Just när jag tror att högen av tentor ska knäcka mig sjunger Nils Landgren Get here. Plötsligt känns det som om jag ska ta mig igenom det här.
Nils Landgren – Get Here(spotify)
Jag önskar mig en kollektiv karaokefunktion på nätet – något för oss obotliga romantiker.
Ocoolare än så här blir jag inte.
Jag inser att mina 15 minuter i strålkastarljuset är över. I dagens tidning står inte en rad om mig och det känns tomt.
För att trösta mig själv berättar jag en sann historia om ett telefonsamtal mellan min då tvååriga dotter M och hennes mormor. M blev fotograferad när hon gjorde gymnastik i parken och nu ligger klippet från kvällstidningen vid telefonen.
Mormor: “Har du varit i tidningen?”
M tittar på artikeln och konstaterar med stor belåtenhet: “Jag är fortfarande i tidningen!”
Med denna berättelse försöker jag säga något om mediabrusets höga tempo. Sensmoralen är oklar.
Jag försöker undvika att fundera över den där mystiska sidan av bloggvärlden – alltså de okända besökarna som plötsligt drar upp besökstalet. Min fåfänga sida smickras av dessa oförutsägbara strömmar av, vad jag tror är, nyfikna och engagerade läsare.
Risken för jagförstoring minskar en aning när jag läser vilka ord dagens besökare har använt för att hitta hit:
godis 23
house 7
världens största spindel 5
freud 4
tyskland bilar 3
konstig dag 3
bok 3
baltzar von platen 3
sexig 3
cykel 3
Jag tror att denna lista skulle kunna vara en utmärkt övning för en kurs i skapande svenska:
– Skriv en dikt – du måste använda alla orden!
Jag vill tacka Google - du har hjälpt mig så mycket!
I en annan tråd diskuterar vi nostalgi som livshållning och jag erkänner mig skyldig till att vara en obotlig romantiker.
Här i hörnet av Skomakargatan och Södergatan låg min barndoms drömaffär Buttericks. Ibland tog vi bussen in till staden och kunde stå och bläddra mellan skämtartiklarna i i timmar. Någon gång på sjuttitalet revs byggnaden med ett uttryckligt löfte om att den skulle byggas upp med samma fasad. Under nästan 20 år fanns här en sunkig lekplats som marknadsfördes under devisen Malmös roligaste hörn.
Efter en uppslitande svekdebatt byggdes det här huset som bland annat rymmer TV4:s studio.
Förstora - som om det skulle behövas
Det kan vara kylan som gör att jag känner mig liten och en smula ynklig, men nog är det nya året fortfarande skrämmande i sin väldighet?
Det erbjuder oanade möjligheter att gå vilse.
I morgon kommer det att kännas helt annorlunda.
Jag irrar vidare i bokhandeln och studsar emot en vägg av närgångna uppmaningar att ta för mig av livets goda:
1000 böcker du måste läsa innan du dör
1000 filmer/teaterpjäser du måste se innan du dör
1000 golfhål/fotbolssplaner du måste spela på innan du dör
1000 album du måste lyssna på innan du dör
1000 bilar du måste köra innan du dör
1000 whisky-/portvins-/champagne-/rödvin-/sorter du måste dricka innan du dör
1000 chokladsorter/tryfflar/ostron/ du måste smaka innan du dör
1000 kändisar du måste träffa innan du dör
1000 gitarrer du måste spela innan du dör
1000 berg/stränder/städer/byggnader du måste besöka innan du dör
Varför nöja sig med dessa vardagliga och lagliga njutningar? För en sann livsnjutare gäller det naturligtvis att tömma kalken i botten:
1000 sorters knark du måste pröva innan du dör
1000 sorters våldsbrott och sexuella övergrepp du måste begå innan du dör
All denna omättliga livshunger gör mig matt och dessutom har jag inga som helst planer på att dö. I alla fall inte förrän jag har skrivit färdigt min aningen skräckinjagande bok:
1000 bloggar du måste besöka innan du dör
Våga vägra njuta
Min bild av en bra start på jullovet är lite udda: en hög med stryktvätt och Robbie Williams tio bästa rockvideor på VH1.
Det spretar och är alldeles underbart personligt och pretentiöst. Let me entertain you får Freddy Mercury att framstå som blyg.
I videon till She´s madonna får han till sist frågan om vilket råd han egentligen vill ge till sig själv:
– You´re a good lad, Robbie!
I genusförvirringens tidevarv tror jag det är viktigt att påminna sig själv om det egna värdet.
Jag bor bra och bostadsrättsföreningen sköter vår lilla gård exemplariskt. I år misslyckades vi med att ta in trädgårdsmöblerna innan snöfallet. Ingen stor skada skedd.
Det är något med kylan, snön och julhandeln som jag inte lyckas få ihop. På reklambilden möter jag en ömklig kvinna i blanka underkläder som jag inte känner till benämningen på. För vems skull har kvinnan klätt ut sig?
Jag bestämmer mig för att fokusera på den vackra förgyllda stolen och blommorna. Rosor och en gardenia (?) – har de någon dold symbolisk funktion i i bilden?
Annars tänker jag nog att kimonon á 229:- är det minst intressanta föremålet. Ingen orkar väl demonstrera mot en kimono från Lindex.
Filmen Plötsligt i Vinslöv – igen ställer en hel del obehagliga frågor och det finns en stor risk att skrattet fastnar i halsen. Skolresor och svensexor vallfärdar för att pröva bänken och äta Holgermeny på Tavernan. Föreningen (länk) tillverkar souvenirer som säljs i stor skala. Den lilla filmen har skapat en kult som lever ett eget liv.
Hjältarna i filmen berättar om hur filmen påverkat dem och i uppföljaren är människorna delvis reducerade till statister. Bilden av byn har blivit större än verkligheten.
“larger than life?”
Det känns lite som om den distanserade etnologiska ansatsen inte håller. Infödingarna är alltför medvetna om kameran och har insett att de kan använda situationen för egna syften. När Holger ringer till lokaltidningen och vill att de ska skriva om “bortförandet” av papegojan känner jag mig en aning medskyldig till spektaklet.
Jag minns en tid när kvällen innan Lucia var en av årets givna höjdpunkter. När jag går hem möter jag ett gäng som verkar ha haft en besvärlig kväll. En av killarna verkar helt utslagen.
Förstora!
Tysta tankar 