Jag ser inte skogen för alla träd!

Förhållandet mellan delen och helheten är spännande. Nu försöker vi planera utbildningen så att delarna ska passa samman, utmaningarna öka, böckerna komplettera föreläsningarna, undervisningsformerna varieras, examinationerna stämma överens med målen, ge utrymme för studentinflytande men ändå garantera likvärdighet och kvalitet. Alla dessa listigheter och förväntningar om att kunna skapa en utbildning som håller för skolans krav – alla kvalificerade gisssningar om vem studenterna är och vad de behöver – alla diskussioner om hur studenternas erfarenheter ska tas till vara och bearbetas på ett vetenskapligt sätt – alla dessa ord som är det enda vi har för att skapa ordning omkring oss.

Till sist drabbar mig insikten: Jag ser inte studenten för alla mål.

För att förstå  skogen måste du låta dig omslutas av den – och där tog den tanken slut!

Hjälp mig att hitta varianter på ordspråket

Ständigt denna himmel

Den här utsikten har jag fotograferat många gånger i sommar. (1) Nu är luften klar och molnen tunga. Augustiljuset är underligt och jag avstår från att skruva på filterknapparna. Himlen ser faktiskt ut så här och jag är en banal landskapsfotograf som pendlar mellan Prins Eugens idyll och Marcus Larssons dramatik. (Hoppas ingen konstvetare läser detta!)

På kvällen pratar vi om tro och religion. Någon menar att vi måste ta avstånd från religionen eftersom den är en del av ett förtryckande system och att den har förslavat människan i tusentals år. Jag är påstridig och hävdar att det inte finns någon meningsfull skillnad mellan rit, myt, religion, new agemystik och privat tro. Vi slirar och missförstår varandra. Jag tänker att det är ett misstag att föröka beskriva andlighet i ord.

Tidigare föraktade jag religion på samma sätt som jag föraktade svaghet. Bilden av den starka och ensamma människan som formar sina egna lagar är förförisk men krävande.

Nu försöker jag lära mig att leva utan att ha full kontroll – men under en hundradels sekund såg himlen ut så här.

Att diskursera

Jag vet inte om jag helt har förstått diskursanalysens alla aspekter, men Magnus Åbergs avhandling Lärardrömmar tror jag är ett bra exempel på metodens användbarhet. Det handlar om att se sprickor.

Han har undersökt studenternas erfarenheter från Lärarutbildningen i Göteborg och försökt beskriva den diskurs de befinner sig i. Alltså hur talar studenterna och lärarutbildarna om utbildningen? Hur ser retoriken ut? Hänger den ihop? Finns det andra rivaliserande sätt att se på verkligheten som motsvarar deras upplvelser bättre? Frågorna ligger mycket nära mina upplevelser från sex år som lärarutbildare.

Den nya utbildningen sjösattes 2001 och bygger på Lärarutbildningskommitténs förslag. Några huvudtankar var:

1) Läraryrket handlar inte längre om att lära sig en roll som ger makt. I stället gäller det för studenten att erövra sin egen auktoritet i mötet med barnen. Det gäller att hitta sig själv, sin stil och att våga vara personlig. Individualisering är svårt  att lära ut, men nödvändigt för den moderne läraren.
2) Lärandet är en kollektiv process och kunskapsbildandet sker i mötet mellan människor.  Allas erfarenheter är viktiga. Du måste delta i dessa möten som samtidigt förbereder dig för yrkets kollektiva karaktär. Gruppen är grunden för kunskap.
3) Du har själv ansvar för dina studier och frihet är en förutsättning för kvalitet. Vilka böcker, hur mycket och med vilken energi du deltar i studierna är till sist en fråga för dig själv. Du vet vad du behöver och hur du lär dig.
4) Kunskap är ingen färdig massa som transporteras. I stället är det viktigt att studenten intar en flexibel hållning till ämne och metoder. Det gäller mer att ”lära sig lära” än att presentera färdiga lösningar

Dessa fyra huvudtankar (som i sig är svåra att förena med varandra och den starkt normativa tradition som alltid omgärdat läraryrket) kan säga bilda en dominerande diskurs för hur jag och mina kolleger tänkte på 2000-talet. Observera att det finns ingen garanti för att studenterna verkligen har upplevt någon frihet eller delaktighet, trots ambitionen. Förhållandet kan mycket väl vara det motsatta.

