Jag läser C-J Vallgrens guidebok till Berlin och drabbas av vemodig längtan. Det finns många spännande ställen att upptäcka och boken skrapar på ytan till den tyska historien. Ibland tror jag att skeendet går att förstå, men samtidigt är det antagligen omöjligt att för en turist inse vad 1900-talets dramatiska händelserna betyder för människorna. Ändå är de besynnerligt lugna och öppna. Eller just därför.
Det är en kunnig och engagerad guidebok och jag delar författarens kärlek till kvarteren runt Rosenthaler platz. Jag lyckas följa hans ganska detaljerade beskrivningar av vandringar till berömda hus och platser. Historien är aldrig långt borta i Berlin.
P.S. “Dem deutchen volke” – hur blev det dativ?
P.S.S. Spotify ger 11 126 träffar på Berlin. Länk Det verkar rimligt
Spotify fortsätter att överösa mig med lyssningsförslag och jag är ett viljelöst offer inför alla dessa erbjudande. En nyutgåva av Shirley Basseys album från 1965 Stop the shows förvånar mig med sin skoningslösa kraft – och låtarnas oväntade korthet! Enbart en sång på albumet är mer än tre minuter. Ramones framstår som långrandiga.
Bassey sjunger som vanligt överdådigt, men det är i de känsliga sångerna hon triumferar.
Ungefär så här tänker jag att en kärlekssång vara.
If ever I would leave you
It wouldn’t be in summer.
Seeing you in summer I never would go.
Your hair streaked with sun-light,
Your lips red as flame,
Your face witha lustre
that puts gold to shame!
But if I’d ever leave you,
It couldn’t be in autumn.
How I’d leave in autumn I never will know.
I’ve seen how you sparkle
When fall nips the air.
I know you in autumn
And I must be there.
And could I leave you
running merrily through the snow?
Or on a wintry evening
when you catch the fire’s glow?
If ever I would leave you,
How could it be in spring-time?
Knowing how in spring I’m bewitched by you so?
Oh, no! not in spring-time!
Summer, winter or fall!
No, never could I leave you at all!
Charlie Parker räckte ut armen och drog ner mig i jazzträsket igen. Ibland tröttnar jag på det tekniskt briljanta i musiken och behöver känna att det finns en levande människa bakom tonerna. Nervigheten i inspelningen av Lover Man minns jag som särskilt oroande. När jag läser om inspelningen faller bitarna på plats.
On the next tune, “Lover Man”, producer Ross Russell physically supported Parker in front of the microphone. On the final track Parker recorded that evening, he begins a solo with a solid first eight bars. On his second eight bars, however, Parker begins to struggle, and a desperate Howard McGhee, the trumpeter on this session, shouts, “Blow!” at Parker. McGhee’s bellow is audible on the recording. Charles Mingus considered this version of “Lover Man” to be among Parker’s greatest recordings despite its flaws. Nevertheless, Parker hated the recording and never forgave Ross Russell for releasing the sub-par performance (and re-recorded the tune in 1953 for Verve, this time in stellar form, but perhaps lacking some of the passionate emotion in the earlier, problematic attempt).
During the night following the “Lover Man” session, Parker was drinking in his hotel room. He entered the hotel lobby stark naked on several occasions and asked to use the phone, but was refused on each attempt; the hotel manager eventually locked him in his room. At some point during the night, he set fire to his mattress with a cigarette, then ran through the hotel lobby wearing only his socks. He was arrested and committed to Camarillo State Mental Hospital, where he remained for six months.
Coming out of the hospital, Parker was initially clean and healthy, and proceeded to do some of the best playing and recording of his career. Before leaving California, he recorded “Relaxin’ at Camarillo”, in reference to his hospital stay. He returned to New York – and his addiction – and recorded dozens of sides for the Savoy and Dial labels that remain some of the high points of his recorded output.
Det är vackert att skriva en låt om sin tid på mentalsjukhuset.
Låt mig citera Michael Corleone från filmen Gudfadern när det gäller mitt förhållande till jazzen:
– Just when I thought I was out… they pulled me back!
Det engelska språket har en stor fördel i förhållande till svenskan. Presens particip är oändligt mycket mer sångbart på engelska jämfört med mitt modersmål.
Lyssna på Crosby, Stills & Nash – Helplessly Hoping och fundera över hur alitterationerna håller ihop sången. Sedan är det naturligtvis röster som lyfter orden mot himlen.
Helplessly hoping
Her harlequin hovers nearby
Awaiting a word
Gasping at glimpses
Of gentle true spirit
He runs, wishing he could fly
Only to trip at the sound of good-bye
Wordlessly watching
He waits by the window
And wonders
At the empty place inside
Heartlessly helping himself to her bad dreams
He worries
Did he hear a good-bye? Or even hello?
They are one person
They are two alone
They are three together
They are for each other
Stand by the stairway
You’ll see something
Certain to tell you confusion has its cost
Love isn’t lying
It’s loose in a lady who lingers
Saying she is lost
And choking on hello
They are one person
They are two alone
They are three together
They are for each other
Jag är ganska nöjd med min karriär som indiekille än så länge.
Plötsligt inser jag att Crosby, Stills & Nash lever och att de brutala och sköra sidorna hos Neil Young har många arvtagare. Det är lättare att integrera en nya identet om jag slipper ta avstånd från de gamla.
Nu tar jag på mig tröjan med det konstiga apmärket i nacken som jag fick av mina barn förra julen och går ut i världen. Frågan är om jag måste byta klädstil helt?
