“Vill du ha en bit choklad?”
Reply
Jag lyssnar på Jonas Aspelin som föreläser om relationell pedagogik utifrån Martin Bubers filosofi. Kursen om entreprenöriellt lärande får plötsligt tyngd och allvar. Tillsammans försöker vi ta steget från filosofi till pedagogik.
Jag twittrar och får en del reaktioner. Något händer i mellanrummet.
Av en tillfällighet har nya numret av Pedagogiska magasinet med temat RELATIONER just kommit ut.
Jag börjar med Anne-Marie Körlings artikel och blir glad över allvaret och värmen.
Sedan läser jag Fanny Jonsdottirs artikel och blir stolt över min kollega!
Helena von Schantz besvarar vänligt och välformulerat Per-Acke Orstadius ganska otidiga påhopp i förra numret. Vi är många som börjar tröttna på att skolan förvandlats till ett slagfält.
Bitte Assarmo refererar på Newsmill en undersökning om hur böcker gallras ut:
Barn- och ungdomsböcker kan alltså ratas för att de har ”fel” värderingar; för att en bibliotekarie anser att könsrollerna är otidsenliga eller förlegade.
Så har bland annat skett med den populäre barnboksförfattaren Richard Scarrys böcker. Gallringen beror inte på bristande popularitet; av Malmö Stadsbiblioteks tolv exemplar av Scarrys ”Bilar och traktorer och annat som rullar” stod, när detta skrevs, endast en på hyllan; alla de övriga var utlånade. Orsaken till gallringen är helt enkelt att könsrollerna i Scarrys böcker anses otidsenliga och ”visar upp ett tydligt isärhållande av manliga och kvinnliga sysslor”
Skulle vi stå ut med att vuxenböcker behandlades på samma sätt?
Jens Liljestrand skriver bra i Sydsvenskan om den obehagliga förändringen som inträffar i SD-filmen när de tre männen ikläder sig rollen som ansvarsfulla medborgare:
Ändå skulle jag så innerligt vilja tro att Expressens avslöjande får fler av oss – ja, oss – att reflektera över frågor om identitet, makt och privilegier. En bra början vore att konstatera att det som sägs på filmen är sant: Alla är rädda för oss.
Jag förstår poängen men önskar att han valt en mindre retorisk form. Vem är “alla”? Vem är “oss”?
I mötet med myndighet finns alltid en dimension av maktspel. Den förälder som känner till skollagen kan skrämma skiten ur ett lärarlag och jag misstänker att en välutbildad jurist är mån om att bevaka sina rättigheter i mötet med socialtjänst och sjukvård. De här kompetenserna är en del av våra identiteter och jag menar att det självklart finns en koppling mellan makt och kunskap. Konstigt vore det annars.
Förhållandet mellan kön, etnicitet, ålder berusningsgrad och status är inte riktigt så enkelt som Liljestrand antyder. Kollektiv skuld riskerar att bli pliktskyldig botgöring.
Jag gillar Åsa Maria Bengtssons utställning på Galleri 21.
Frågorna om nationalitet och identitet har väl aldrig varit mer aktuella.
På Konsthallen vandrar jag oberörd genom de vackra rummen.
Godmorgon världen berättar om bakgrunden till det nya intresset för folkdräkter i Tyrolen.
Det är svårt att inte dra paralleller till Sverige och ett visst parti.
Jag förbereder en föreläsning om matematik och estetik. Min tes är att vi drivs av längtan efter sanning – men har svårt att stå ut med konsekvenserrna. Om vi ska begränsa samtalen till det vi verkligen vet finns det en risk att tystnaden breder ut sig.
Den här artikeln presenterar några nyanseringar som jag tror kan bli användbara. Min vinkel är mer kunskapsteoretisk än moralisk. Det finns utsagor med bristande sanningshalt som inte med nödvädighet är lögner. Kanske kan vi närma oss de här frågorna med hjälp av infographics?
“Someone who knows too much finds it hard not to lie.”
Ludwig Wittgenstein