Jag vill bli som doktor House

house.jpgForskning är en mäktig tanke. Att samla information, att konstruera hypoteser, att pröva dem, att skapa nya hypoteser – och pröva dem, och en dag hitta förklaringen som gör att du kan bota sjukdomen genom att ge rätt medicin! Det är ett oslagbart koncept och som berättelse är det helt enkelt underbart. Varje tisdag segrar den bistra och buttra doktor House i sin kamp mot sjukdomarna och han gör det genom att fördomsfritt pröva nya tankar.

Inom dramaturgi finns begreppet redundans som ungefär betyder förutsägbarhet. Vi anar hur filmen (och livet!!) ska sluta, men vi njuter av den lilla spänningen som finns i tvivlet. Kommer de att hitta ett botemedel även detta avsnitt? House är en modern hjälte; elak och hänsynslös – men den person du verkligen vill möta den dag du är sjuk. Sanning kostar – lögnen dödar.

Efter denna långa omväg vill jag försöka att konstruera samma romantiska syn på forskningen inom skolans område. Tänk dig serien där barn med läs- och skrivsvårigheter tas in för observation. De skarpa hjärnorna diskuterar olika åtgärdsförslag och och efter sex misslyckade experiment hittar de just den metod som fungerar på just detta barn.

Nästa dag går vi ut med de sensationella rönen i en vetenskapligt granskad tidning som landets alla lärare tar del av. En vecka senare har pedagogiken i västvärlden förändrats. Sanningen segrar och de dåliga pedagogerna drar sig skamset tillbaka.

När regeringen nu anslår pengar till forskarskolor för aktiva lärare – då kanske vi kan uppleva denna berättelse förverkligad på kommunal nivå. Varje dag.

Jag är ganska förtjust i mitt nya ocyniska jag… Hoppas det varar till nästa veckas avsnitt. Just nu vill jag inte tänka på farorna med att överföra en naturvetenskaplig kunskapssyn till humanistiska områden.

Vår kloke utbildningschef Göran Levin…

…beskriver i Tidningen Förskolan tankarna bakom lärarutbildningen i Malmö. När debatten idag är så hårt politiserad känns det tryggt att Göran finns och kan förklara vad vi håller på med.

cell2.jpg

– Lärare i olika delar av skolsystemet utsätts för olika typer av utmaningar, men de behöver ha lika stor innehållskompetens. Utifrån den tanken har vi byggt upp utbildningen.
Folkpartiets nu sjösatta idéer om att införa en ny lärarutbildning 2010, med ren förskollärar-, lågstadie- och mellanstadielärarutbildning, är en tillbakagång 20 till 30 år i tiden, anser han. En återgång till en skola som inte längre finns:
–Man söker lösningen på skolans frågor i gårdagens strukturer. Det är alldeles fel. Att totalt bygga om utbildningen igen är ett enormt slöseri med människors engagemang och kraft.

Varje omställning ställer till det i en verksamhet som har drabbats hårt av politisk klåfingrighet. Nu hotar regeringen att riva upp en reform som sjösattes 2001. De lärare som examinerades efter 2004 görs till syndabockar för skolans misslyckande. Det politiska spelet är deprimerande och demoraliserande.

Jag har tidigare skrivit om vikten av att bevara de breda utbildningarna ämnesmässigt och åldersmässigt. Nostalgiska lösningar skrämmer mig. Cyniska politiker gör mig skräckslagen.

Självständiga utredare gör mig glad – upp till bevis Sigbrit Franke!

Är det möjligt att se film på TV3?

Då kanske man ska se om Closer som går på tisdag kväll… Risken är stor att det ljuva vemodet försvinner i reklampauserna. Jag tror att det är en bättre idé att hyra om filmen.

Det är ändå en av de filmerna som har gjort starkast intryck på mig de senaste åren. Någonting med kärleken som blind kraft och närhetens problematik fångas i filmen. Fyra personer som är insnärjda i sina lögner om sig själv och varandra. De gör varandra olyckliga men kan inte leva utan någon form av kärlek. En film utan hjältar men med fyra komplicerade karaktärer som gör motstånd. Till sist tycker jag om dem ändå – de förtjänar att bli lyckliga.

closer.jpg

Sen är det naturligtvis musiken. Damien Rice gör någonting med mig som jag inte förstår och inte vill analysera. Jag tror att det kallas bitterljuvhet – men skulle också kunna liknas vid besatthet och självplågeri. Den obotliga romantiken som livshållning. Hur kan man undvika att romantisera självdestruktivitet när det blir så snyggt på film?

