Allt är spännande – hela tiden

Vi diskuterar skillnaden mellan privat och offentligt. Utgångspunkten är de band som Tomas Tengby spelade upp i Morgonpasset någon gång i slutet av 80-talet. inramningen var att någon hade köpt en låda med kassettband på en loppmarknad. En man cyklade runt i Sverige och berättade om sina upplevelser för mikrofonen. Det var ofta beklämmande torftigt och antagligen inte på något sett avsett för publicering – men just därför befriande äkta och okonstlat. Knäckebröd, kaviartuber och bekymmer med läckande ventilgummi dokumenterades med största allvar.

som1.jpg
Jag försvarar en position som innebär att gränsdragningen mellan privat och publikt är en riskabel och i grunden falsk konstruktion. Särskilt underligt blir det när vi kommer till s.k. offentliga personer som förutsätts ha mindre behov av privat sfär. Min utgångspunkt är att alla människors liv alltid är intressanta. Det är alltså inte media som avgör vem som är värd att dokumentera. Det finns inte heller någon anledning att se vissa dagar som mer betydelsefulla än andra. Jag hör alltså till dem som vill fånga vardagen. Födelsedagar och semesterbilder intresserar mig mindre.

Frågan är om detta dokumenterande är ett utslag av narcissism? Blotta misstanken att någon har dunkla avsikter är lömsk. Är fotograferandet ett sätt att distansera sig från verkligheten? Vad är meningen? För vems skull gör du detta? Vem tror du är intresserad av ditt liv? Svåra frågor som jag väljer att betrakta som meningslösa och dessutom förtryckande!

Eftersom allt är intressant behöver jag inte värdera mina egna och andra människors drivkrafter. Utgångspunkten är att vi inte alltid vet varför vi håller på – och så ska det vara!

Houellebecq – den omoraliska människan

tros.jpg

Sommarläsning är lustläsning – befriad från nytta och baktankar flyter böckerna samman i en ström av upplevelser som kommenterar och ifrågasätter varandra. Analytiker av TV brukar analysera det nya tittandet som rastlöst och att de enskilda programmen är en del av något större flöde som mottagaren med hjälp av fjärrkontrollen konstruerar. Summan av de enskilda programmen kan ibland bli större än de enskilda delarna.

På samma sätt fungerar läsning. Böckerna griper in i varandra. Jag lägger ifrån mig boken om Alva Myrdal i ett tillstånd av moralisk utmattning. Förebildligheten och dubbelmoralen står mig upp i halsen. Steget till Michel Houellebecqs roman Plattform kunde inta vara längre.

Författaren låter sin huvudperson (som också heter Michel) pröva tanken på sexturism som ett sätt att lösa den andliga och materiella nöden i världen. Det är roligt, provocerande och filosofiskt djupsinnigt på ett sätt som jag inte är beredd på. Frågor om lycka och meningen med livet ställs på ett franskt sätt. Där makarna Myrdal strävar efter att bygga monument över sig själ och förändra världen, men samtidigt misslyckas i de mest elementära relationsbyggen – där låter författaren huvudpersonen möta kärlek och lust i en oblyg förening. Mycket oblyg – och de som har problem med detaljerade sexscener bör undvika boken

Romanen har väckt starka reaktioner och skulle kanske med slarviga och illvilliga ögon kunna läsas som ett försvar av kolonialism, prostitution och barnporr. Men då tror jag att man missar en del av poängerna i civilisationskritiken som handlar om att sexualiteten i västerlandet har förflyttats från lust och kärlek till konsumtion av varor. Den enkla erotiken ryms inte i vardagen och kåtheten är skuldbelagd i ett individualiserat samhälle.

