Jag möter 20 ungdomar i ett projekt som försöker locka unga män till högskoleutbildning inom skola och omsorg. Ewa Stenberg visar runt på vårt älskade bibliotek.
Vi stannar upp vid den här tavlan – studier erbjuder nya perspektiv. Och lite svindel.
Väggmålningar är viktiga för staden. I den här hörnan brukade kön ringla mot Baldakinen, en legendarisk dansrestaurant.
I huset till höger gick våra barn i förskola. Jag tänker fortfarande på pedagogerna med stor tacksamhet och beundran.
Jag känner för lite dramatik. Fast helst utan att vara inblandad.
Har jag nämnt att bloggen i bästa fall kommer att utvecklas mot större oförutsägbarhet under sommaren?
Samtidigt är det granen som “ställer maten på bordet” och det finns något mystiskt lockande med de här mörka salarna.
Bäckhalladalen är en fantastisk plats.
Jag tänker att de här vågformerna inbjuder till hypotesskapande. Kanske behöver vi nya ord för att beskriva formationerna.
Jag åker hem genom natten och lyssnar på ett samtal som griper tag. Det är något väldigt vackert i människans förmåga att övervinna svårigheter.
I våras tillbringade jag ett par dagar kring Stureplan i Stockholm. Alla jag mötte var klädda likadant, i mycket tunna och slimmade och smalribbade täckjackor.
Det var spöklikt. Nordkoreanskt.
Det är dessa kvarter, det samtida Sveriges extremt jag-centrerade och därför också extremt konformistiska VIP-rum, som utgör ena halvan av Jens Lapidus litterära universum. Den andra halvan är Stockholms södra förorter.Formellt är det kriminalromaner Lapidus skriver, men det som gör dem läsvärda är något annat: Ambitionen att vara en Biblioteksgatans och Brandbergens Balzac, att göra ett tvärsnitt genom det tidiga 2000-talets svenska klassamhälle.
Ett litet lustmord piggar alltid upp. Jens Lapidus lär klara en konstfullt elak recension utan att bryta samman.
Något gick fel vid bokningen. Någon Hansson ingår inte i orkestern.
Tysta tankar 