Eftersom jag ålagt mig själv 21 dagar av gnällförbud har det uppstått ett starkt behov i min kropp av att höra på klagande musik. Allra mest attraktiv är Johnny Cash som nästan slår rekord i självömkan på A legend in my time.

If heartaches brought fame
in love’s crazy game,
I’d be a legend in my time.
If they gave gold statuettes for tears and regrets,
I’d be a legend in my time.

But they don’t give awards, and there’s no praise or fame
For a broken heart that’s been broken over love that’s in vain.

If loneliness meant world acclaim,
Then everyone would know my name
I’d be a legend in my time.

Nu väntar jag på att arbetskamrater och familj ska upptäcka (och uppmuntra!) den genomgripande personlighetsförändringen. Helst innan jag blir tokig. I somras hade jag en period av “ödmjukhet” som ingen trodde på…

Efter en dos Johnny Cash är ordningen återställd. Allvar råder.

Annars finns alltid hans version av Hurt

Anna Larsson beskriver rörelsen mot gnäll.

… jag läste om den amerikanske pastorn och författaren Will Bowens massrörelse A Complaint Free World, inspirerad av hans bok med samma namn. Faktum är att i detta nu traskar flera miljoner människor runt med ett lila gummiarmband med inskriptionen ”en gnällfri värld”. Målet är att inte gnälla, kritisera eller skvallra på 21 dagar (så lång tid brukar det nämligen ta att bryta en dålig vana). För varje återfall får man flytta armbandet till den andra handleden. Och börja om igen. Men tar man sig igenom till andra sidan gnällträsket lovas ett bättre och lyckligare liv.

Idag är dagen då jag viger mitt liv åt denna rörelse. Likt en manisk Kay Pollack kommer jag förtjust att utropa:
– Så bra att just detta hände mig så att jag fick träna mitt tålamod!

Tacksamhet och positivt tänkande kommer att driva omgivningen till vansinne. Mitt milda leende ska sprida ljus över nejden. Om jag blir helt odräglig hoppas jag att någon slår mig försiktigt i huvudet med något mjukt. Men fram till dess kommer jag att le, ett lätt debilt inåtvänt leende.

Jag har haft en fast ambition att skriva en sofistikerad blogg om djupa utbildningspolitiska frågor. Jag lovade mig att inte skriva om familj eller hemliv och är ganska nöjd med att ha undvikit det i 244 inlägg. Nu är tidpunkten kommen att bryta detta tabu.

Jag kommer ut som strumphatare och vill som färgblind ha livslång befrielse ifrån denna förnedrande syssla. Det måste finnas en politiskt acceptabel hushållsnära tjänst som kan befria mig från lidandet.

Alternativet är att någon visar mig det parallella universum där familjens alla uddastrumpor lever sitt glada liv.

Det finns mötesplatser för nästan allt på internet. Låt strumporna mötas där – hädanefter får de klara sig utan min hjälp.

P.S. En snabbgoogling på uddastrumpor gav 63 träffar – nästan bara bloggar. Det är coolt att vara vanlig. Om Bodil Malmsten har sina mullvadshögar – kan inte jag då få ha mina strumphögar…