En tes är att det är nödvändigt att ge upp en del av sig själv för att kunna njuta och ge njutning. Sexualiteten i väst är en del av ekonomiska transaktioner, familjebildning eller nervös självdestruktivitet. Hoppet finns hos den orientaliska kvinnan, som tycks förstå hur en man vill bli behandlad. På samma sätt söker de kvinnliga sexturisterna något hos de svarta männen. Min mycket svenska reaktion är naturligtvis pliktskyldigt fördömande. Detta är inte trevligt. För mig flimrar bilder av misshandlade baltiska flickor förbi och jag har uppenbara problem att se något positivt i sexturism.

Men efter 316 sidor vet jag inte om denna skandalösa bok egentligen bär fram en striktare moraluppfattning än makarna Myrdals samlade välgärningar. Bakom författarens provokationer döljer sig en upprörd moralist som bankar in sitt budskap:

Ärlighet mot sig själv och sin partner.

Frukta cynismen – våga älska utan baktankar.

Allt annat är omoraliskt. Vem är jag att säga emot?

Detta är ett författarskap jag vill följa. Alla som vågar tänka en tanke till dess fulla konsekvens är värda respekt.

tros2.jpg

Männen i mitt liv

p1.jpgDet är en gammal sanning att historien domineras av män. Jag sorterar semesterbilder från Florens och slås av det pompösa allvaret hos de kulturella giganter som står avbildade utanför Ufficierna.

länk till bildspel(quicktime)

Snabbare – sämre kvalitet

Till min förvåning kände jag igen de flesta och kunde till och med säga något om deras arbete. Detta är antagligen resterna av borgerlig bildning och ingenting jag är stolt över. Vi behöver nya hjältar.

Men eftersom det är Pridevecka vill jag bidra med någon form av jämställdhetstanke. Frågan är vad det är för form av manlighet som dessa herrar gestaltar.

Och vad tänker gumman i den sista bilden?

Sommar – en katedral av vanlighet

dom2.jpgJag minns en tid när sommarprogrammet var dagens höjdpunkt och uppdraget att vara sommarpratare höjden av prestige. Efter det kunde du dö nöjd. Inget monument gav samma ryktbarhet.

Idag är det inte samma glamour och jag förstår delvis anledningen när jag läser den nya damtidningen Laura (se där – jag avslöjar ständigt nya sidor). Tidningens målgrupp är 40+ och i det senaste numret finns en intervju med chefen för Sommar Birthe Stiby Rödöö som tipsar om några favoriter inför säsongen. Vi har nog inte samma smak.

29/7 Lena Olin. Jag hörde programmet. “Jag har kysst Robert Redford och Johnny Depp – det var ingenting särskilt med det … Det är mycket roligare att se Oscarsgalan iklädd pyjamas i sängen än att vara på plats” Jag tänker att det kanske är viktigt för henne att bevisa sin vanlighet under 1,5 timme – men var det verkligen nödvändigt att dessutom övertyga oss om sin absoluta tråkighet? Det tog inte mer än fem minuter! Jag vill ha tillbaka bilden av den Lena som gjorde Varats olidliga lätthet. Har hon funnits utanför mitt huvud?

3/8 Mona Sahlin. Kvinnan som blev vald till partiledare p.g.a. av sin vanlighet och samtidigt gav populismen ett ansikte. Jag tror Göran Persson hade en poäng när han beskrev hennes tänkande – nej det är inte hennes starka sida.

5/8 Maud Adam. Bondbrud och amerikansk anknytning. Det l-å-t-e-r spännande. Om man inte hört henne förut då alla tåg redan avgått och alla klockor redan stannat.

7/8 Renata Chlumska. Behöver vi ytterligare romantisering av självdestruktiva äventyrare? Har hon cyklat barfota över sydpolen en gång till? Vem bryr sig?

10/8 Filippa Reinfeldt. Upp till bevis – en självständig kvinna i en mogen relation med maktens man? Bill och Hilary – se upp! Kommer hon också att försöka övertyga oss om sin vanlighet?

11/8 Pernilla Wahlgren. Usch, jag får huvudvärk bara av tanken. Vad gör hon nu reklam för? Är det hårfärgningsmedel eller tandkräm?