Anders Mildner skriver om den svåra gränsen mellan privat och offentligt rum i sociala medier. (länk) Det moderata bajsskämtet på Facebook kanske inte är det bästa exemplet på humor vänner emellan, men jag delar oron inför en ängslig värld där alla ord vägs på guldvåg.
På kultursidorna rasar just nu en debatt om det offentliga rummets gränser, efter att det blivit allt vanligare att snabbt utkastade statusrader används som nyheter av journalister. Och på nyhetssidorna skrivs det om människor som får kicken från sina jobb för att de har haft på sig mössor med ironiska texter. Det är inte längre självklart var det offentliga rummet slutar och det privata tar vid. Men en värld som konsekvent håller skämten mot oss och ständigt förordar det spelade, känslotomma och pr-mässiga allvaret kommer inte bara att bli väldigt tråkig, utan faktiskt också sämre att leva i.
För några veckor sedan ställde jag en fråga om gränsen mellan personligt och privat i läraryrket. (länk) Resultatet antyder att de svarande är starkt oeniga huruvida detta är en svår fråga. Forskningsmässigt gör detta att frågeställningen blir i-n-t-r-e-s-s-a-n-t.
Företagsspråket invaderar våra liv och ibland är det svårt att värja sig för klyschorna i näringslivsnyheterna. När Louis Armstrong sjunger förstår jag uttrycket på ett romantiskt sätt:
Jag är svag för duetter och Armstrong är aldrig så spjuveraktigt kärleksfull som när han sjunger med Ella Fitzgerald. I den här sången förklarar de varför dans inte kan komma på fråga: I Won’t Dance
En dag ska jag läsa om Armstrongs självbiografi (länk till recension , förlag) Han hör till mitt livs stora hjältar. Grabben som lärde sig spela trumpet på ungdomsvårdsanstalten och erövrade världen – se där en lyckad rehabilitering.
Jag är misstänksam mot dem som betonar förebildernas betydelse för pojkars utveckling och blir generad när manliga lärare reduceras till bärare av uppgiften att kompensera frånvarande fäder. På ett sätt kanske barnen är utsvultna och beredda att acceptera vad som helst, men jag vill gärna se identifikationen som en aktiv handling – ett äkta val att utse en person till egen förebild. Det får inte vara för enkelt – manligheten är en bild av mångfald.
Alternativet är att sätta samman en mer komplex bild av manlighet från media.
När jag var 12 år sändesHigh Chaparral för första gången. Det var en teveserie som skakade om min värld. Jag hade lekt cowboy sedan jag kunde gå, men här var allt annorlunda och oförutsägbart. Livet på den lilla nybyggarranchen vändes upp och ner redan i första avsnittet när mamman dödas vid ett indianöverfall. Det var jag inte beredd på.
Den stereotypa manligheten representeras av fadern Big John, som står stadig i ett regn av pilar och försöker hålla ihop familjen. Känslor är inte hans bästa gren.
Den mystiska och självdestruktiva sidan möter vi i brodern Buck, som ibland plågas av spritmissbruk och svartsjuka.
Den känslige och inåtvände sonen Blue dras in ett oidipalt drama när fadern gifter om sig med unga vackra granndottern Victoria, vars bror Manolito står för seriens lättsinne och lekfullhet.
Min underliga hjärna kommer ihåg skådespelarens namn och jag besöker Henry Darrows hemsida. (länk) Där hittar jag ett upprop för att serien ska släppas på DVD. Länk . Jag är övertygad om att berättelsen har åldrats i skönhet.
I dagens Svd Understreckare (länk) läser jag om Amerikas urbefolkning. Jag har vaga minnen av möten mellan mina hjältar och indianerna, men tror att Manolito hade en mellanposition. Han kunde skapa fred och hjälpte den fyrkantige fadern att kommunicera med apacherna(?!), som om jag minns rätt framstod som farliga barn. Big John utövade det som Kipling kallade “den vite mannens börda” och uppfostrade vildarna i goda seder. Samtidigt kritiserar han och Buck andra ranchägare för att de hatar indianer och inte vill ha fred:
“It wouldn’t matter to an Apache hater like you. It wouldn’t matter if them poor boys was killers or preachers, beezlebubs or Babtists, you’d still hate ’em wouldn’t you?”
Det finns en uppenbar risk att jag kommer sprida citat omkring mig – serien svämmar över av hårda oneliners – länk
Minnesbilderna är lite vaga, men jag tror att serien efter några år blev mer inriktad på konflikterna inom familjen än överlevnadskriget mot omgivningen.
Det fanns böcker som barnen inte kunde höra sig mätta på. De älskade historien om den olydige pojken som fick gå och lägga sig utan kvällsmat och jag njuter fortfarande av att läsa den fantastiska berättelsen. Livet bland vildingarna är hårt och spännande. Slutet är tryggt och mystiskt.
Tanken på att se den nya storfilmen skrämmer och lockar mig. Boken är sparsmakad, men trailern antyder att de inte har sparat på effekterna.
Jag läser C-J Vallgrens guidebok till Berlin och drabbas av vemodig längtan. Det finns många spännande ställen att upptäcka och boken skrapar på ytan till den tyska historien. Ibland tror jag att skeendet går att förstå, men samtidigt är det antagligen omöjligt att för en turist inse vad 1900-talets dramatiska händelserna betyder för människorna. Ändå är de besynnerligt lugna och öppna. Eller just därför.
On the next tune, “Lover Man”, producer 
Företagsspråket invaderar våra liv och ibland är det svårt att värja sig för klyschorna i näringslivsnyheterna. När Louis Armstrong sjunger förstår jag uttrycket på ett romantiskt sätt:
Tysta tankar 