulturen och valde en strategi som innefattade polarisering och konfrontation. Det fungerade mycket bättre och jag tror att både jag och mina arbetskamrater levde lyckliga i gemensam respekt för olikheterna.

Nu arbetar jag i en miljö som är starkt dominerad av kvinnor – åtminstone till antalet är maktbalansen avgjort till kvinnlig fördel. Jag funderar ofta hur det påverkar vårt tänkande och jag vill beskriva förhållandet som att majoriteteten gör som alla majoriteter – ser sig själv som neutral och norm. Männen blir till avvikare och hamnar mer eller mindre frivilligt i konflikt.

Nu övergår jag från att spekulera till att beskriva. På vår enhet tar vi in c:a 240 lärarstudenter/år . Ungefär 7% av dem är män. Det är inte bra om man tror att männen tillför någon form av mångfaldskvalitet till skolans värld. Värre är dock att en alarmerande stor del av desssa 7% avslutar sin utbildning i förtid.

Jag prövar några förklaringsmodeller:

  • Männen är korkade och klarar inte de krävande studierna
  • Männen är karriärister och skräms iväg av låg lön och dåliga anställningsförhållanden
  • Männen är oroliga över pedofildebatten och väljer en miljö som inte utgår från misstänksamhet
  • Männen har större integritet än kvinnorna och orkar inte anpassa sig till all formalism och normativitet som lärarutbildningen möjligtvis är präglad av
  • Männen skräms av att lärarutbildningen är präglad av kvinnligt kodade värderingar
  • Klass, kön, etnicitet och ålder samverkar på ett sätt som inte går att fånga i förenklade modeller

Nåja – välj själv!

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

De orimliga förväntningarnas uppdrag…

jonsfils.jpg
Jag var på fest hos grannen igår och vi pratade om chefskulturer. Min kamrat menade att på hennes arbetsplats är det tradition att chefen kommer först, går sist, vet vad alla håller på med, bekräftar alla utsvultna jag, lagar kopiatorn och dessutom har en strategisk vision för hur verksamheten ska utvecklas. Jag frågade försiktigt varför de har en sådan organisation – men hon menade att så har det alltid varit och att produktionen behövde sådana här offervilliga chefspersoner. (Men att hon gjorde mer nytta i andra funktioner – vilket är en annan diskussion) Jag antydde nog att de hade en korkad organisation…

Jag har aldrig gillat när någon tar ansvar för vad jag gör och blir ofta beklämd när arbetskamrater beklagar sig över brist på styrning och kontroll. Låt mig vara ifred – men tala om när jag har gått över gränsen för det som ryms inom mitt tjänstemanna ansvar (helst lite tidigare.

Går dessa tankar att tillämpa på lärarens förhållande till studenterna. Först planera kursen och förstå kursplan, lägga schema, hitta litteratur som de kanske har nytta av, se till att kursen passar in i huvudämnet, se till att undervisningen blir varierad och examinationsformerna utmanande, lösa konflikter i basgrupperna, ge respons på texter och hela tiden vara så där lagom omhändertagande. Jag anar att denna totala lärarroll har stora likheter med en chefsroll som jag nyss avfärdat som hopplöst förlegad. En lärare som tar ansvar för allt krymper studenternas friutrymme och därmed också deras möjlighet att växa.

Ibland säger jag till studenterna att ”allt som inte är förbjudet är tillåtet” . Det är ett ganska riskabelt påstående…

En gång förskollärare…

cenacolo.jpg

Igår var jag på avtackning av en kollega som jag jobbat med i nästan 25 år. Man kan bli sentimental för mindre. Vi talade en hel del om hur det var att börja arbeta på förskola i slutet av 70-talet. Medelåldern låg runt 23 år. Chefen var nästan 30 och absolut jättegammal. Vi var fyllda av själförtroende – sådant som läroplaner och styrning låg långt i framtiden. När jag räknar hastigt så fanns det nog en hel del ambition hos gänget och ungefär hälften blev rektorer – det hade vi nog inte planerat..Det var mer världen än skolan som skulle erövras…

Vi brottades med frågan: när är det dags att gå vidare? Ingen vill ju svika sin arbetsplats och barnen. I en värld som har relationer som överordnad ideologi är karriärism det ultimata brottet. Fanns det utrymme för att utvecklas på arbetsplatsen eller var det nödvändigt att flytta för att våga förändras?