Den statliga ideologiproduktionen

Ibland undrar jag vad som är meningen med skolan. Det har ofta funnits något uppfostrande som jag inte har kunnat sätta ord på, men som har berört mig illa. Vems värderingar är det jag förmedlar? Den där staten som i form av Skolverk producerar olika former av texter och råd – ibland känns det som att den lever ett eget liv…

Bo Rothstein ställer allt på sin spets i dagens Svd. Om demokrati är att folket väljer politiker som ger uppdrag åt tjänstemän – då är det viktigt att inte dessa tjänstemän får alltför omfattande egna agendor. Idag beskriver Rothstein förhållandet som bakvänt. Statliga verk har förvandlats till lobbyorganisationer som riktar sina ansträngningar mot att uppfostra politiker och därmed i sista hand folket.

Som ideologiska statsapparater kan man numera räkna en mängd myndigheter, till exempel Folk­hälso­institutet, Ungdomsstyrelsen och Nationella sekretariatet för genusforskning. Till gruppen bör också räknas de många nya ombudsmännen, till exempel Homo (Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning), BO (Barnombudsmannen), HO (Handikappsombudsmannen) och DO (Ombudsmannen mot ­etnisk diskriminering.

Dessa är alla tämligen makt­lösa när det gäller tillgång till effek­tiva lagar och regler för att motverka att enskilda individer diskrimineras. Däremot har de en omfattande produktion av ideo­logi och satsar stort på opinionsbildning.

Många av dessa myndighets­chefer skriver till exempel debatt­artiklar där de gör sig till uttolkare av sina respektive gruppers ­intressen. ­Andra konkreta uttryck för detta är ett ymnigt ­utgivande av tidningar och tidskrifter.

Man knyter också ofta opinions­drivande forskare, konsulter och PR-folk till sin verksamhet i olika projekt.

Jag tror han har kraftfulla poänger och känner mig delvis också skyldig. Skolan är kanske den mest effektiva av alla uppfostringsformer. Är jag som lärare fri att driva egna kampanjer (i bloggform) eller är jag uppbunden till den av Skolverket sanktionerade ideologiproduktionen?

När börjar demokratin? Bilden av den professionelle läraren som är en del av samhällsdebatten och aktivt påverkande skolans inriktning på lokal nivå har en mörk skugga av manipulation och maktmissbruk i statens namn. Alternativet är att lyda. Historien förskräcker.

enthanasiepropaganda.jpg

Detta är inte en blogg

och Åke Stolts krönikor går inte att läsa. För några veckor sedan skrev han ovanligt osammanhängande och okunnigt om “bloggfenomenet”. Idag beklagar han sig över att bloggare tycker att han generaliserar och dessutom mailar honom. Av barmhärtighetsskäl har antagligen nätredaktionen undvikit att publicera dagens text.

surrealistplumber.jpg

Annars försöker Stolt koppla samman Orwells Big Brother,  östaternas totalitära övervakningssystem och det faktum att många idag har mobiltelefoner med kameror. Om det finns någon poäng är den möjligen att det fanns kameror även i dessa miljöer. Guilt by association?

Arrogant och ignorant eller bara lite korkad?

Tidigare blogg om “stoltfenomenet”

Jan Stenmark har förstört…

…vanliga människors möjlighet att skämta genom att sätta en rolig text till en lustig bild. Han är liksom för bra. Den milda obevekliga humorn har gjort att min hjärna går igång varje gång jag ser en bild med viss vemodig stämning. Men jag tvekar – kraven är övermäktiga.

Kolla detta oemotståndliga bildspel! Artikel DN
Jag är ändå lite sugen på att hitta en lämplig text till nedanstående bild. Så mitt försök att öka interaktiviteten på bloggen (och kanske plocka popularitetspoäng hos mina akademiska vänner) är frågan:

– Vad säger mannen?

f.jpg

(Extrapoäng till bloggläsare som känner igen honom)

Susans förslag:

Alone in library, Foucault sighs deeply:

‘Power-fucking-saturday night, again …
-why did I say that power was relational?’

Mats: Jag tror vi har en vinnare!

Dubbel behörighet – en viktig fråga!

ork3.jpgIdag går det att på vissa lärosäten ta lärarexamen med kombinationer av olika åldersinriktningar. Det innebär att en del lärare kan arbeta i både förskola och grundskolans tidigare år. Regeringen tycks mena att detta innebär en försämring av kompetensen och svagare yrkesidentitet. Signalerna är tydliga och lärarutbildningsutredningen har fått direktiv att förstärka de olika profilerna – dvs dela upp utbildningarna.