8/8 Lena Endre. Henne träffar jag i affären i Kivik ibland. Visst är hon vacker, men måste hon använda den stora dramatenrösten för att köpa sill? Turisterna är nöjda och österlenromantiken frodas.

Nu misstänker kanske någon att jag bara är bitter och avundsjuk på dessa framgångsrika personer. Jo – men nu känns det bättre – och då har jag ändå inte berättat vilka bra låtar jag skulle ha spelat!

Dessutom finns det andra tidningar och andra målgrupper.

Andra bloggar om: , , , ,

Skördetid – regntid

Vi var i Toscana i början av Juli. Skördetröskorna dånade genom nätterna och det torra dammet spred sig över dalen. Vackert – på gränsen till onödigt vackert.

skorde.jpg

Här på Österlen står tröskan övergiven på vattensjuk åker medan säden gror i axen. Det finns ingen rättvisa – men som min vän brukar säga på sjungande finlandssvenska: “Visa mig en nöjd lärare och jag ska visa dig en nöjd bonde”. (se där – jag lyckas hålla en skolanknytning i alla inlägg!)

Jag hittar en liten film som jag gjorde till en tävling som arrangerades av tidskriften ATL om bästa traktorrockvideo. Den heter Hjullastaren från helvetet (länk quicktime) och kom på en hedrande andraplats – endast slagen av några dalmasar med fioler och hembygdsdräkt. Inte ens startgas hjälper i detta väder.

Alva Myrdal – med motvillig beundran

Jag läser Yvonne Hirdmans biografi Det tänkande hjärtat med en viss misstänksamhet. Både mot författaren som jag trodde skulle försöka pressa in Alva i konspiratoriska genusmodeller där den systematisk underordning förklarar allting – men också mot Alva själv. Efter Jan Myrdals beskrivning av sin mor i Barndom är det svårt att se något annat än tillgjordhet bakom det näpna leendet. Dessutom arbetar jag på en lärarutbildning som kan sägas vara den yttersta utposten i det moderna projektet: att lägga världen tillrätta genom utbildning. För att förstå de övergrepp vi utsätter studenter och barn för måste vi känna till bakgrunden i den sociala ingenjörskonsten som makarna Myrdal designade åt det svenska folkhemmet. Det goda samhället och ett folk som lever i harmoni med en kontrollerande stat – hur uppkom dessa internationellt sett ganska unika idéer?

alva1.jpg

Det är en lysande bok! Hirdman har haft tillgång till dagböcker och en oändlig mängd brev som paret (väl medvetna om sin historiska betydelse) har sparat. Vi kommer dem nära och får otäcka inblickar i deras personligheter. Gunnar är omöjlig att tycka om. Pompös, självisk, manipulativ, odräglig – ja allt det som skulle kunna förvandla en sten till feminist finns koncentrerat i denna dynghög till man som Alva väljer att idealisera och leva med under 60 år. Gunnar försöker förbjuda Alva att bära studentmössa eftersom han tycker det är perverst och dessutom är rädd för vad hans kamrater ska tycka. Även med hänsyn till tidsandan är han en genususling som förtjänar att brännmärkas fram- och baklänges.

Alva själv är svårare att förstå. Intelligent och målmedveten med klassresenärens ständiga oro för att inte vara duktig nog och bli avslöjad som otillräcklig. Men också hänsynslöst strategisk i sina försök att manövrera förbi hinder i karriären. Dessutom bär hon på den omöjliga drömmen om att vara den som klarar av att förena allt till en harmonisk enhet. Barn, karriär, kärlek, idealitet, ärlighet – i den rationalitet som är hennes livsluft handlar det bara om att planera, planer och åter planera.

