Jag träffar Pelle Billing och Michael Högberg idag. Vi diskuterar förhållandet mellan mansrörelsen och feminismen. Utgångspunkten är en gemensam övertygelse om att teorin om könsmaktsordning är ett begränsat redskap för att analysera relationer mellan män och kvinnor. Dessutom finns en uppenbar risk att detta perspektiv blockerar viktiga frågeställningar.

Michael är familjestödjare och brottas med den ensidiga bilden av mannen som förövare i relationer. Pelle formulerar sig mer övergripande. Jag visar en text som Pelle har skrivit för en feministisk och vänsterintellektuell kamrat. Han säger förfärad:
– Om jag hade läst något sådant när jag var 19 år hade jag köpt det fullständigt!

Antagligen var det enklare att orientera sig när alla feminister var goda och kritikerna neanderthalmässiga våldsverkare. Varken Pelle, Michael eller jag lever helt upp till den bilden.

I akademiens värld finns en stark längtan att definiera vilka perspektiv som är accepterade och en snabbhet i att demonisera motståndarna. Logiken är ganska primitiv:
– Antingen är du för eller emot. Du kan också vara fiendens fiende. Men kom för helvete inte med någon intersektionell sörja och stöka till det!

Jag fortsätter att hävda en ståndpunkt som skulle kunna kallas maskulinistisk när det gäller frågan om varför män bör arbeta i förskola och skola. Frågan om jag samtidigt knuffas ner i en antifeministisk låda? Den kvinnofientliga tonen i en del bloggkommentarer skrämmer mig. De kompisarna behöver jag inte.

Min första ansiktsmask