När jag var liten var Kronprinsen höjden av modernitet. I det kvarteret fanns allt.
Nu känns inte drömmen lika lockande. Byggnaden glöder i kvällssolen. Det är en bedagad skönhet som höjer sig över Slottstaden.
Olle Svenning beskriver stadens utveckling i boken “Inte bli som vi”. Den vill jag gärna läsa om.
Zoran har sedan i våras kämpat hårt för rätten att kalla förskola dagis. Vi är några som har försökt övertyga honom om att det finns problem med ordet och att det kan uppfattas som nedlåtande när det kommer från en person som dessutom är LR:s presschef. I den rollen driver han linjen att det finns en avgörande skillnad mellan lärare med inriktning mot förskola och andra lärare. Dessutom har gruppen förskollärare lagt beslag på en stor del av den löneökning som LR:s medlemmar förnekats.
Nåja – för mig är det ingen hjärtefråga, men när han vill att manliga förskollärare ska acceptera beteckningen dagisfröken blir jag bekymrad. Zoran går till ganska våldsamma motangrepp som nog kräver lite bakgrund för att förstå.
https://twitter.com/zoranalagic/status/120024065519001600
Zoran arbetade med jämställdhetsfrågor under Margareta Winbergs tid som minister. De utredningar som behandlade män på förskolan var starkt demoniserande och blockerade utvecklingen av rekryteringsarbetet.
Jag menar att valet inte står mellan testosteronstinna machomän och dagisfröknar. Den polariseringen leder inte vidare. Männen måste få frihet att utforma en yrkesroll bortom dessa stereotypier.
Det första steget är att använda yrkestiteln – förskollärare.
För 35 år sedan lästa jag litteraturvetenskap i Lund. På den tiden var det ganska tunga kurser och särskilt de historiska delarna var bedövande kronologiska. Vi pulsade fram genom grekiska dramer och Rolandssånger i en tröstlös vandring mot något som kanske en dag skulle vara angeläget. Tanken på att bildning bör vila på en stabil grund var starkt spridd inom institutionen och vi läste verkligen böcker – inte antologier. Då trodde jag att det var möjligt att ha läst all betydelsefull litteratur. Det tog emot.
Därför minns jag plötsligt känslan när vi på vårterminen fick läsa Kurt Vonneguts roman Slakthus 5. Det kändes som en belöning och när jag idag följer honom på Twitter är det med befrielse jag inser att han är sig väldigt lik.
Senaste numret ser spännande ut.
Jag minns första mötet. Det var utmanande teorier om den dolda läroplanen. Nu läggs tidskriften ned. Tyvärr är den dolda läroplanen starkare än någonsin.
Det är sällan Tedtalks gör mig besviken!
Om SAAB kan så borde jag också kunna!
Ni känner väl igen tröjan på bilden?
I kursen diskuterar vi identiteters flytande karaktär och den postmoderna friheten att hitta på och odla nya karaktärsdrag hos sig själv. Nu återstår att marknadsföra bilden av mig.
Stövlarna, jeansen (ej märkes), fleecetröjan och kepsen bildar en väl sammansatt helhet. Det är bara Gandhitröjan som skämmer bilden.
Förra sommaren trodde jag på allvar att jag var “motionär”.
Jag förbereder en föreläsning om konsumtionssamhället och famlar efter vinklar. Vad är skolans uppdrag egentligen? Kritiken mot kommersialismen tror jag har tonats ner i senare läroplaner (måste kolla) och talet om allas lika värde ekar allt mer ihåligt. Utseende tycks inte ha blivit mindre viktigt i det omgivande samhället.
Har ni något tips?
Jag vill helst undvika att framstå som moraliserande, men tror att vi måste tala om “lycka”.
Jag har en vag känsla av att jag borde vara mer upprörd än jag är över de här stereotypiserande färgerna.
Tysta tankar 