Nu utmanas denna av en annan helt annorlunda hållning.
1) Läraryrket består av ett antal färdigheter som ska läras in och kontrolleras. Därigenom skapas en legitimitet och maktposition som garanterar kvalitet
2) I bolognaprocessens värld är all kunskap till sist individuell och examineras därefter. Mätbarheten är central och utbildaren garanterar att målen verkligen är uppnådda. Fokus ligger på produkten – examinationen.
3) Det egna ansvaret och valfriheten är inte möjligt att förena med visionen om likvärdighet och kontroll. Läraren bör underlätta för studenten genom att peka ut vägen mot målet. Flexibilitet är inget självändamål.
4) Ämne och pedagogik delas upp. På så sätt bevaras hierarkier mellan viktiga/oviktiga ämnen och föreställningen om att olika åldrar är mer eller mindre betydelsefulla och statusgivande. Regeringen talar om de vetenskaplig förankrade och evidensbaserade metoderna som lösning på den rådande förvirringen (det finns många olika metoder)
5) Rollerna lärare/elev bör inte ifrågasättas. Till sist handlar examination om maktutövning och auktoritet. Sorteringsfunktionen är legitim och nödvändig för att bevara yrkets status. Studenten rekonstrueras som elev/mottagare av information och normer.

På ytan är detta en ganska enkel motsättning och vi lärarutbildare har ofta demoniserat den nygamla pedagogiken utifrån trosvissa tankar om att ”det goda ska segra” och ”det gamla måste bort”.

Magnus Åberg beskriver väl hur studenterna i Göteborg sprattlar i sina försök att  förstå hur utbildningen var tänkt. Många studenter kände sig lurade när de förstod att lärarna inte kunde leva upp till sina stolta ideal om att vara personliga, kommunikativa och öppna för oliktänkande i en massutbildning. Vi som har föreläst om dialogens betydelse för 300 studenter  känner oss nog träffade.

Dessutom är det tveksamt om den retorik som vi har svept in oss i verkligen har hållit samman för en närmare granskning. Jag tror  att studenterna inte har haft en större upplevelse av delaktighet och makt under denna perioden. Retoriken har inte lyckats beskriva vad det är som de egentligen har kunnat ta ansvar för. Vi har inte lyckats beskriva hur personlig en lärare egentligen kan vara. Vi har inte lyckats tydliggöra vinsterna med ett gruppbaserat arbetssätt för alla. Vi tror på flexibilitet så länge de kommer hit – därefter skapar självständiga oro hos utbildarna som gärna minns en seminarietradition med fulla arbetsdagar och hantverksstolthet

Framför allt lever föreställningen om att det är möjligt och meningsfullt att dela upp ämne och pedagogik kvar under ytan och kommer antagligen att blomma fullt ut i den Lärarutredningen som presenterar sitt förslag till hösten. Dessutom lär den gamla fina stadieuppdelningen återuppstå. Skillnaden mellan olika åldrar ses som grundläggande för att förstå barn. Utvecklingspsykologin och normalitetstänkandet återtar mark.

Det  kan bli spännande – diskursanalysen hjälper oss att se sprickorna inom den gamla retoriken.  Men vi måste också beskriva skillnaderna mellan det gamla och det nya på ett tydligt sätt.
Den största faran tror jag är att inte se de inbyggda konflikterna som finns. Vi kanske har en stark längtan efter att se historien som en behaglig ström av harmoniska händelser. Om vi tror att allt går  att förena – då är vi verkligen illa ute…

Men, men, men… Hur ska studenterna orientera sig mellan dessa starka spänningarna? Deras  längtan efter att möta en homogen utbildning med lärare som tänker likartad tror jag är stor.

Jag tar farväl av mitt personliga lärarjag och kränger på mig åsiktuniformen – här ska undervisas!

A vision of students today

Jag sitter och planerar höstens kursstart och mycket handlar om mål, litteratur, undervisning, examination o.s.v. Under ytan finns det en gnagande oro:
– Vem är dom egentligen? Alla dessa studenter som vill bli lärare… hur tänker dom?

