Nu har jag bloggat i två veckor. Det har varit kul men jag är fortfarande osäker på vad det här är för genre egentligen. Det är inte privat –men alluderar ändå någon form av äkthet och närvaro. Den manipulativa är svårt att förneka. Jag väljer hur jag vill framställa mig.

Idén var från början en motsvarighet till de studentbloggar som finns på Malmö högskolas hemsida. Jag var nyfiken på om det var etiskt möjligt att skriva något i glappet mellan det officiella och det personliga utan att lämna ut vänner och arbetskamrater.

Dessutom ville jag närma mig reflektionsbegreppet från ett annat håll än det renodlat subjektiva. Jag försöker tänka i nivåer:

1) Att skriva för sig själv om helt privata upplevelser. Det absolut personliga som ingen annan borde vara intresserad av – men hur skrev Ekelöf : ”Det som är botten i dig är också botten i andra…” Problemet är att ett grävande i det privata riskerar att reducera upplevelserna. Skrivandet skapar en distans till de egna erfarenheterna som reducerar dem till språkliga företeelser. Vill du vara en betraktare i ditt eget liv?

2) Att skriva om saker som andra också känner till i en form som enbart de direkt berörda deltar i. Lärare reflekterar tillsammans och jämför sina erfarenheter är en känd form av kollegial skolutveckling som bygger på vänskaplighet och goda relationer. Slutenheten är en förutsättning för att kunna vara ärlig då yrkesrollen förutsätter en viss form av trosvisshet. Tvivel gör omgivningen nervös.

3) Att skriva om allmänna företeelser i en form som inbjuder publikt samtal. Detta är kanske nytt och i högsta grad pretentiöst. Ingen redaktör har bedömt textens värde och alla (eller ingen) är inbjuden att delta i samtalet. Jag tänker att min blogg är en kollektiv publik självreflektion – som bejakar det faktum att lärare är offentliga personer. Frågan om varför och för vem är inte centrala. Värdet är i högsta grad förhandlingsbart.

Hur tänkte jag när jag bestämde mig för att pröva det här med blogg? Det kan ju inte vara så primitivt att jag vill ha allt som Carl Bildt har – inte heller tror jag att min exhibitionism behöver gödas ytterligare. Kollegerna undrar försiktigt om det kommer att bli tvång på att blogga på enheten. Jag svarar undvikande och hänvisar till infogruppen… Vi diskuterar ofta förhållandet mellan den korrekta lärarrollen och det mer oförutsägbara privata. Bloggen innebär ett utforskande av detta utrymme – helt ofarligt är det naturligtvis inte. Tjänstemannens dunkla börda av neutralitet borde tygla de värsta infallen – men hur kan vi uppmuntra studenterna att vara modiga och testa gränser om vi inte delar med oss av våra tankar och tvivel?

När jag går förbi Orkanen ser jag en blank reflekterande kropp. Sluten och avvisande. Men med en mystisk lockelse bakom de skiftande spegelbilderna. på samma sätt är det ett äventyr att gå i korridorerna och se lärare som viftar med armarna bakom glasrutorna. Som hjälplösa fiskar i ett syrefattigt akvarium kippar de efter luft i sina försök att beröra studenterna. Säkert är stämningen helt annorlunda i klassrummet – som ju faktiskt har ett ljudspår också. Poängen är att den slutna avvisande kroppen och den kämpande läraren är två sidor av samma utbildning. Den officiella retoriken om utbildnings betydelse är en del av det moderna projektet – den viftande läraren som bara finns till i det direkta mötet med studenterna är den egentliga utbildningen. Går dessa bilder att förena?

Det finns en frestelse i att skriva intellektuella inlägg som riktar sig till de med samma intressen som jag själv. Men då är det väl ingen blogg? Eller finns det ingen form – och därmed ingen mall för värdering av de olika bloggarna… Jag tror att en del kolleger är oroliga för den prestationsinriktade delen av bloggskrivande. Orden ska vara kloka och väl övervägda innan de skrivs ned. Skräcken för feltolkning (eller ännu värre – fel åsikt) är varje bloggares största fiende. Mitt mål är att romantisera missförståndet och mytologisera stavfelen

Detta är mitt första blogginlägg – och jag prövar om det finns något intressant i gränslandet mellan privat och publikt.

Utgångspunkten är att jag arbetar som lärare – eller rättare sagt lärarutbildare vid Malmö Högskola. Vi brukar framhålla reflektionens betydelse för studenterna men är sällan goda föredömen när det gäller att bjuda in till samtal där vi inte har tolkningsföreträde. Utmaningen är att vara tänkande – men inte så tänkande att studenterna misstänker sinneförvirring – bloggen bör ju vara en fristad för att pröva tankar för det som inte ryms i den officiella överbyggnaden av policydokument och kursplaner. Tvivel och självprövning tror jag är nödvändigt för att bryta ner den traditionen av normativitiet som tynger lärarutbildningsprojektet.

Hur gärna vill jag vara “den gode läraren”? Omtänksam, empatisk, bekräftande, rättvis och klok. Samtidigt finns drömmen om att förena ett personligt engagerat förhållningssätt med någon form av vetenskaplig distans. Bloggen ser jag som ett uttryck för en kontrollerad form av exhibitionism och ett medvetet risktagande när det gäller gränsen mot det privata. Här kommer högtravande debattinlägg finnas vid siudan om mina trevande försök att hitta något ätbart inom GI-metoden