Ibland slår genusfällan till med kraft och hon stängs ute från vägar på grund av sitt kön. Hirdman beskriver det väl men ändå är det som om bitarna inte riktigt vill falla på plats. Var det verkligen rätt att lämna sina barn på så svaga grunder som Alva gör? Kan man lita på en kvinna som inte tycks ha några känslor för sina barn? Alla de djärva förslagen om kollektivboende och storbarnkammare framstår som desperata försök att slippa ifrån det förhatliga hushållsarbetet.

Hirdman är skoningslös när hon blottlägger mönstret att de flesta av Myrdals förslag har haft djupt privata drivkrafter. På sjuttiotalet när feminismen flammar upp och Alva borde vara den som driver kampen – då är Gunnar trött och hon själv framgångsrik. Alltså viftar hon bort frågan som passerad.

Jag tror det är fel att läsa boken som ett försök att besvara frågan: Hur var Alva egentligen? Ond eller god spelar liksom inte någon roll längre. Kvinnor brottas fortfarande med samma problem valen mellan barn och karriär har inte blivit enklare. Trots barnbidrag, bostadsbidrag, gratis skolmåltid, fria läromedel, särbeskattning och allt detta som vi tar för givet men som antagligen hade sett helt annorlunda ut förutan makarna Myrdals insatser.

Verkligt intressant är avsnittet om pedagogikens betydelse på 20-talet. Tiden innebar ett försök att distansera sig från det traditionella auktoritära förhållningssättet men också en oro för vad den nya tidens barnmakt skulle innebära. (Jämförelsen med de politiska strömningarna är naturligtvis högt relevant) Alva har kontakt med den tidens utvecklingspsykologer (Bühler m.fl.) och hennes sätt att beskriva vetenskapen som en väg ur familjens konflikter är rörande. Allt – från matvanor, läggningstider, klädval och yrkesval – allt skulle hänskjutas till lärare, läkare och psykologer som skulle avgöra tvister där barn och föräldrar inte kom överens. Denna naivitet kanske blir mindre förtjusande om man ser de övergrepp som skedde under vetenskaplighetens täckmantel längre fram i tiden och det finns en tilltro till utbildningens kraft som i grunden är djupt elitistisk. Vanligt folk skulle nog inte tro att de skulle kunna uppfostra sina barn. Samhällets uppgift är att skydda barnen från sina reaktionära föräldrar. Mönstret går igen i dagens genuspedagogiska ansatser.

En annan viktig fråga för mig är synen på de små barnens behov. När Alva var småbarnsförälder fanns det ingen forskning som pekade på att barnen behövde sina föräldrar annat än som servicepersoner. Alltså var det OK att lämna bort sina barn efter behag. Fokus ligger på förälderns behov och modern får inte stängas in i den fördummande hemmafrurollen.

Men är det verkligen så att Alva egentligen bryr sig? Menar hon att det inte är ett kvalificerat arbete att ta hand om små barn? Jag som har arbetat 25 år på förskola känner mig kluven inför denna dubbla retorik. Å ena sidan: Ni har ett underbartviktigt jobb och världens framtid vilar på era axlar. Å andra sidan: Ni förstår väl att det egentligen är ett skitjobb som vem som helst med lite vett skulle kunna sköta och kom inte här och tro att ni ska ha betalt också! Alva värjer sig inför pigdebatten men har haft hjälp sedan barnen var tre månader.

alva2.jpgNu invänder naturligtvis en rättrogen feminist att det är orättvist att ställa dessa krav på Alva i dessa tider och med en sådan femstjärning skitstövel till man. Ja det är djupt orättvist – men Gunnar är nog den mest vämjeliga person som jag mött och Alvas försvar av honom drabbar henne själv moraliskt. De rester av heder som Jan Myrdal lämnade kvar åt Gunnar river Hirdman i stycken.

Men Alva lånar glans av Gunnar – tillsammans bildar de ett märkligt par i svensk politik. Slagskeppen som bryter fram och lägger allt tillrätta. Familjepolitiken, utbildningspolitiken, handelspolitiken, ”negerfrågan”, biståndspolitiken, nedrustningspolitiken – alla dessa ärorika slagfält hamnar till sist i skuggan av angreppen från Jan som avslöjar henne som falsk och hycklande.