Jag hör till dem som menar att de dubbla behörigheterna är en viktig väg för att höja förskolans kvalitet och status. Mina argument bygger på några enkla antaganden.

1) Det är möjligt att använda erfarenheter från den ena verksamheten i den andra. Kunskaper och färdigheter är delvis generaliserbara.

2) Det finns starkt gemensamma drag i uppdraget. Läroplanerna liknar varandra till förväxling och förblandning.

3) Jag har mött studenter med en från början tydlig grundskolläraridentitet som tillför förskolan massor av energi. De har dessutom ett förhållningssätt som förkroppsligar en syn på att båda verksamheterna är lika viktiga och utmanande. Det är en stark belöning för mig att se f.d. studenter som handledare utbilda nya studenter i denna nya tradition.

4) Om vi utbildar “rena” förskollärare tror jag att snedrekryteringen av dessa studenter kommer att skapa andra problem. Hultkvist och Palme beskriver förhållandena utifrån perspektiven genus och klass i en läsvärd rapport.

Jag är bekymrad över att en romantisering av den gamla förskollärarrollen leder till lösningar som på ett katastrofalt sätt sänker yrkets status ytterligare. Många kommuner har lagt ner mycket arbete på att hitta mötesplatser skola-förskola och idag finns starka tendenser till en gemensam kunskapssyn.

Björklund och lärarutbildningsutredningen riskerar att inte bara spola ut barn och badankor med badvattnet. Jag är orolig för att de håller på att bära ut själva badkaret och riva upp vattenledningarna. Snart ger de sig på kaklet också…

byskola.jpg

Jag saknar gynekologen i Askim!

gyn.jpgDet var något stillsamt gripande i TV-serien som gör att jag vill veta mer om personerna. Den deprimerade gynekologen, den ömhetstörstande frun, den bufflige företagaren med poetiska drömmar, hans sexuellt frustrerade fru, stackars Sture som dog ensam i garaget och hans magnikt arga fru (Mona Malm som alltid bara är knäckande bra)

Överklassens diskreta problem blev ömsint skildrade – komiken lågmäld och medkännande. Personerna sårbara och älskansvärda. Fyra avsnitt är alldeles för lite! Jag vill ha mer – mycket mer.

Konst – som jag vill ha den

Jag är misstänksam mot konst. På Österlen tar jag omvägar runt allt som liknar gallerier, men hemma i Malmö känns det bättre. På min gata ligger Galleri Persson som alltid har sevärda utställning. Just nu visar Bertil Warnolf konst som vrider om huvudet på mig.

b1.jpg

Bertil har alltid varit duktig (och ibland nästan för duktig) men nu finns det en balans mellan virtuositet, allvar och lekfullhet som gör det till en angelägen och spännande utställning. Handens lek med ögat – men också nåt oroande som stannar kvar.

Mesarnas hjälte del 2

Jag ser Luuks intervjuer och funderar över den fasta programpunkten skämmigaste skivan. Det är något gripande med bilden av musiken som starkt identitetsskapande faktor. Samtidigt är det kanske så att rätt musik vid rätt tillfälle leder dig vidare. Inom pedagogiken diskuteras ibland critical moments – situationer när ideologin prövas och du visar vem du är.

feli.jpg

Jag ser ett sådant tillfälle i mitt liv. Vår familj köper grammofon sent och jag handlar min första LP-skiva vid 14 års ålder. På Broddmans räcker min månadspeng till en (1) skiva så det gäller att välja rätt. Den kommer att spelas tills jag gillar den. Jag står inför ett vägval av oanad betydelse. Här stakas min musikaliska framtid ut.

I min högra hand håller jag en samlingsskiva med José Feliciano. Den blinde gitarristen med den gälla rösten som sjunger vemodiga ballader och lättsamma schlagers.

ledi.jpg

I min vänstra håller jag Led Zeppelins första skiva. Här finns möjligheten att göra ett val som förvandlar mig till tung kompromisslös rockälskare. Ingenting skulle vara mer rätt.

Jag kommer hem med José och mamma tycker att han sjunger trevligt. Några månader senare spelar jag banjo i en dixielandorkester. Hur kunde det bli så fel?

Detta hände i en tid vi inte använde ordet cred – nu vet jag vad det innebär. Den hårda vägen.

Kanske finns det ett öde i alla fall?