Det tycks vara viktigt att beskriva vad en blogg egentligen är. Papperstidningarnas krönikörer slår knut på sig för att förklara (och fördöma) den innersta kärnan i bloggkulturen. Det tycks finnas någon dold idé som ska avtäckas/avslöjas!
Jag känner igen tongångarna från den tiden då videon kom och många trodde att det enbart gick att visa porr- eller våldsfilmer. Inga ansvarskännande föräldrar borde släppa in dessa hydror i sina hem. Vi var småbarnsföräldrar och valde (av omtanke om barnen) att enbart hyra en apparat som vi delade med grannen. Om vi bara hade video varannan vecka skulle vi inte bli beroende och barnens själar kanske räddas. Hur nervösa och korkade var vi?
På samma sätt läser jag krönikor som oroar sig för att gränsen mellan privat och publikt ska lösas upp, att de tvångsmässigt narcissistiska personligheterna ska ta över, att skvallret ska spridas, att pressetiken förstörs (jojo det var ju på tiden…) och – ja det tycks vara möjligt att projicera vilken privat noja som helst på detta s.k. bloggfenomen. Andra oroar sig över att bloggarna väljer att visa upp vilka sidor av sina personlighet de vill visa upp.
Min bild av bloggosfären är att den inte är möjlig att förstå eller beskriva i sådana här förenklande termer. De 1,2 miljoner ryssar som bloggar om tillståndet i landet har i viss mening ersatt den traditionella pressen. De egyptier och burmaneser som sitter i fängelse för att ha spridit information om sina länder har betalat ett högt pris för sin tro på kommunikationens betydelse. De forskare som väljer att dela med sig av sina rön i bloggform utmanar bilden av att allt måste vara privat och banalt.
Kort sagt – definitionen av romanen tror jag även gäller bloggen: Ett stycke verklighet sett genom ett temperament.
Skillnaden är att de flesta bloggar uppmuntrar till någon form av interaktivitet och att läsaren därför inte alltid placeras i underläge i förhållande till avsändaren. Skribenten riskerar att bli bemött – läsaren riskerar att ha slösat bort några minuter av sitt liv.
Återbetalningsskyldighet föreligger ej.
P.S. Bilden förställer det autonoma (nervösa) nervssystemet. Det är den delen vi inte kan kontrollera. Det är den delen som gör oss nervösa…
I dagens Sydsvenska skriver Ann Heberlein (för fler krönikor – sök på namnet på sydsvenskans sida) om debattens baksida – hatbreven och de oförsonliga utfallen. Det tycks finnas någon regel om att “den som gett sig in i leken får leken tåla” som är farlig och förråande. Vanlig respekt utgör inte grundtonen.
Jag blir orolig – Heberleins krönikor har varit klara ljus i mörkret och jag har njutit av de prövande tonfallen och de orädda ämnesvalen. Det känns som att hennes bakgrund i filosofin och etiken har gett kraft att våga löpa linan ut i resonemang. Jag beundrar personer som vågar ställa sig i ett hörn och uttala en åsikt – utan att vara övertygad om att den är rätt eller sann. Men den förtjänar att formuleras!
Därför blir jag extra bekymrad när Heberlein hotar med att dra sig tillbaka till det akademiska elfenbenstornet. Där – om någonstans – borde det finnas utrymme för hårdare tag, brutalare tacklingar och djärvare omprövningar. Men det kanske handlar om respekt på ett djupare plan – inom akademien finns det regler för hur aggressiviteten får gestaltas? För konflikterna finns väl även där?
Dessutom tror jag att du skulle slippa en del av de allra mest korkade hatmailen om sydsvenskan hade haft en anständig kommentarsfunktion – eller twinglylänkar som DN och Svd. Om jag minns rätt stängdes kommentarerna till Heberleins krönika om våldtäkter av efter någon timme. Då riskerar de anonyma utfallen (som på en seriös tidning hade modererats) att hamna i krönikörens mailbox.
Idag ser nog många det som en rättighet att kommunicera med avsändare i tidningar. Det tycker jag är bra.
Jag är lite tagen av nyheten från Rödeby(svdDN) där en fader har skjutit ihjäl och skadat ungdomar som trakasserat hans familj. Kanske anar jag att det finns en strimma av mig själv i den här mannen som tog till galet övervåld när han inte kunde skydda sitt hem och sina barn från angriparna.