Jag vet bara att jag presenterar mig så här: Jag heter Mats, är förskollärare, men arbetar som lärarutbildare.

De som talar som att vara förskollärare “i botten” borde sänkas till motsvarande ställe i Nybroviken.

I postmodern anda är det möjligt att laborera med motstridiga och överlappande identiteter. Jag har svårt att skiljas från tanken på att det är viktigt med en kärna.

Den blanka lärarrollen

cell2.jpg
Hur tänkte jag när jag bestämde mig för att pröva det här med blogg? Det kan ju inte vara så primitivt att jag vill ha allt som Carl Bildt har – inte heller tror jag att min exhibitionism behöver gödas ytterligare. Kollegerna undrar försiktigt om det kommer att bli tvång på att blogga på enheten. Jag svarar undvikande och hänvisar till infogruppen… Vi diskuterar ofta förhållandet mellan den korrekta lärarrollen och det mer oförutsägbara privata. Bloggen innebär ett utforskande av detta utrymme – helt ofarligt är det naturligtvis inte. Tjänstemannens dunkla börda av neutralitet borde tygla de värsta infallen – men hur kan vi uppmuntra studenterna att vara modiga och testa gränser om vi inte delar med oss av våra tankar och tvivel?

När jag går förbi Orkanen ser jag en blank reflekterande kropp. Sluten och avvisande. Men med en mystisk lockelse bakom de skiftande spegelbilderna. på samma sätt är det ett äventyr att gå i korridorerna och se lärare som viftar med armarna bakom glasrutorna. Som hjälplösa fiskar i ett syrefattigt akvarium kippar de efter luft i sina försök att beröra studenterna. Säkert är stämningen helt annorlunda i klassrummet – som ju faktiskt har ett ljudspår också. Poängen är att den slutna avvisande kroppen och den kämpande läraren är två sidor av samma utbildning. Den officiella retoriken om utbildnings betydelse är en del av det moderna projektet – den viftande läraren som bara finns till i det direkta mötet med studenterna är den egentliga utbildningen. Går dessa bilder att förena?

Det finns en frestelse i att skriva intellektuella inlägg som riktar sig till de med samma intressen som jag själv. Men då är det väl ingen blogg? Eller finns det ingen form – och därmed ingen mall för värdering av de olika bloggarna… Jag tror att en del kolleger är oroliga för den prestationsinriktade delen av bloggskrivande. Orden ska vara kloka och väl övervägda innan de skrivs ned. Skräcken för feltolkning (eller ännu värre – fel åsikt) är varje bloggares största fiende. Mitt mål är att romantisera missförståndet och mytologisera stavfelen

Vad är en blogg?

ork4.jpg
Detta är mitt första blogginlägg – och jag prövar om det finns något intressant i gränslandet mellan privat och publikt.

Utgångspunkten är att jag arbetar som lärare – eller rättare sagt lärarutbildare vid Malmö Högskola. Vi brukar framhålla reflektionens betydelse för studenterna men är sällan goda föredömen när det gäller att bjuda in till samtal där vi inte har tolkningsföreträde. Utmaningen är att vara tänkande – men inte så tänkande att studenterna misstänker sinneförvirring – bloggen bör ju vara en fristad för att pröva tankar för det som inte ryms i den officiella överbyggnaden av policydokument och kursplaner. Tvivel och självprövning tror jag är nödvändigt för att bryta ner den traditionen av normativitiet som tynger lärarutbildningsprojektet.

Hur gärna vill jag vara “den gode läraren”? Omtänksam, empatisk, bekräftande, rättvis och klok. Samtidigt finns drömmen om att förena ett personligt engagerat förhållningssätt med någon form av vetenskaplig distans. Bloggen ser jag som ett uttryck för en kontrollerad form av exhibitionism och ett medvetet risktagande när det gäller gränsen mot det privata. Här kommer högtravande debattinlägg finnas vid siudan om mina trevande försök att hitta något ätbart inom GI-metoden