Jonas skriver på utmärkta bloggen Ekonomistas om att Fotbollen gör oss (män) lyckligare.
Sällan har en vetenskaplig tes blivit så kraftfullt vederlagd som igår. Denna kollektiva depression vore ett värdigt objekt att sätta tänderna i för en statistiskt intresserad nationalekonom!
Efter den snöpliga förlusten mot Ryssland satsar jag helhjärtat på min samling av motivtallrikar. De gör mig sällan besviken.
Jag tänker att bloggen ska ta upp principiella frågor kring utbildning – men å andra sidan finns det människor som bär upp principer. Idag har jag spelat på en avskedsfest för Evy Nordström på enheten för idrottsvetenskap på Lärarutbildningen. Hon går i svårbegriplig pension och lämnar ett stort tomrum efter sig. Stackars de studenter som inte får möta denna handbolls- och pedagoglegend.
Det är torrt i markerna och bönderna lider. Till och med den notoriskt glade fårfarmaren i Rörum ser bekymrad ut över brunbrända betesmarker.
Jag tror att det råder eldnings- och bevattningsförbud i stora delar av riket.
Nu får vi hitta andra sätt att umgås. Finns grilldoft som spray?
Jag hade tänkt skriva något förnumstigt om invandrarnas sätt att ta med grillar till stranden och svenskarnas plötsliga skräck inför dofter. Men vem orkar läsa sånt?
Jag har en hemlig dröm – att en morgon få läsa något klokt som Jan Björklund skrivit. Idag var det nära. Svd Sydsvenskan DN AB
Han har upptäckt att pojkarnas resultat i skolan är sämre och avsätter miljoner för att förändra detta. Hurra för dig Janne!
– Pojkars studieresultat har i och för sig alltid legat under flickornas, men skillnaden har förstärkts på senare år – pojkar presterar sämre och sämre och det kan vi inte leva med, sade Björklund.
Sen kommer den lilla obehagliga grodan:
Han tror att skolans arbetssätt, där eleverna i hög grad ska arbeta självständigt, kan ha bidragit till utvecklingen.
Min tolkning av pojkarnas resultat är det motsatta. Flickorna som gärna går in i nära relationer med de kvinnliga lärarna njuter av det osjälvständiga arbetssätt som dominerar i dagens skola. De lär sig tidigt ledtrådssökandets ädla konst och finslipar den genom åren. Pojkarna som har större distans till skolarbetet och sina lärare fortsätter att kräva meningsfullhet. Därför är de inte lika lätta att betinga till lydnad.
I en skola som ger utrymme för självständigt arbete och tänkande kommer pojkarna att prestera lika bra som flickorna.
Problemet och utmaningen är densamma för mig som jobbar på lärarutbildningen. Männen kommer hit och ställer krav på att få tänka själv – en del slutar när de upptäcker hur lågt det är till tak inom skolans värld.
Diskussionen om de avhoppade manliga lärarstudenterna hamnade i allmänna resonemang om manlighet. På gott och ont, tänker jag eftersom positionerna ofta är ganska låsta och förutsägbara.
I dagens svd skriver Martin Gelin om hur mannen gestaltas i amerikansk film, och han ser ett starkt mönster i att mannen genomgående beskrivs som töntig, omogen och oförmögen till djupare relationer.
Frågorna hopar sig:
– Vad är egentligen manlighet?
– Vad menar vi med kris?
– Om det är en kris – vad beror den på och är det inte bara ett knep för att knipa offerrollen från kvinnorna?
Gelin ger exempel på den vildvuxna floran av populärvetenskapliga titlar i ämnet: Rädda männen, Männens förfall, Den trasige amerikanska mannen, Slutet på manligheten och Den förbrukade mannen.
Jag klarar mig med Susan Faludis Ställd, som fortfarande är en av mina viktigaste böcker. Hon visar att det det är möjligt att beskriva historiska förändringar utan att moralisera. När vi ser dagens hollywoodfilmer och undrar var de traditionella hjältarna tagit vägen (och var alla töntar kommer ifrån) då kanske tanken kryper fram att det som beskrivs som en flykt från manlighet och en hyllning till pojkaktig ansvarslöshet – detta inte är ett försök att skapa nya ideal utan snarare beskriver ett övergångstillstånd på vägen mot “ny manlighet”. Samtidigt som jag skriver detta känner jag invändningarna välla emot mig. Men det måste finnas något bortom machokult och tönteri.
Jag känner lockelsen i att inta en eklektisk hållning – alla har lite rätt fast på olika sätt – men intellektuell hederlighet tvingar mig att prioritera en förklaringsmodell för att förstå det som beskrivs som männens flykt från ansvar. Jag tror inte att den pojkaktiga hållningen är det “slutgiltiga privilegiet”. De män jag möter på lärarutbildningen är djupt seriösa och tar sin utbildning på stort allvar. De finner sig inte i en clownroll eller att vara stereotypa manliga förebilder.