Jag inser att mycket av det vi kallar utbildning bygger på antaganden (gissningar) om vilka krav som är rimliga att ställa. Våra föreställningar om studenterna är vaga och fördomsfulla.

Stefan pålssons blogg hittade jag en film från Kansas University som ifrågasätter bilden av den homogena studentgruppen. Visions of students today.

Men allra mest spännande blir det att följa diskussionen i anslutning till filmen. Jag råkade trycka på “view all” och har nu 7640 kommentarer att fundera över.

Blott Sverige svenska studenter har! Eller finns det internationella mönster? Jag tror det.

Om dessa fimpar kunde tala

Jag går genom ett somrigt Malmö och stannar utanför  den stängda tatuerarstudion på Engelbrektsgatan. På trappan står resterna efter dagens oroliga kunder.

Om dessa fimpar kunde tala! Vilka historier skulle de då inte berätta?

Jag har inga fördomar – jag har inga fördomar – jag har inga fördomar!


Våga vägra google!

Som lärare är jag alltid nog med att påpeka källors skiftande kvalitet och behovet av god källkritik. Mindre ofta diskuterar vi själva föreställningen att det skulle finnas någon form av kunskap på nätet. Tanken på att “allt finns på nätet” har invaderat våra hjärnor och nu gäller det att hitta tillbaka till de äkta auktoriteterna.

I veckan har jag försökt hitta svar på följande frågor:

1) Hur ska en trekammarbunn lukta?

2) Hur tjock ska ytslamkakan vara?

3) Vad gör man om rötningsprocessen avstannat?

Efter några hårda timmar vid datorn går jag över till grannen med den sista frågan och får ett lätt förvånat svar:
– Man slänger i en sill så börjar det om igen! Det trodde jag var allmänt känd kunskap…

Min kärlek till Google är numera begränsad – jag vill vara en människa som vågar fråga grannen och som lever i ett samhälle där vi är varandras viktigaste resurser.

En fluga på väggen

Jag har varir genant improduktiv när det gäller bloggen i sommar. Det är inget medvetet val – orken och inspirationen har inte funnits. Andra projekt har slukat min energi och det kreativa överskottet saknats.

Bottennoteringen var veckans tisdagstema med rubriken “hopp” och jag inte kunde hitta en bild som gestaltade det ordet. Då anar ni vidden av förlamningen – att vara lärare är ju för mig själva sinnebilden av hoppfullhet.  Att våga möta barn och tro på att skolan ska göra en positiv skillnad i deras liv. Till hösten ska jag möta 300 studenter som har valt att utbilda sig till lärare. Ryms det så mycket hopp i en sal?

Flugan på väggen värmer sig i solens sista gulaktiga strålar. Den låter sig delvis reduceras till tvådimensionell bild mot väggen. Det tänker jag  aldrig göra.

Hur ska en slipsten dras?

Min begåvade kollega Jonas Aspelin har skrivit en spännande bok Suveränitetens Pris. En kritisk studie av självhjälpslitteratur och i SvD gör Merete Mazzarella en kritisk presentation som fångar mig. Aspelin gör upp med de beskäftiga och individualistiska handböcker som menar att vi ska ta makten över våra liv. I ett sant narcissistiskt samhälle bestämmer vi naturligtvis helt själv över vår lycka. Vi kan ju t-ä-n-k-a oss glada och välja bort alla de obehagliga upplevelser som hotar den privata harmonin.

Alternativet i Aspelins världsbild tycks delvis ligga i att våga gå in i relationer och verkligen satsa allt på dessa mer eller mindre autentiska möten. Bubers ande svävar över texten och jag har inte svårt att lockas att hålla med.

Mazzarella är inte lika lättfångad utan väljer att med hjälp av Sennett markera en distans till denna relationsromantik som faktiskt också kan ha nog så krävande, kvävande och auktoritära drag. Om jag inte lyckas med relationerna… – eller om (ve och fasa) en del av mina relationer är både instrumentella och huvudsakligen artiga? Jag är lite kluven – just nu vill jag nog helst inte bli indragen i för många och okontrollerbara relationer. och då är det nog ärligare att inte ha några relationer alls. De är ju till sin natur oförutsägbara…

Till sist kanske det är säkrast att hålla sig lite på sin kant och vara lagom artig. Låter det tråkigt?