Lika primitivt reagerade Tony Soprano när en annan gangster kommenterade dottern. Ett sanslöst övervåld och helt vidrigt brutalt och fel – men ändå möjligt att ta till sig. I en värld där allt rasar ligger våldet nära. Konsekvenserna finns inte. Allt är ett vibrerande nu.
Jag försöker förstå föräldraskapets svarta sidor. Du är beredd att försvara ditt barn till varje pris. Tanken på att samhället ska tillvarata dina intressen är långt borta. Det skrämmer mig – men samtidigt ser jag något moraliskt lockande i dessa handlingskraftiga män som på ett sydstatsmässigt sätt reser sig och skipar rättvisa. Jag vill bara inte möta dem själv. Jag vill inte möta mig själv i dem.
Blogg är, om ni ännu inte lyckats lista ut det, en slags sopstation på internet där kända och okända skrapar ihop resterna av ett liv och lägger ut till allmänt beskådande. Bloggarna är våra tiders sladdertackor
Det är intressant att en man som under så många år har skrivit så många spekulativa krönikor om nonsenshändelser lyckas bli så arg över så lite. Under förevändning att försvara pressetiken går Stolt till storms mot det nya mediet.
Vad skall vi lita på? Hur går det med våra ramar och normer om det vi skall hålla oss till vacklar, knakar, går av?
Den retoriska höjdpunkten är när Stolt även bekymrar sig över trenden att pröva gränserna i skönlitteraturen. Här rasar den sista bastionen och den gamle rabulisten tycks tro att det går att dra en skarp gräns mellan fantasi och verklighet
Jag tänker också på romanerna. Alltför många av dagens romaner pendlar mellan sanning och fiction, mellan riktiga namn och påhittade, mellan verklighet och fantasi där sann historia och riktiga, kända namngivna personer byggs in i miljöer och händelser som är uppdiktade, så att vi inte vet vad som är sanning och vad som är dikt.
Kanske är det viktigt för en sportjournalist att skilja mellan fantasi och verklighet, Samtidigt som det är få områden som är så indränkta av myter och rykten. Men när Stolt försöker tillämpa samma estetik på litteraturen blir det mer än pinsamt.
I vår tid, där sanning, verklighet, äkthet, fakta ställs på så många svåra prov, behöver vi författare som antingen ger oss den sanna historieskrivningen, det äkta människoporträttet som vi kan lita på, eller tar med oss ut i den fullständiga fantasin, där vi kan sväva fritt ett tag, låtsas och leka, fjärran från bloggmonster och bildförvanskare.
Här har vår Don Quixote en värdig fiende. Författare har alltid använt sina erfarenheter för att skapa litteratur. Ibland har de försökt och lyckats dölja detta och anonymisera personerna – men litteraturen lever i mötet mellan det som faktiskt har hänt, författarens gestaltning och läsarens tolkning. Stolt letar efter ren litteratur, fri från kopplingar till levande eller döda personer. Han kommer att få leta länge. Dessutom bör han akta sig noga för världslitteraturen som är full av exempel på författare som utforskar detta gränsland. Strindberg är kanske det bästa exemplet.
Varför tycker jag att det är så deprimerande med journalister som går till attack mot nya medier? Kanske för att jag är ganska romantisk när det gäller den fria pressens värde. Därför blir det extra tråkigt att höra detta jubel över att en röst tystnat. När en överexponerad krönikör släpper loss sitt hat i en okommenterbar krönika – ja då ser jag det som ett ovärdigt koleriskt stolleprov i den plattare genren.
Samtidigt har Moderna museet en utställning med Olle Baertling som försökte skapa konst som inte refererade till verkligheten – s.k. öppen form. Ett spännande experiment som hela tiden stångades mot människans obetvingliga lust att hitta mening i konstverken. Men några Stoltska fria fantasier var det aldrig tal om..
Jag har skrivit lite för mycket den senaste tiden. Man kan få dåligt rykte som undersysselsatt statsanställd för mindre.
Schulmandebatten beskriver bloggar som tar över livet och förvandlar ägaren till monster. Det verkar farligt – tänk om jag blir en sådan person som förlorar mig själv. Gränsen mellan jobb och privatliv upplöses – men det var ju för att utforska den som jag började blogga! Jag kanske behöver skapa markörer för att förstå skillnaden.
Hur ledig kan man bli? Den lätt spritromantiska bilden från Barcelona ger en ledtråd. Mer privat än så här blir jag inte.
