Förvånansvärt många handlar om skolpolitik och hoten mot den amerikanska modellen.
Frågan är väl varför jag är förvånad?
Jag har skrivit en hel del om tysk familje- och förskolepolitik. Det är komplicerat att jämföra länder och den här artikeln från Sydsvenskan ger fler nyanser.
De brukar vara i dryga ettårsåldern när de börjar. Den tyska föräldraförsäkringen är på fjorton månader och nyblivna föräldrar ställer genast sina barn i dagiskö.
Här alltså. I västra Tyskland råder en annan kultur, där mammor förväntas vara hemma med sina barn, åtminstone fram till skolstarten.
När dåvarande familjeministern Ursula von der Leyen (själv sjubarnsmamma) 2007 föreslog en kraftig utbyggnad av barnomsorgen i väst anklagade en högljudd opinion henne för att förstöra de tyska familjerna.
Den katolske biskopen Walter Mixa ställde sig i spetsen för motståndet. ”Den som använder statliga medel till att förleda mödrar att lämna bort sina barn degraderar kvinnan till en födelsemaskin”, dundrade han. Leyens planer hejdades. De flesta västtyska tvååringar är fortfarande hemma. Med mamma.
Eigensinn betyder envishet. Bra namn på ett dagis kan man tycka, men så ska det inte tolkas, berättar föreståndaren.
– Nej, det är ett citat av Hermann Hesse: ”Jedes Ding hat seinen eigenen Sinn.”
Skillnaden mellan öst och väst hänger kvar. Jag känner mig hemma i gamla Östberlin.
Jag har ett vagt minne av att det var just den här filmen som knäckte Charlie Parker? Han lär ha dött framför teven i en skrattattack.
Idag sprider jag rykten.
Jag har nästan glömt hur det var att sova med småbarn i sängen.
Bara nästan.
Länk till Men in childcare.
Den här artikeln från Svd av Anders Björkman behöver jag fundera mer på.
I båda dessa grenar – affärer och kultur – är Tyskland att betrakta som ett mer framstående land än Sverige. Litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström och hennes make Akademiledamoten Horace Engdahl sammanfattade detta i var sitt kärnfullt citat efter att ha bott i Tyskland i tre år: ”Tyskland är som Sverige – fast bättre” (Witt-Brattström i DN) och ”Jag skulle säga att Tyskland är ett Sverige för vuxna” (Engdahl i SvD).
Och för dem av er som tycker att vi svenskar är en mer avspänd och mindre gravallvarlig sort än tyskar, så kan jag informera er om att våra närmaste grannar inte håller med. I Norge kallas Sverige för ”Lilla Tyskland” och i en ännu mer dräpande fras sågar de oss och tyskarna fullständigt på en och samma gång: ”Svenskar är tyskar förklädda till människor”. Är det några som påminner om tyskar, så är det alltså vi!
Kort sagt behöver skaffa oss en ny bild av Tyskland. Vi måste gå vidare. Tyskarna har gjort det för länge sedan.
Jag håller med. Och ser fram emot nästa resa till Berlin. Det är en stad jag andas lätt i. En del platser vill jag uppleva många gånger. Judiska museet är en sådan.