Klickbara nyfikna kor från Flensma
Under sommaren har jag envist plågat bloggläsare med bilder på de kor som betar i hagen vid vårt hus. Nu har jag träffat ett nytt gäng i trakten kring Huaröd.
Jag tror att det är deras nyfikenhet som fascinerar mig. Frågan är om studenterna förstår att det är en komplimang när jag liknar dem vid kor.
Vilken är den viktigaste egenskapen för en blivande lärare?
Jag satsar på nyfikenhet.
Jag är tillbaka på min arbetsplats och försöker förstå vad beskedet om varsel och turordningskretsar egentligen innebär. Ryktena surrar och en viss olust är svår att undvika.
I grunden måste avskedande handla om arbetsbrist. OM det inte finns studenter inom ett område bör det resultera i varsel. Den bärande principen är turordning – sist in och först ut – men genom att skapa kretsar går det att manipulera en smula med systemet under neutral flagg. Problemen uppstår när vi blir tvungna att definiera vad som menas med det “ämne” som ligger till grund för indelningen. Ett knep är att göra små kretsar och på det sättet göra sig av med oönskade personer som inte passar in i den slimmade organisation (läs: vi måste öka andelen disputerade). Dessutom ska förslagen förankras i de fackliga organisationerna.
Den andra vinkeln är mer ideologisk visonär – vilka kompetenser behöver vi i framtidens skola/samhälle. Då kanske det blir nödvändigt att behålla personer som bär upp vissa kunskaper och traditioner. Trots att de inte passar in i den nuvarande strukturen.
Jag blir en aning orolig när förslaget presenteras och jag inser att de praktiska och estetiska ämnena drabbas oproportionerligt hårt. I kretsen musik: tre (ojdå de var visst bara tre , räknas rytmikläraren?), bild: två (av tre – räknas film hit?), teknik: fyra (hör slöjd hit? Nej, det har vi ju ingen…).
Det som från början såg ut som en neutral och teknisk modell för att göra en kraftig besparing visar sig ha en svårsmält ideologisk kärna som bara delvis är ett försök att anpassa organisationen till Frankes tankar om ny akademisk lärarutbildning. I framtiden kommer lärarna för de yngre åren inte att vara kunniga i bild, slöjd, eller musik. Ingen tror på allvar att “riktiga” musik- eller bildlärare kommer att arbeta i förskola eller grundskolans tidigare år och bilden av den mångkunnige allsidige läraren är överspelad. Trots att Franke delvis vill damma av den gamla lågstadieläraren blir det i en stympad form om de estetiska ämnena skalas bort.
När jag började på lärarutbildningen diskuterade vi ofta begreppet “radikal estetik” utifrån Thavenius texter – idag tycks det mer handla om “minimal estetik”. De 7,5 poäng som finns i förslaget om ny lärarutbildning är en förolämpning på alla plan. Jag säger som Carl Lidbom:
– Trams!
Nästa generation lärare kommer antagligen att ha mött en hel del disputerade lärare under sin utbildning – men vi talar alldeles för lite om vilka moment som tas bort.
Min lille vän har en förvånansvärt fyllig stämma och han berättar gärna om äventyrliga duetter med Nicolai Gedda på världens ledande operascener. En del av dessa framgångar menar vännen beror på att sångstunderna på förskolan höll hög och jämn kvalitet.
Vi har en damm och jag försöker lära mig att ta hand om den. Dammar är som akvarier – de kräver skötsel. Jag drömmer om ett tillstånd där ljus, näring, växt- och djurliv bildar en miljö som sköter sig själv. Det kommer inte att hända.
Just nu har jag försonats med min fiende dammen. Man kan inte vara arg på en vattensamling med rosa näckrosor som öppnar sig på dagen och sluter sig över natten. Dessutom har de kinesiska dammrudorna fått barn – eller yngel som det heter på finare språk.
Förstora bilden!
Jag fördjupar mig i min spegelbild och upptäcker att kompaktkamerans autofokus i kombination med makro är en aning nyckfullt när det gälller att fånga djur som lever på dammens ytan.
Jag är glad att det finns skolor och jag tycker det är viktigt att undervisningen har mål. Jag tror på att pedagoger kan skapa intresse för ett ämne och menar att skolan är ett viktigt instrument för att utveckla individen och samhället.
Puh – nu har jag sagt det och hoppas ingen tvivlar på mina ord!
För oss utbildningsromantiker är sketchen väldigt nära det förbjudna och skrattet riskerar att fastna i halsen?
Vad är det för kurs?
Är de där frivilligt?
Vad är kursens mål och hur tänker eleverna?
Var går gränsen för lärarens ansvar?
