Jag har försökt summera min besvikelse över att Domstolsverket och Sydsvenskan felaktigt pekar ut den pedofilanklagade mannen som “förskollärare”.
Så nu känns det bättre. Jag är inte längre arg.
Jag har försökt summera min besvikelse över att Domstolsverket och Sydsvenskan felaktigt pekar ut den pedofilanklagade mannen som “förskollärare”.
Så nu känns det bättre. Jag är inte längre arg.
Det här är en viktig fråga i Europa. Jag är nyfiken på om PM Nilssons utredning kan väcka diskussionen i Sverige?
En sådan som sprider inspirerande tips och delar med mig av viktiga erfarenheter.
Tyvärr hamnar jag ofta i det gnälliga politiska läget. Tur att det snart är nytt år.
Jag vaknar och skriver lite om Domstolsverkets skandalösa hantering av den pedofilanklagade personens utbildning och anställning. Känner mig lite viktig och försöker ta reda på statistik från BRÅ. Det går inte så bra.
Går till jobbet och drabbas av svåra magsmärtor. Några timmar på akuten ger perspektiv på livet. Jag blir oerhört väl behandlad och hemskickad med Voltaren och diagnosen njurstensanfall.
Läser om skolmassakern i USA och allt annat känns oviktig. Gråter med President Obama, som lyckas säga rätt saker. Tycker inte det är rätt dag att diskutera vapenlagar och samhällssystem.
Läser på Twitter om Disneys redigering av en film som många tycks vara väldigt fästa vid. Jag bryr mig inte. Andra rasar mot julkalender och rappande luciatåg. Nej, jag avstår.
Läser på Aftonbladet om en ny “hatstorm” och vill inte vara en del av detta. Inte nu. Aldrig.
Fråga från salen:
– Vill vi verkligen öppna upp högskolan?
Ann-Sofie Nyström presenterar sin forskning om vad som ger status – att vara sig själv tycks vara en viktig faktor. En sorts självklar auktoritet som vilar i sina privilegier.
“I normens öga är det stilla”
Följ de dubbla hashtaggarna