Vi bor en bit från det som kallas “gamla mjölkavägen” och numera förvaltas av vägföreningen. Den sista biten är det servitut och grusväg. Under sommaren är det vackert och romantiskt. På vintern är det snöigt och hemskt.
Vi bor en bit från det som kallas “gamla mjölkavägen” och numera förvaltas av vägföreningen. Den sista biten är det servitut och grusväg. Under sommaren är det vackert och romantiskt. På vintern är det snöigt och hemskt.
Kvällsposten utsåg för några år sedan den här vägstumpen till Skånes vackraste landsväg. Jag cyklar från Attusa mot S:t Olof genom Rönnebröd. Här har pilgrimer vandrat under många år.
Trogna bloggläsare vet att jag har en olycklig kärlek till serier. Planen är att jag ska ta små kvällsturer med cykeln, använda hjälmen, uppnå en nyttig syretopp och dokumentera något i min närmiljö.
Jag utgår från Österlens högsta punkt – nåja nästan (förlåt Hjulahusbacken) – Tåghusa, och cyklar söderut mot Attusa. Det är nerförsbacke och motvind. Lite lagom ansträngande.
Ibland är politiken väldigt enkel. Alla springer åt samma håll tills någon betydelsefull person säger ifrån. Nu har det hänt.
Antagligen är det svårt att avfärda hennes kritik som antifeministisk. Det är viktigt VEM som säger VAD.
Den här bloggen blir inte mer privat än så här.
Jag är på väg till Malmö och testar kulturutbudet i Tomelilla.
Det kombinerade bibliotek och Kulturhuset bjuder på en spännande utställning. Pushwagner.
I källaren finns ett riktigt Jazzarkiv. Jag botaniserar bland skivorna och ler igenkännande.
Mycket vinyl blir det.
Det är generöst av SR att låta alla delar finnas tillgängliga. Jag lyssnar och njuter av en flödande berättelse.
Sällan har manlig fåfänga skildrats med samma skärpa. Fadern är ett högfärdigt kräk och klassamhällets olika sidor beskrivs obarmhärtigt.
Jag sliter med nässlorna. De är lätta att rycka upp med rötterna.