Tomas Kroksmark skriver Sveriges skarpaste utbildningsblogg. Där jag famlar, muttrar, ironiserar och skäller – där snittar Kroksmark elegant upp motsägelserna i den nya skolpolitiken och lämnar den blödande i vägkanten. (Okej, ibland låter jag mig ryckas med av bildspråket)
Jag ska inte försöka sammanfatta budskapet, men den nationella vurmen för målstyrning borde ha fått en avgörande knäck.
Min lille vän är lika imponerad.
Jag brukar titta i mitt postfack på jobbet med största motvilja. Oftast är det besvärliga ärenden som ska hanteras skyndsamt. Idag fick jag äntligen belöning för min plikttrogenhet.
I facket låg en bok från förlaget Bakhåll. Antikvariat Kalebass av Peter Glas ser jag fram emot att läsa och vill gärna träffa författaren som jag inte sett på många år.
Peter Glas: Antikvariat Kalebass. En roman om ett antikvariat i Lund som på alla vis förkroppsligar själva idén antikvariat. Precis så här ska ett antikvariat vara. Det känns redan när man stiger in genom den skrangliga snälla trädörren med vanligt fönsterglas och enkla trälister och hör plinget från bjällran som hänger ner över dörrkarmen och märker att man omsluts av den där speciella torrvarma antikvariatsluften med lätt doft av skinnband, cigarettrök och gammalt kvalitetspapper.
Min lille vän lyssnar på väderleksrapporten som beskriver situationen som “intensiv”.
– Det är mycket väder på väg in just nu, säger nyhetsuppläserskan med bekymrad uppsyn.
Regnmätaren är sprucken och inte helt pålitlig, men jag vet att våra lantbrukande grannar har full kontroll och de gläds över regndropparna.
Först regn, sen värme – det kan inte bli bättre.
Länk till pojkaktig vädervisa med text av Claes Rosvall
Jag har ett kluvet förhållande till ljud och omger mig gärna med radiobrus och bullrande samtal.
Min lille vän är betydligt mer tystlåten och väljer ibland att tillbringa flera dagar i avskild stillhet. Han menar att tankarna behöver få komma till ro och att det finns ett värde i att lära sig lyssna inåt.
I Svd understreckare utvecklar Anders Mathlein idén om tystnadens betydelse och jag blir nyfiken. Om jag inte får prata – finns jag då?
En stilla dag på en hjortronmyr i Norrlands inland kan man plötsligt höra ett främmande ljud som tycks gåtfullt och nästan skrämmande. Det tar några ögonblick innan man inser att det är ens egna hjärtslag och blodomlopp man hör. För en nutida stadsbo är det ett ljud lika ovanligt som raspet från en gåspenna.
Jag vet inte om det ligger något tvångsmässigt bekräftelsesökande i bloggformen. Min lille vän menar att det är viktigt att lära sig att i-n-t-e synas och han är en mästare i konsten att smälta in i bakgrunden.
Det ska jag träna på.
Skolverket oroar sig för kvaliteten på landets fritidshem.
Samtidigt sprids rykten om att den framtida fritidspedagogutbildningen riskerar att förskjutas från högskolan och förläggas till yrkeshögskolan. Konsekvenserna när det gäller forskning och sänkt status är lätta att räkna ut.
Min lille vän bekymrar sig över att de här diskussionerna förs bakom stängda dörrar. Det borde vara en nationell angelägenhet att försvara verksamheten och han efterlyser SKL:s röst i debatten.
Efter helgen återvänder jag till en arbetsplats som surrar av rykten om nedskärningar och uppsägningar. Jag borde skriva en betraktelse över vad som händer när en grupp (lektorer) försöker ta över en annan grupps (adjunkternas) arbetsuppgifter. Hur uppstår företeelsen? Hur legitimeras den politiskt och i förhållande till avnämare? Vem driver den? Vilka allianser gör den möjlig?
Det finns en idyllisk bild av samverkan och kompletterande kompetenser. Tillsammans gör vi allt för att skapa en trovärdig utbildning utifrån barnens, studenternas och verksamhetens behov.
En annan mer hotfull tolkning av processen är att starka grupper har skapat en situation där de demokratiska processerna är satta åt sidan. Utvecklingen är inte möjlig att diskutera utan att stämplas som forskningsfientlig eller antiintellektuell.
Min lille vän och jag intar en avvaktande hållning, men håller brandsprutan i högsta beredskap.
Jag gillar att såga ner träd. Här rivs för att få luft och jag njuter av braket när stammen faller mot marken.
Min lille vän tycker mer om att sitta stilla och se på när det växer svampar på stubben.
I Filosofiska rummet den 24/5 försökte Lars Mogensen få deltagarna att säga något spännande om sociala medier. Andreas Ekström upprepade sin välformulerade kritik från Sydsvenskan
Sigrid Combüchen spelade en aning motvilligt rollen som teknikpessimist. Eva Engquist hade kanske en mer oklar position och samtalet tenderade att bli allmänt klokt och en aning förnumstigt.
Ja, det är många som skriver och få som läser – gäsp.
Ja, tekniken påverkar vår syn på umgänge – gäsp, gäsp.
Ja, det finns ett problem i att allt inte är av hög kvalitet – gäsp, gäsp, gäsp.
Det kändes lite skolmässigt att diskutera om vi är för eller mot teknik och Lars Mogensen hade besvär med att få nerv i diskussionen. En anledning är kanske att de tre deltagarna hör till ett etablissemang som redan har en stark röst i medievärlden. Författaren S.C. är naturligtvis bekymrad över att tempot ökar och ingen orkar läsa krävande böcker. Journalisten A.E. anstränger sig för modernisera och motivera den gamla pappersprodukten till de nya förutsättningarna, men det är naturligtvis obehagligt att inte längre få vara det stora filtret. Högskolerepresentanten E.E. ställs också inför kravet att anpassa utbildning till en värld där kunskapen finns överallt i fragmentariserad form och där de gamla hierarkierna vittrar ner.
Så även om alla var överens om att utveckling är viktigt och teknik nödvändigt låg det en slöja av sorg över inställningen till allt det nya som så tydligt hotade de egna positionerna.
Ingen beskrev det demokratiska värdet av en utveckling som ger miljoner av människor möjlighet att göra sin röst hörd i det offentliga samtalet. Ingen lyfte fram den folkliga lusten i att dela erfarenheter med kända och okända medmänniskor. (Jo förresten, Kina och Egypten nämmndes)
Istället var det en återkommande oro:
– Vem ska egentligen läsa alla dessa ord?
Ungefär som om Internet höll på att bli fullt och alla hårddiskar mätta.
Själv oroar jag mig för andra saker – och njuter av känna till skillnaden mellan ek och bok. IRL.
Nej, jag twittrar inte…
Livet med min lille vän börjar tufft. Han sätter på P1 6.45. Programmet heter Vid dagens början och Anna Bornsteinstein berättar om upplevelsen när man förmår släppa tanken på sig själv.
-Vårt jag kan vara ett tungt ok att bära ibland, säger Anna Bornstein. Hur tungt, förstår vi först när vi lär oss släppa det.
Så blev jag hobbybuddhist?
Tysta tankar 