Det underliga avhoppet och de famösa självförebråelserna skapar oro i medievärlden. I Svd försöker Marie Björk konstruera någon form av uppbygglig moral ur händelsen att en röst har tystnat.
Att Alex Schulman nu hoppar av, kastar in handduken och slänger sig huvudstupa från det tåg han rullat igång i en väldig fart är för mig något av det mest sunda som hänt, gällande bloggfenomenet.
Av någon anledning har vi föreskrivit bloggen som något så personligt och genuint som en dagbok. Det som skrivs där antas vara sant, för det ligger ju en person bakom det.
Vem är det som har “föreskrivit” att bloggen skulle vara något så “genuint och personligt som en dagbok”? Varför skulle det i någon mening vara “sant” bara för att det finns en människa bakom? Jag hänger inte med.
Vad jag tycker har saknats i debatten och hypen är att det är en extremt retuscherad bild av en persons upplevelser som läggs fram. Visst kan det vara personligt, men det är den personliga sida som man vill visa upp.
Vad är det för debatt som refereras till? Menar Björk att det skulle finnas någon annan verklighet där människor är mer äkta och mindre retuscherade? Var då? Min poäng är att vi alltid väljer att vilka sidor vi vill visa upp – det är en del av det sociala spel vi kallar livet.
Det finns många bloggpersonligheter där ute, internetanvändare som målar upp en helt annan bild av sig själv än den verkliga personen bakom dataskärmen. Möjligtvis inga monster som hånar och ibland skadar andra människor, men likväl en falsk identitet.
Här talar en äkta essentialist som gärna skiljer ut de falska från de äkta identiteterna. Poängen måste vara att vi alltid är ansvariga för våra handlingar. Därför är det viktigt att skilja de bloggar som har en tydlig person som avsändare ifrån de som seglar under anonym flagg.
Därför är jag glad att han nu lagt ner den, för att det förhoppningsvis kan väcka en debatt. Och jag hoppas att det kan leda till något annat än bara en röstning för eller emot Alex Schulman. Han är, som vi alla andra, en del av den postmoderna tid vi lever i.
Om det nu är så att postmoderniteten innebär en lek med identiteter och en rörlighet ifråga om hållningar – då är det väl OK att han tar ut svängarna? Eller är det bara ett slagord för att damma av en nymoralistisk hållning?
Om hans blogg nu var ett litterärt projekt, låt oss då lära oss något av projektet.
Insändare av Marie Björk
Ungefär vad är det vi ska lära? Han var uppskattad så länge han inte kritiserade andra journalister – då drogs mattan undan och mobben släpptes loss.
Anna Larsson som för några månader sedan krävde att bloggen skulle sparkas ut från Aftonbladet har nu ångrat sig och inser var de verkliga skurkarna hukar. Heder åt henne.
Bilden av bloggen som ett litterärt projekt gillar jag – förhållandet mellan mina erfarenheter, texten och läsarens reaktion är kittlande gåtfullt.
Lärarutbildningens chef Maria Sundkvist skriver på vår hemsida om glappet (klyftan, avgrunden) mellan bilderna av skolan såsom den framställs i media och hur den upplevs av barn, föräldrar, lärare och lärarutbildare. Striden står om rätten att beskriva och tolka verkligheten.
Hur kan det komma sig att Matrixvärlden och den riktiga världen skiljer sig så åt?
Debattinlägget är skrivet utifrån referenser till science fiction. Det är inte marxismens falska borgerliga medvetande eller ideologiserade världsbilder som förvrider våra sinnen. I stället är det bilder av totalitära stater som de har gestaltats i t.ex. Boyes Kallocain, Huxleys Sköna Nya värld, Orwells 1984 som dyker upp hos mig. I filmens värld finns Bladerunner, Robocop och The Truman show som är exempel på dystopier – avskräckande framtidsskildringar.
På 70-talet skrev Nozick om en upplevelsemaskin som skulle ge oss maximal lycka i nedsövt tillstånd. I Matrix befinner vi oss i en värld där maskinerna har makten och människorna är inkopplade till ett konstgjort medvetande som håller dem lugna i väntan på den slutgiltiga slakten. I den objektiva verkligheten råder kaos – men i människornas hjärnor härskar lugnet. Underhållningsindustrin sprider sitt lugnande gift och förtrycket rullar vidare. Maria och M-P B tycks mena att dagens mediarapportering har sammma sövande effekt på människorna.