Jag associerar till arbetsförmedlingens coachingkurser där folk ska aktiveras och hitta sig själv. Plötsligt framstår den nyttoinriktade yrkesutbildningen med tydliga mål som en ganska bra idé…
Tack Anne-Marie för tipset!
Jag trodde att “TUTA OM DU ÄR KÅT” var det dummaste klistermärket. Nu vet jag inte längre.
Plötsligt känner jag mig väldigt gammal och fördomsfull.
I en annan tråd har vi diskuterat skolan utifrån aspekten mål och jag tror att vi ibland har närmat oss viktiga frågor.
Jag minns en bok som beskriver en undersökning där barn hade fått rita sina upplevelser av skolan. En förvånande stor del av de insamlade teckningarna handlar om tid. Klockan var den verkliga maktfaktorn och schemaläggaren den som egentligen avgjorde om skolans verksamhet skulle fungera. Lektionerna föreföll vara en evig väntan på den befriande ringsignalen.
Den gamla tanken med timplaner och ämnesfördelning tycks mig svår att kombinera med verklig målstyrning – om vi menar allvar måste vi väl hålla på tills vi är klara?
Det går att beskriva skolans verksamhet som ett stort rutschema som ska fyllas – vart leder den metaforen?
Jag befinner mig nära någon form av letargisk nollpunkt men anar att det börjar bli dags att samla ihop mig inför terminsstarten. Det finns saker som inte går att skjuta upp. Frågan är var jag ska hämta energin ifrån?
Det bästa hade naturligtvis varit om jag varit en sådan där god och engagerad person som helst av allt vill tjäna mänskligheten genom goda gärningar i statens tjänst. I ett moln av självuppoffrande svett skulle jag göra mitt yttersta för att förverkliga den proklamerade visionen.
Det näst bästa kanske hade varit om jag såg mitt yrkesliv som ett sätt att förverkliga mig själv. I lätt maskerad form skulle jag kunna få utlopp för min narcissism genom lysande föreläsningar och kreativa kursguider.
Det tredje alternativet skulle kunna vara någon form av personlig hämndlystnad – jag ska visa Björklund & co att adjunkter kan tänka och nu gäller det att stå upp för de viktiga principerna och den hotade kvalitén inom lärarutbildningen
Jag känner inte helt igen mig i något av de skisserade varianterna. Antagligen är det enklare – jag längtar efter mina arbetskamrater och är nyfiken på de nya studenterna. Kanske är min kropp trots allt byggd för arbete?
Alternativet är att inte fundera så mycket över drivkrafterna – just do it!
Min lille vän är en utpräglad revanschist – han har svurit att hämnas varje oförrätt och nu funderar han på att söka till lärarutbildningen för att rätta till missförhållandena på sin gamla skolan.
Tyvärr är han inte ensam om denna drivkraft.
För den som inte orkar hämnas själv finns det högre krafter att tillkalla:
Länk till Superhjältar
I perioder har jag spelat alldeles för mycket Alfapet. Förbudet mot geografiska namn har plågat mig och nu har jag en spelidé. Jag kallar den Geopet och alla ord måste vara svenska orter, gator eller platser.
Till min hjälp har jag den förteckning som Posten har donerat till projekt Runeberg.
Länk.
Klicka på länken och njut av mångfalden. För dig som har tröttnat på ditt tråkiga efternamn finns en del intressanta uppslag. I mitt nästa liv vill jag heta “Bunkabola”.
Jag fastnar på ordet Boet och låter fantasin flöda kring platserna.
Det hade jag ingen aning om.
Det är verkligen mycket jag inte vet idag.
Jag tror det var Sokrates som sa någonting om att vara klok innebär att “veta att man inte vet” – i så fall är jag klok just nu.
P.S. Stammen är ek. Det finns en risk att jag håller på att bli onödigt djup.
Gissa vem som är sommarpratare i morgon?
Min lille vän jublar inför tanken på att få ta del av alla de lustiga anekdoter från näringslivets hemliga rum som Anders Wall kanske tänker dela med sig av.
Jag är inte lika förväntansfullt.
Alex Schulmanns program var bra. Kontrollerat självutlämnande och dramaturgiskt välgjort. Han tog oss med på en resa och vi följde villigt med.
Min elitistiska sida muttrar om konventionellt musikval, men får inget medhåll. Starka känslor kräver kända låtar!
Självförtroendet är lite stukat efter några misslyckade kantarellutflykter. På tomten hittar jag några klumpar som jag väljer att kalla röksvamp eller äggsvamp – men de känns tunga och mer massiva än jag minns dem.
Jag googlar mig fram till familjen buksvampar (nej, inte -svågrar!) och inser att det inte tycks finnas några omedelbara förväxlingsrisker (nej, inte -riskor!)
Kan jag, vill jag, törs jag?
Tysta tankar 