Allt finns på Kiviks marknad och den goda smaken firar inga triumfer – varken när det gäller bakrutesdekaler eller tröjtexter. En del skämt kanske var roliga en gång, men när det återfinns på tusentals tröjor blir det väldigt platt och jag känner mig mer och mer elitistisk.
En liten aning smakligare kanske denna serie sensuella statyetter är. Jag vet inte…
Det finns så mycket att glädjas över. Människans vilja att smycka sin omgivning blir väldigt tydlig på bordet för prydnadsaker på Spjutstorps loppmarknad. Samtidigt är det underligt att all denna skönhet inte lockar fler köpare.
Klickbara bilder – det är en del detaljer
Årstidernas skiftningar – och tidernas växlingar. Högtider är viktiga på landet.
Och snart är det jul
Jag har nog fått en överdos av loppmarknader. Bo Ohlsson i Tomellilla är lättare att förstå.
Sommartid är deckartid. Men just denna bok hoppar jag över. Titeln är bättre än innehållet – har jag hört…
…men sparbössorna är så fula nuförtiden. Tur att det finns gamla kvar på loppmarknaderna:
Observera den klassiska eken som var logotyp för Sparbanken. Är det någon som minns när de gick över till ett färgglatt modernt stiliserat träd. Länk Det var nog en riktigt dålig idé!
…är svajig. Förra söndagens bottennapp i Skånes Tranås med parkeringsköer till Äsperöd och bara skräp till försäljning var ett stort bakslag.
Klicka på bilden:
Igår var det nya tag i Smedstorp (uttalas Smisstorp) och jag var ganska laddad inför utsikten att fylla på min spirande samling av motivtallrikar. Jag har en vag teori om att människan behöver mål och att själva jakten är ett viktigt värde.
Därför var det med kluvna känslor jag upptäckte att det fanns tre kompletta uppsättningar av jultallrikar (sammanlagt c:a 60 stycken)) och att de kunde bli mina mycket billigt. Problemet är då att samlandet övergår i en annan fas som mer handlar om förvaring och uppsättning. Det är jag inte så intresserad av. Jag minns tomheten i att som barn ha uppnått en komplett samling av fotbollsbilder. Den vill jag inte återuppleva!
Därför har jag smalnat av mitt samlande – numera är det enbart kyrkor från Österlen + farsdagstallrikar!
Konst är alltid spännande. Om inte annat så kan det vara bra att ha lite ramar hemma.
En av Malmö Konsthalls tidigaste utställningar var en samling fiskargubbar. Det var Sture Johannesson och Kjartan Slettemark som drev med etablissemanget. (Läs mer i Nya Upplagan.) Men jag minns inte att de hade en textil variant – det har vi!
Om jag bara kunde komma på vad stygnen heter… Någon?
På loppmarknaden i Äsperöd hittade jag en bok som väckte obehagliga minnen. Gidlunds förlag gav 1982 ut De goda djuren. Nu hade den rensats ut från biblioteket och jag undrade varför.
Kanske borde den svartvita bilden av korvkiosken på omslaget väckt mina misstankar. Efter några söta djurbilder övergår boken till att frossa i närgångna bilder och sakliga skildringar från slakterier där de söta djuren förvandlas till nyttiga produkter. Allt berättat i en strikt neutral ton och med oklanderlig faktahantering. Lätt chockad stänger jag boken och undrar: Vad är det jag läser?
Gidlunds var ett vänsterförlag (SKP?) och jag anar att boken kunde läsas som ett försök att visa hur det verkligen var på köttfabrikerna – eller var det ett lömskt försök att göra oss alla till vegetarianer? Hur tokig var vänstern egentligen?
Är det någon som minns boken? Jag vet bara att det är en skrift som jag ogärna skulle se mina barn läsa vid unga år – sann eller ej! Antagligen är det den förnumstiga objektiviteteten som skrämmer mig mest…
Peter Singer är en kontroversiell filosof och i Sydsvenskan skriver han om den öppna välgörenhetens betydelse för att öka solidaritet mellan människor. Det går alltså att förändra bilden av snål normalitet. Genom att med stolthet visa upp sin givmildhet skapas ett nytt sätt att se på vad det innebär att vara människa.
Jag är nog präglad av den falska ödmjuketens ideologi och är notoriskt misstänksam mot fina människor – antingen det sker under religionens eller den avdragsgilla sponsringens täckmantel. Samtidigt lever jag i ett samhälle där bilden av den goda omhändertagande staten krackelerar. Frivilligarbete som för några år sedan sågs som konkurrerande arbete till det sociala skyddsnätet framstår idag som klokt och rätt. Det som sker stort behöver inte ske i tysthet. Vi är mottagliga för det goda exemplet.
Barnen på bilden är en del av mitt goda projekt. Kanske behöver jag dem mer än de behöver mig.
Min mjuka sida och nyfunna trädgårdsintresse i förening med hjälp av Johnny Cash.
We’re the best partners this world’s ever seen
Together as close as can be
But sometimes it’s hard to find time in between
To tell you what you are to me
You are the rose of my heart
You are the love of my life
A flower not faded nor falling apart
If you’re tired, rest your head on my arm
Rose of my Heart
Eller som google föreslår
En av världens absolut mest oföretagsamma orkestrar ordnar barnkonsert med sig själv. Det är ett stort steg för mig. Jag har blivit entrepenör!
Barnkonsert med Pojkaktig orkester
Söndagen den 20/7 kl. 15.00
Valnöt och Kaprifol, Skolgatan 20, Hammenhög, telefon 0414-44 09 50, förköp i caféet
Inträde 50:- för barn under 12 år. Vuxna gratis. Mer info: http://www.valnot.se
Förstora bilden!
Det har varit ett tufft år och arbetsglädjen har varierat. Plötsligt är det slut och jag raglar ut i sommaren. För några av mina arbetskamrater blir sommarlovet längre. Göran, Ann-Christin, Ann-Sofi och Marjanna går i pension. De lämnar stora tomrum efter sig och jag är inte kapabel att beskriva saknaden. Det har hållits en hel del tal och jag har ramlat ner i brunnar av nostalgi. Lustiga anekdoter men också tidsskildringar som hjälper mig att förstå vad det är vi håller på med. Förändringarna är snabba och många. Lärarutbildningen som ett politiskt slagfält för att forma framtiden.
När jag började min utbildning 1976 mötte jag både Göran och Ann-Christin som lärare. Nu har vi varit kolleger i sex år och jag förstår inte riktigt vem som ska fylla deras platser. För mig är de som Robert Lind i Kramfors – de har alltid funnits. Som tur är finns de fortfarande.
Ann-Christin hittade min klasslista och jag tror att PUL står ut med att jag delar med mig av den. Jag hade störst hår och gula snickarbyxor. Vi var en brokig samling – och jag är nyfiken på var ni tog vägen? Någon som känner någon? Hör av er!
Tysta tankar 