Ska vi tro Maria-Pia Boëthius beror det på att de som har makten över medierna vill ge oss den här bilden.
I stället för att inbilla oss att allt är bra så skulle makten ha ett intresse av att allt är åt helvete? Jag tror att den här formen av generalistiska beskrivningar av “makt” och “media” riskerar att motverka sitt syfte. Den konspiratoriska beskrivningen av en struktur med dold agenda som verkar genom ett diffust media – nej, det är för grovt! Dessutom kvarstår den centrala frågan om vad makt är – och hur staten (vi!) förhåller sig till denna makt.
Om makten = folkpartiet och media = DN debatt, då k-a-n-s-k-e jag kan hålla med om att vi är utsatta för något som skulle kunna liknas vid en komplott. Men det kan också vara så att refuseringen av Olle Holmbergs debattinlägg var resultatet av korrekta journalistiska prioriteringar. Forgive and forget.
Alternativet är att göra som den arroganta dramaläraren i den klassiska malmöproducerade tv-serien Lackalängan på 70-talet gjorde när verkligheten hann ikapp henne. Att gå ut på gården och skrika:
– Ingen tucker om majj!
Kampen för rätten att beskriva och definiera verkligheten måste föras med skarpare vapen. Om makten är ond och media överallt – då blir den lilla människan och högskolan en sorts civilisatorisk utpost som med en delvis naiv självrättfärdighet kanske äger “verkligheten”. Jag är rädd för någon form av essentialism i detta synsätt. Vi vet hur det egentligen är.
Som retorisk höjdpunkten presenterar Maria M-P B:s beskrivning av Fredrik Reinfeldts grandiosa plan på att framställa sig själv som landsfader. Bisarrt – men intressant. Frågan är väl om inte Reinfeldt borde sikta på att bli gud direkt?
Genom att kritisera skolan och lärarna kan exempelvis löner hållas nere. I verkligheten är lärarna landets största och viktigaste yrkeskår. Förstod alla det och prissatte denna kunskap och kompetens på marknaden, så skulle detta inte vara möjligt. Och det skulle i sin tur leda till skattehöjningar, vilket inte är vad den sittande regeringen strävar efter.
Regeringen ja. Slutligen hade Maria-Pia Boëthius en intressant tolkning till varför statsministern är så osynlig i medierna. Hon menar att han bidar sin tid. Först ska hela välfärdssamhället monteras ned och då vill han inte vara med och smutsa ned händerna. En stor del av denna nedmontering kommer att drabba skolorna. Talet om den usla lärarutbildningen och den usla skolan i Matrixvärlden blir på så sätt ett redskap för en politik. Enligt Boëthius kommer Reinfeldt därefter att stiga fram som en landsfader i det nya Sverige.
Maria Sundkvist, chef för lärarutbildningen i Malmö
Jag tror:
att Jan Björklunds rabulistiska populistperiod går mot sitt slut och att media inte längre kommer att svälja propagandistiska svartmålningar. Partiledarskapet medför mognad och ansvarstagande
att den nya lärarutbildningsutredningen under Sigbrit Franke kommer att förhålla sig självständigt till direktiven och dessutom ta intryck av Ingegerd Tallberg Bromans kartläggning av vad svenska lärare säger sig behöva
att Skolverket i framtiden inte kommer att presentera sina undersökningar på ett sätt som inbjuder till förenklingar i kvällstidningar
att Högskoleverket kommer att granska yrkesutbildningar inom högskolorna utifrån nya värderingar som fokuserar på personlig utveckling och samhällsnytta snarare är akademiens traditionella måttstockar
att de dåliga tidningarna kommer att självdö och att den fria pressen tar sitt bevakningsansvar på allvar
att kloka människorna kommer hitta andra sätt att kommunicera
att Malmö högskola kommer att dra ner på den antalet informatörer som producerar tillrättalagt propagandamaterial och att vi därigenom kommer få större trovärdighet som granskare av medier
att kommunernas kvalitetsarbete kommer att ske i andra former än dokumentation av tveksamma kvantitativa tester
att lärare, föräldrar och barn inte är korkade och att bilden av fantasifulla komplotter riskerar att framställa oss alla som uppgivna offer i det stora spelet om framtiden
Jag tror att mina påståenden är lika sanna som Boëthius. Men mer provocerande.