Bilden som stannar kvar är den rädda flickan – besatt av sin egen ambition och känsla av att vara utvald. Rädslan för att vara vanlig gör att hon drivs in i sammanhang där andra människor blir verktyg för hennes ambitioner. Världen blir ett dockskåp som hon möblerar efter tidens idéer. Ett ensamt liv.

Är Alva urtypen för “den moderna modern”? Hur förhåller sig de två orden till varandra? Vad hände med omsorgen i det moderna projektet? För mig som har jobbat länge i förskola är det problematiskt att inse vilken betydelse Alvas tankar har haft för konstruktionen av verksamheten. Det självklart goda är inte längre lika givet.

Modersbundenhet – lammavskiljning

Jag träffar alldeles för få människor med andra erfarenheter. Svensk intellektuell (nåja) medelklass är inte världen – detta behöver jag påminna mig ofta. Därför var det spännande att träffa en man från Syrien och verkligen ha tid att försöka förstå hur han tänker. Hans familj är nomader och han jobbar som konsult och samordnare av projekt. En modern välutbildad man, troende muslim, öppen och nyfiken på västvärlden. Inte “invandrare” i den probleminriktade betydelsen som jag upptäcker att jag lätt halkar in på.rom5.jpg

Den bredaste avgrunden öppnar sig när vi diskuterar kärleken. Han gifte sig tidigt med sin kusin på sina föräldrars begäran. De älskar inte varandra men fortsätter att leva tillsammans i ett vitt äktenskap för sina föräldrars skull. Han förklarar hur viktigt det är att följa sin moders val.
– Hon har burit mig och fött mig. Hon har offrat allt för mig. Nu kan jag inte göra min mor besviken. Hon har lagt ner stor omsorg i valet av fru för mig.

Modern har stor makt och testar noga den blivande brudens egenskaper. Kan hon laga mat? Är höfterna tillräckligt breda? Hur är det med tänderna – kan hon bita sönder en paranöt?

För mig som svensk låter detta helt obegripligt och min vän beskriver vördnaden inför sin mamma:
– I mitt land behandlar vi ofta våra föräldrar bättre än barnen.

Alternativet för honom är att rymma. Innerst inne väntar han på den rätta och längtar efter äkta kärlek, men bandet till modern hindrar honom.

Jag försöker förklara betydelsen av att bli en självständig person, att klippa banden, att ta egna beslut, att våga ta avstånd. Jag beskriver min tonårsrevolt och försöker förklara hur nödvändigt det är att göra sina föräldrar besvikna. Samtidigt hör jag att alla mina kloka ord blir allt mer ihåliga och mekaniska. Varför skulle vår romantiska individualism vara bättre än nomadfolkets mångtusenåriga visdom. Handlar det om att skydda stammen – eller är det en traditionell psykologisk maktutövning som mödrarna bedriver? Skuld och utpressning i skön förening?

far2.jpg

På ängen utanför hör jag desperata lamm bräka efter sina mödrar och längre bort försöker fåren locka till sig sina lamm. Det är tid för lammavskiljning. Under två dagar ropar de hjärtskärande efter varandra. Den tredje dagen tystnar skriken. Det tycks som om lammen har glömt bort sina älskade mödrar, och mödrarna – ja de tuggar på som om ingenting har hänt. Allt är lugnt och alla verkar glada. Så mycket för den romantiken – jag förbannar alla disneyfilmer som har indoktrinerat mig att läsa in mänskliga känslor i djurs beteenden.

sten.jpg

Om mamma vet bäst – då bör vi skapa ett samhälle som ger henne den verkliga makten. Men – om mamma i stället är en härsklysten och självisk person – då gäller andra regler och alla medel att skydda sig själv är tillåtna. Myten om den goda modern fortsätter att påverka oss – men i Sverige har vi delvis ersatt den med myten om det goda samhället.

