Ett fantastiskt program – hur ska jag kunna använda universitetsprästerna i undervisningen? Kent Wisti lyckas förena existentiellt ansvar och utvecklingspsykologiska teorier på ett lysande sätt.
Jag tror att det finns delar som skulle kunna väcka negativ uppmärksamhet i stugorna. Bevakar medier det här programmet?
Jag läser Byung-Chul Hans ”Transparenzgesellschaft” (Transparenssamhället). Han är professor från Sydkorea och har verkat i Tyskland som politisk filosof de senaste tjugo åren. Vi är många som tas på sängkanten av hans tunna men svidande skrifter där han bland annat tar postmodernismen ordentligt i örat. Det är något som händer i masskommunikationen som gör oss trötta, menar Han. Och likgiltiga. Och den kombinationen är inte bara fördummande. Den är farlig.
Jo – särskilt farligt lär det bli om allt fler sänder och färre lyssnar eller samtalar
Den där positiviteten som smugit sig in är ett självgenererande tvång. Herre och knekt har hamnat i samma person. Det finns ingen negativitet att stötas mot. Det är mitt fel om det går åt helvete. Vi undergräver såväl dialektiken som hermeneutiken om vi inte tillåter de negativa känslorna, säger Han.
Jag är “glad” för att det är mitt varumärket? Sorg och tvivel tycks ha svårt att ta plats i det moderna samhället.
Transparens är lovvärt som led i en ökad demokratisering när det handlar om korruption och informationsfrihet, men ordets fetischering går numera över alla gränser. När kommunikation och kommers dessutom faller i samma grop som kontroll är det fara på färde.
”De transparenta tingen är de som har ett pris, som avsäger sig sin egenart och kan mätas i pengar.” Information i sig är obscent, fortsätter Han. Och man behöver inte vara filosof för att se vad han åsyftar. Obscent är det som saknar berättelse och mening. Det som saknar riktning och bara kretsar kring sig själv: Hyperaktivitet, hyperkonsumtion och hyperkommunikation.
Vem avgör vad som är “berättelse och mening”? Jag tror att den som regelbundet följer min blogg lägger pussel och tror sig känna mig som person. Antagligen en ganska förvirrad och motsägelsefull sådan – men det är min berättelse. Jag avsvär alla djupare krav på mening – om någon känner igen sig eller vill prata blir jag glad. Livet blir lite mindre ensamt då.
Han menar att vi inte längre dör av det som kommer utifrån. Vi håller negativiteten borta. Vargen, fienden, råttan, ja till och med små virus har vi sedan länge skapat motgifter för. Murar, hygien, vaccin och vapen håller negativiteten utanför dörren.
Men lik förbannat dör vi. Av positiviteten – det vi tillför oss själva. Sjukdomar från hjärtat, stress, utbrändhet, depression, hyperaktivitet. Fett. Därför att vi inte kan ogilla. Säga nej, stopp, välja bort, snoppa av, stänga ute, spotta ut – diskriminera.
Vi är så inpyrda, uppblåsta, smittade av vår egen narcissism att vi har börjat möblera om själen. Och när vi inte längre förmår se den andre kan vi inte heller organisera oss.
Transparensen kräver dessutom att hela privatsfären blir prisgiven. I det transparenta samhället existerar bara tingen om de exponeras, säger Han.
Om vi inte syns finns vi inte. Jag förstår riskerna och kämpar emot min inre bekräftelsedemon som gärna vill kolla besöksstatitik och öka antalet visningar genom att länka till aktuella debatter.
Samtidigt har jag en mycket romantisk föreställning om autenticitetens betydelse. WYSIWYG!
Missa inte den inledande turistreklamen för Irland
Den schizofrene narcissistens hyllning till sig själv
Vad gör jag nu för tiden?
Varför hör jag aldrig av mej?
Det var alldeles för länge sen jag sågs…
Det var de första ord jag sa, När jag sprang på mig själv,
Ute på stan, tidigare idag
Bor jag kvar i samma två?
Vad jobbar jag med?
Jag bubblade av frågor, jag svarade
Sen avbröt jag mej med mitt underbara le’ende
Jag skall veta att jag saknar mej
Det finns känslor som aldrig tar slut
Jag skall veta att jag inte glömt
Det finns bilder som aldrig suddas ut
Jag har vaknat mitt i natten utav tystnaden,
Och önskat att jag sov här bredvid mig igen
En del av mitt hjärta kommer alltid att slå för mej
Jag lovade att ringa, det skulle bli rätt snart
Jag fick mitt nummer och min nya adress
Sen rusade jag iväg, jag hade bråttom förstås
För bråttom för att hinna se,
Att jag följdes min gång med en förundrad blick
Det fanns så mycket kvar att säga, men jag bara gick
Jag skall veta att jag saknar mej
Det finns känslor som aldrig tar slut
Jag skall veta att jag inte glömt
Det finns bilder som aldrig suddas ut
Jag har suttit med vänner, på en stökig restaurang,
Och kommit på mig själv vara nån annan stans
En del av mitt hjärta kommer alltid att slå för mej
En del av mitt hjärta kommer alltid att slå för mej
Jag förstod aldrig riktigt,
Vad som hände den där gången,
Förutom att allt blev fel
Det fanns så mycket kvar att ge,
Det fanns kärlek mellan mig
Varför packade jag min väska istället för att slåss
Jag skall veta att jag saknar mej
Det finns känslor som aldrig tar slut
Jag skall veta att jag inte glömt
Det finns bilder som aldrig suddas ut
Jag skall veta att jag saknar mej
Det finns känslor som aldrig tar slut
Jag skall veta att jag inte glömt
Det finns bilder som aldrig suddas ut
Jag har fått för mej att jag sett mig,
Jag har ropat mitt namn,
Jag har sprungit rakt fram mot en främmande famn
En del av mitt hjärta kommer alltid att slå för mej
En del av mitt hjärta
En del av mitt hjärta kommer alltid att slå för mej
En del av mitt hjärta…
Av nybörjarna på läkarprogrammen har 70 procent högutbildade föräldrar läsåret 2011/12. Motsvarande siffror för dem som läser till arkitekt och psykolog är drygt 60 procent. På förskollärareutbildningen är andelen 17 procent och för dem som läser till grundlärare 24 procent, vilket båda är under motsvarande andel i befolkningen. 25 procent (i åldrarna 19-34 år) har högutbildade föräldrar.
Ibland frågar folk varför jag skriver så mycket. Mitt enkla svar är att det sparar tid. Om jag börjar fundera och problemtisera är risken stor att jag fastnar i något komplicerat resonemang där allt kan ses ur olika perspektiv. När jag skrivit ner en tanke är den ute ur mitt system och jag kan gå vidare.
Baksidan av den här snabbheten är att jag ibland ändrar mig. Inom akademi och politik är det ofta en fördel med tydliga positioner och jag inser att rörligheten skapar oro. Går det att lita på mig?
Jag läser Merete Mazarellas text i Svd under strecket och lovar att sänka tempot en aning.
“@MJSvDKultur: Här är dagens SvD Kultur för alla er som blev utan tidning i dag http://t.co/8UrbHzO4” Under strecket! Min dos av eftertanke
Genusfrågan lär inte bli mindre spännande 2013. Nyamko Sabuni kommer att ta ställning till Skolverkets förslag om åtgärder för att rekrytera fler män till förskolan. Frågan är varför?