Jag har tidigare skrivit om en undersökning som beskriver mötet mellan studentgrupper och lärarutbildning. Nu har jag träffat Mikael Palme och Elisabeth Hultqvist, som föreläste för lärarutbildare på Malmö högskola. Mycket av deras beskrivningar är träffande, starkt berörande och tankeväckande. Frågan om vad som händer när personer med låg utbildning, främmande bakgrund och arbetarbakgrund möter en akademisk utbildning är laddad. De nya gruppernas förväntningar på tydlig undervisning och normativt tänkande kolliderar med en akademisk tradition som premierar skriftlig reflektion.
Efter några timmar är det ändå som om någonting inte riktigt stämmer för mig. Bakom all omtanke och sociologiska beskrivningar finns det ett dolt budskap som handlar om att akademiseringen är det obetingat goda. Paradigmskiftet är ett faktum. Diskursförskjutningen är permanent. Nu gäller det att hyfsa historieskrivningen.
De grupper som inte klarar av kraven innebär ett hot mot idéen om högskolan som samhällsomdanande kraft. Forskarna försökte distansera sig från bilden av studenterna som bärare av brister – men till sist landade vi där ändå! Vi har vunnit slaget om lärarutbildningen och nu gäller det att uppfostra deltagarna i den kyrka vi kallar högskola.
Eller som Foucault sa i sin installationsföreläsning:
”Varje utbildningssystem är ett politiskt medel för att upprätthålla eller förändra tillägnelsen av diskurser och därmed också de kunskaper och den makt de för med sig”
Tanken på att lärarutbildningen skulle vara annorlunda är naturligtvis lockande, men i grunden helt felaktig och lite farlig för vår självbild. Här gäller det att vakta över de nyvunna privilegierna. När Elisabeth Hultqvist beklagade sig över att det på 80-talet hade varit ett bekymmer för henne att inte ha en lärarexamen på en lärarutbildning (men att det nu snarast var en merit) kändes det som om en dålig skräckfilm.
“Akademikern kommer tillbaka – hämnaren från seminariet slår till igen”
Mats Alvessons bok om Tomhetens triumf skulle kanske ha gjort luften lite lättare att andas – även om elitismen tar sig andra uttryck i hans värld. Lite mera cynisk kanske – men inte lika benägen att se avvikarna som problembärare. Någon borde peka på vad det är för kvaliteter som dessa nya grupper bär upp.
Akademiens grindvakter vässar knivarna och hittar nya originalutgåvor på utdöda originalspråk att skrämma studenter med…
En stor del av debatten om lärarutbildningen styrs av oro. Olika lobbygrupper har starka känslor inför de blivande lärarnas möjliga brister. Regeringens satsning på Lärarlyftet följer samma mönster och tre särskilt välartikulerade upplevelser ligger till grund för ganska omfattande ekonomiska och ideologiska beslut när det gäller skolans framtid.
1) Oro för språket. Då avses inte den kommunikativa förmågan eller innehållsfrågor (vad ska vi prata om) – nej fokus ligger på den formella läs- och skrivförmågan, som experter ska utbilda fram enligt kända mönster.
2) Oro för ämnesdjup. De traditionella skolämnena har varit ett enkelt sätt att organisera kunskaper om världen. Det finns andra som bygger på nyfikenhet, egen aktivitet, tvärvetenskapligt tänkande och tematiskt arbete. Regeringen väljer att konservera strukturerna genom ämnes- och åldersindelningar.
3) Oro för avvikelser. Stordriftens baksida är att de som inte passar in slås ut. Därför satsar man stort på den utdöda yrkeskategorin speciallärare som ska bota bristerna med kompensatorisk pedagogik och individuella lösningar.
Men jag själv då – vad oroar mig? Idag är den stora dagen då Sveriges elever testar sina kunskaper i DN:s nutidsorientering. Deras förmåga att analysera händelser och ta kloka beslut borde vila på information om tillståndet i världen. Då är riktiga dagstidningar ett viktigt redskap. När jag frågade studenterna om hur många av dem som hade tillgång till dagstidning (jag är elitist och räknar inte gratistidningarna) var det ungefär 15%.
I dagens 
Det är intressant att en man som under så många år har skrivit så många spekulativa krönikor om nonsenshändelser lyckas bli så arg över så lite. Under förevändning att försvara pressetiken går Stolt till storms mot det nya mediet.
Tysta tankar 