Konsten i naturen – bästa stället!

fot.jpg

Jag blir glad av konst i naturen. Utställningen i Wanås slottspark är oemotståndligt lekfull och pretentiös, abstrakt och sinnlig, kraftfulla material och nedbrytbara i samspel med naturen. Det är en av sommarens höjdpunkter att komma dit och se vilka skulpturer som finns kvar, om de har förändrats och framför allt – om jag har förändrats?

spindel.jpg

Vissa objekt väcker starka känslor – och nya känslor. Så vill jag att konsten ska fungera. Oförutsägbar och vacker. respektingivande och inspirerande. Om ni möter mig på en byggmarknad med en säck cement så vet ni vad som är på gång – stora grejer.

Ett litet bildspel.

Snabbare version 

Stolt, stolt, stolt – om bildnings värde

Detta är en blogg som i-n-t-e handlar om min familj och privata liv, utan strikt avser att diskutera utbildningspolitiska och estetiska frågor. Nåja – så tänkte jag kanske en gång innan jag förstod att allt hänger samman och att det privata är politiskt. Men för att inte helt bryta mot mina självpålagda restriktioner hänger jag på en lite diskussion om bildnings värde.

exa2.jpg

Vår dotter har tagit en strålande examen (first!) vid ett ansett universitet (Manchester) i ett spännande ämne (Politik och modern historia). Som förälder är jag mer än stolt och glad över att få vara med om en examensritual som inte liknar den svenska. Konstiga hattar, mantlar, processioner och ritualer som går tillbaka till en tid då universiteten verkligen var esoteriska bildningstempel och inte utbildningsfabriker.

Jag anar att det finns en annan syn på utbildning jämfört med i Sverige. Vi tycks verkligen tro att de högskoleförlagda yrkesutbildningarna i någon mening verkligen lyckas förbereda för ett framtida yrke och vi lägger ner mycket energi på att se till så att alla delar packas ner i det som ibland kallas en yrkesväska. Lärarutbildningen är antagligen extremast i denna hållning. Allt ska med och lobbyistproducerade larmrapporter om brister i konflikthantering, lästräning, idrottsfostran osv skakar om utbildningen med jämna mellanrum.

I England tycks en del av den gamla Humboldtinspirerade synen på bildning leva kvar. En kille som går ut som kursetta från ett fint universitet i latin kan nästa dag erbjudas ett toppjobb i en bank. Ledningen vet att han inte är dum och antagligen kan lära sig hantverket snabbt. Så tänker vi inte i Sverige. Här finns rester av en gammal planekonomi som på något sätt försöker styra utbildning mot någon form av efterfrågan. Vi (högskolor) producerar arbetskraft och försöker också övertyga studenterna om att investera i sin framtid.

Den engelska oblyga meritokratin (att sålla fram de smartast) krockar med den svenska massutbildningsidén. Alla ska med och ingen ska slås ut.

Jag läser dagens understreckare i Svd om bildning. Vilken bra tidning det är!

Den sista principen övergiven…

Jag är inte en av dem som vill tjäna pengar på andra människors besatthet och har alltid haft ett mycket reserverat förhållande till affärer. Men nu har jag faktiskt blivit en spekulant i vinyl!

Idag var jag på loppmarknad i Lunnarp (en av Österlens trevligaste  och bästa) och köpte 13 singlar med Hep Stars (nåja, en var med enbart Svenne) för 50:-. Det gjordes i det uppenbara syftet att tjäna pengar så nu är jag registrerad säljare på Tradera. Kolla!

hep3.jpg

Jag känner hur girigheten griper tag i mig . Så nu har denna från början mycket seriösa lärarblogg fallit ner i klippar- och nostalgiträsket. Jag skyller på vädret. Kanske kan jag göra någon form av analys av bilderna i något pedagogiskt sammanhang. Tveksamt. Men bilden på deras turnébil är fin!