SMHI har ord för väderläget. Det känns tryggt – men kallt.
Jag eldar och dricker the.
Över Östersjön samlar sig nästa snökanon. Vi hukar.
“Första nationella isdygnet”
Reply
Category Archives: Personligt
Efter #fittstim
Försöker skaka av mig obehaget efter att ha läst igenom reaktionerna på Belinda Olssons program.
Jag är osäker på vilket som är den goda sidan – nu mer än någonsin.
Den mjuke och känslige mannen 2014
Länk till DN.
En resonerande artikel i ett komplicerat ämne. Vad har hänt?
Den numera ökända hipstersubkulturen kan delvis betraktas som en klubb för att skriva nya manliga och kvinnliga berättelser. Här samlas de som vill bryta mot allt som är mainstream, fast de ser så lika ut.
I hipsteruniversum får de unga männen vara känsliga och de unga kvinnorna ta för sig. Den tatuerade, skäggige, manlige sångaren-låtskrivaren i Bon Iver är hjärtskärande utlämnande, och i bandet Friends sjunger Samantha Urbani ”I’m his girl”, om sin rätt att inte ägas och ha ett öppet förhållande.
Samtidigt händer annat, under ytan.
– Det handlar enbart om vem av tjejerna och killarna som tar mest plats, för vi konkurrerar stenhårt med varandra, säger Lisa Hallman, 24, som vill bli skodesigner.
Är detta början på en permanent och växande förändring, är Zacharias Blad och de andra killarna pionjärer?
Thomas Johansson, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet, som studerar hur unga män bygger sin könsidentitet, är osäker.
– Det är för tidigt att säga om en mer känslosam man har fötts. Det kan uppstå en motreaktion också, säger Thomas Johansson, som inte ser det som osannolikt att dessa unga män använder sin nya känslighet helt medvetet som strategi för att få större framgång inom den grupp där de vill avancera.
Stör mig inte just nu. Jag ska skriva min nya berättelse.
Lycka och prestation
Jag har tappat greppet om skoldebatten. Publicerar vad som helst och orkar inte ens låtsas som om jag har en plan för hur allt ska bli bättre.
I brist på annat lutar jag mig mot lösryckta fyrfältare. De brukar väcka tankar.
Det finns en värld bortom techno
P2 på söndagsförmiddagar erbjuder bra musik. Idag har jag gymmat mig in i drömlikt tillstånd med hjälp av det här soundtracket:
Presentatören talat om pockande basgångar. Jag förstår vad han menar. Pulsen stiger och sinnena utvidgas.
Efter en månad på gymmet har jag bestämt mig för att prioritera smidighetsträning
Image
Tiden är ingenting
Gustav Adolfs torg är en konstant i mitt liv. När jag kommer dit brukar jag slänga en blick mot klockan på Tryggs hus. Nu är visarna borta.
Jag måste sluta att se allting som symboliska tecken på civilisationens undergång. Visarna är säkert på reparation. Snart är allt som vanligt igen.
I saknaden efter Breaking bad
The teacher “Mr. White” gradually becomes the dark and twisted “Walt.” The passionless, burnt out, and disillusioned educator spirals into the master of murderous manipulation.
But while Breaking Bad is a show of outrageous extremes, Walt’s life serves a cautionary tale to all, especially educators. Why did we get into teaching in the first place? Why are we still teaching, by default or by design? Perhaps we’ve all dreamt of what we could have been outside of teaching, and maybe some of us even envied Walt initially for having the moxie to actually do something about it.
When teaching becomes little more than a paycheck, we may need to reconsider our career choice lest we become miniature Walter Whites. This, of course, is based on the huge assumption that we are privileged enough to switch careers, in the event we need to.
“I have spent my whole life scared, frightened of things that could happen, might happen, might not happen, 50-years I spent like that. Finding myself awake at three in the morning. But you know what? Ever since my diagnosis, I sleep just fine. What I came to realize is that fear, that’s the worst of it. That’s the real enemy. So, get up, get out in the real world and you kick that ******* as hard you can right in the teeth.” – Walter White “
Jag tror att svenska lärare skulle behöva diskutera de här frågorna. Vi kan inte undervisa med rädsla som drivkraft.
Breaking bad är en serie som fortsätter inne i huvudet på oss som levt med Walter White i fem säsonger.
Så här känner jag mig efter 17 studentredovisningar i matematikkursen
En obotlig lekromantikers bekännelse
I den här artikeln driver Peter Gray tesen om 50-talet som lekens guldålder. Jag säger inte emot.
I’m lucky. I grew up in the United States in the 1950s, at the tail end of what the historian Howard Chudacoff refers to as the “golden age” of children’s free play. The need for child labour had declined greatly, decades earlier, and adults had not yet begun to take away the freedom that children had gained. We went to school, but it wasn’t the big deal it is today. School days were six hours long, but (in primary school) we had half-hour recesses in the morning and afternoon, and an hour at lunch. Teachers may or may not have watched us, from a distance, but if they did, they rarely intervened. We wrestled on the school grounds, climbed trees in the adjacent woods, played with knives and had snowball wars in winter – none of which would be allowed today at any state-run school I know of. Out of school, we had some chores and some of us had part-time jobs such as paper rounds (which gave us a sense of maturity and money of our own); but, for the most part, we were free – free to play for hours each day after school, all day on weekends, and all summer long. Homework was non-existent in primary school and minimal in secondary school. There seemed to be an implicit understanding, then, that children need lots of time and freedom to play.
I Sverige fortsätter skolans annektering av barndomen genom ett tionde skolår.
Tysta tankar 