Jag läser hemtentor och studenterna har fått i uppgift att beskriva en milstolpe ur lärarprofessionens utveckling. Många lyfter fram grundskolereformen och Lgr62 som en betydelsefull händelse.
Plötsligt inser jag att det som för mig var unikt och spännande (min skolstart 1962) även var en skolpolitisk sensation, även om det hade pågått försök med sammanhållen skola sedan 1946. Min älskade frökens försök att omsätta den nya läroplanens intentioner till betyg var något nytt och omvälvande. För mig var det den enda skola jag kände till.
Det relativa betygssystemet var besatt av normalitet och normalfördelning. Varje läxförhör redovisades genom diagram och kurvor. Den första frågan från mina föräldrar var alltid:
– Var låg snittet?
Prestationen mättes alltid i förhållande till detta magiska tal och jag minns fortfarande förvirringen när någon förklarade att det fanns andra sätt att beskriva medel än genomsnitt (meridian!)
När Björklund idag talar om föräldrars rätt att veta kanske det är denna kunskap han menar. Samtidigt öppnar han dörren för all den oro som alla föräldrar känner:
– Är mitt barn normalt?
Det kan gälla allt från första tanden till antal rätta glosor på läxförhör. Kunskapen relateras till gruppen. Förutsättningar och arbetsinsatser komplicerar bilden. Barnet blir ett objekt som befinner sig på en kurva. V-A-R L-I-G-G-E-R D-U? (Bara det passiva uttrycket “ligger” borde starta varningsklockor!)
Nåja – jag var ett snällt och ambitiöst barn som snabbt förstod vilka regler som gällde och antog utmaningen att alltid ha alla rätt i hopp om någon form av belöning. Jag minns ännu ilskan och besvikelsen när jag hade stavat något ord fel. Och i denna rättvisa värld fick jag bra betyg och dessutom mottaga premium i Limhamns kyrka. Frågan är vad man ger en åttaåring för present som på något sätt ska motivera all denna ansträngning.
I mitt fall var valet en katastrof. Jag fick Limhamns museiföreningsårsbok 1963 Att samla gammalt mög, som till stor del bestod av annonser och suddiga svartvita fotografier.
Besvikelsen var fullständig och jag har inte ansträngt mig sedan dess.
För att göra förnedringen fullständig började en ny flicka i min klass som var ännu ambitiösare än jag. Nästa år mottog hon stolt 50:-, medan jag gnisslade tänderna i bänkraden.
P.S. Det är en blomma bakom huvudet och en tax framför hakan.
Ibland känns det om diskussioner riskerar att skapa problem. Frågorna om manlighet och fotboll bleknar bort när jag ser matchen, hör Ralf Edström vråla “ett djeffla skiiiitmål!” och till sist får den svenska kampsången till frukost.
Jag menar:
– Är det möjligt att inte älska skånska (och Frans) efter detta?
Jag sitter och försöker bedöma tentor och en av frågorna handlar om att diskutera vad vi menar med en god lärare. Många studenter har starkt normativa uppfattningar om hur en bra lärare ska vara – en del lyckas knyta an till teorier om lärande och egna erfarenheter.
Jag funderar över om det är en bra uppgift och tänker att det är farligt att romantisera vissa egenskaper och förhållningssätt – men att det är ännu farligare att inte våga ha ideal. Även om de är bundna till en viss tid och miljö.
Min egen hjälte är biologiläraren Stig Erberth som på förskoleseminariet smittade många av oss med en livslång kärlek till naturen. Inget smådjur var för litet eller oansenligt för att inte omfamnas av hans entusiasm och visdom. Ämneskunskap, engagemang, människointresse och pedagogik möttes i skön förening.
30 år senare när jag är ute i naturen tänker jag:
– Vad skulle Stig ha berättat om det här bladet?
I måndags spelade jag på sommarkaffe för pensionärer på Lärarutbildningen. Många legender träffades och bytte minnen. Jag är stolt över att få vara en del av detta men skäms lite över att jag inte han hälsa på Stig.
I ett annat inlägg diskutetas anledningar till att män hoppar av lärarutbildningar och ett av förslagen är att männen ska få definiera sig själva och sin kultur. I dagens Svd beskrivs fotbollskulturen som en manlig arena. Paralleller dras till Norrlands gulds kampanjer där “man bara får vara sig själv en stund” i en manlig gemenskap bortom tävlan och tillgjordhet.
Min kollega och vän Jesper Fundberg intervjuas och han resonerar klokt kring ritualiserad gemenskap och manligt identitetsskapande i olika former. Idrotten blir en form av reträttplats där kvinnorna idag tränger in och hotar bilden av manlighet.
I slutklämmen drar sig den neutrale etnologen forskaren Jesper tillbaka och fram träder en mer normativ genusvetare som hoppas att män och kvinnor ska mötas i en dialog om hur vi ska ha det tillsammans.
Men om poängen var att få lov att dra sig undan…?
Tysta tankar 