Inte varit utanför tomten. Inte träffat en verklig människa. Inte öppnat en bok. Väntar på att tankarna ska klarna.
Vem behöver pilgrimsvandring när det finns fönstermålning?
In treatment börja 22.45. Det är en ganska lagom planering.
Jag hinner följa skymningen.
Jag läser i The Guardian:
“Students with purple ties are gifted and talented. All the children at Crown Woods college in Greenwich, south London, know that. They are taught in separate colour-coordinated buildings, play in fenced-off areas and eat lunch at separate times. At 11 years old, all pupils at the college are streamed according to ability in what the headteacher argues is the only way to survive in the brave new world of market-driven education.”
(…)
“Courtney cites famous research conducted by American teacher Jane Elliott in the 60s, in which blue-eyed children did better and began bullying brown-eyed children after being told that they were superior. “There are very established studies showing that kids take the message that they are given from schools and teachers and internalise them,” he says. “We moved away from secondary modern partly for that reason and it is depressing to see the system return.”
Bild: The Guardian
Den här appen gör jobbet åt mig.
Just idag är jag för privatbilism.
Eller inte. Jag behöver nog en liten dos adrenalin för att påminna mig om hur skör välfärdens hinna är och vilka politiska skiljelinjer som är på riktigt.
Det är något underligt och frånstötande med uppståndelsen kring Almedalen. Samtidigt inser jag att det är en medialt spännande plats och att framtiden formas där.
Jag är politiskt intresserad och normalt sett borde jag bilda en egen uppfattning om utspelen genom att själv se så mycket som möjligt. I år har jag valt en annan strategi och följer händelserna genom Twitters behagliga filter.
Jag behöver alltså inte lyssna på Jimmie Åkessons tal utan nöjer mig med de dräpande och ironiska kommentarerna från twitterlobbyister som konkurrerar med andra opinionsbildare om att lägga tillrätta mediabilden av vad som egentligen har hänt.
Det verkar vara en riskabel situation. I Almedalen samlas 13.000 avsändare som är fokuserade på att sprida just sitt budskap med största möjliga kraft. Den öppna och nyfikna mottagaren blir en konstruktion och jag är inte säker på hur den här dansen går. Var finns det rena sinnet?
Till sist blir jag nog tvungen att lyssna på politikerna själv. Eller prata med folk som varken är politiker, lobbyister eller journalister?
Här finns en sammanställning av vad jag har missat:
Eller den korta varianten:
Loppmarknadssäsongen rullar vidare. Idag var det Baskemöllas tur och det är ganska stora skillnader mellan den mondäna kusten och inlandet, som jag inte vågar beskriva publikt.
Själv har jag beslutat mig för att avgränsa mitt samlande till keramiktavlor med erotiska undertoner. (och här gör jag öppna tolkningar)
Jag har köpt en ny batteridriven flugsmällare och studsar till inför varningstextens grafiska utformning.
Jag är ganska stolt över min kommunala utmärkelse för trogen tjänstgöring. Därför är det lite pinsamt att jag inte hittar den. Om jag inte letar efter den kan jag kanske fortsätta att intala mig att den nog dyker upp snart?
Så har vi det hemma hos oss.
Kanske vore det ärligare att köpa en ny? Jag förstår inte varför jag blev sugen just idag…
Vi åker över bron och hamnar i Dragör. Det är historisk mark för alla färjeresenärer och jag nickar igenkännande åt en del affärer. Men det är nästan outhärdligt pittoreskt och jag söker skydd på NETTO.
Nu kan semestern börja på riktigt!
Tysta tankar 