Jag har varit på långtur och söker mig mot kusten från Gyllebosjön.
Norr om sjön är det små grusvägar som gäller. Hagmarker och backar – precis som jag vill ha det. Det blir liksom inte mer Småland än så här.
Jag ser en repris av programmet och förstår kritiken. Ljud och bild är osynkat, artister och publik är ur fas, ingen hänger med på allsångslåtarna, rapdrottning, jojk, humorgrupp, fioltrams, pojkband – just när jag är på väg att ge upp kommer Björn Skifs in och räddar föreställningen.
Aldrig har jag känt mig äldre. Det är ingen behaglig upplevelse.
Jag läser ledaren och nickar först instämmande.
Samtidigt måste jag förklara för mig själv – vad är det som gör att jag misstror partiledarens avsikter? Han borde väl ha samma rätt att uttrycka sina åsikter med kroppen som alla andra?
Inom svensk mansrörelse är det här en stor fråga. Staten samarbetar med organisationen Män för jämställdhet som tar alla chanser att visa sina goda värderingar och normkritiska avsiktet.
Själv känner jag ett visst obehag över att bära tröjor som manifestar min präktighet i okontroversiella frågor. Jag är mot våldtäkter och kvinnomisshandel alla dagar.
Ändå vill jag av rättviseskäl försvara Jonas Sjöstedts rätt att tatuera sig utan att hånas. Tills någon förklarat för mig varför han är löjligare andra politiker som vill föra ut sitt budskap.
En annan dag kan vi diskutera manliga feministers strategier.
Från jätteboken vid Tåghusa rullar jag ner mot Lerbergstorp.
Det är en gammal film. Nu använder jag alltid hjälm.
Det är en imponerande lista på McGyverismer.
“Don’t try this at home”
Jag har en olycklig kärlek till genvägar. Det fanns ingen enkel väg mellan Mellby käsk och Dälperöd – åtminstone ingen som jag hittade. Efter lite irrande över kalhyggen hittade jag till Raskarum och är ganska nöjd med det.
Riktigt bra svar till Ulla Waldenström om förskolan, och dessutom en ny ton i debatten – nyanser och värdighet är vi inte bortskämda med.
Drömmer jag?
Det föreligger, som Waldenström påpekar, mycket begränsad forskning om den svenska förskolan. Detta gäller generellt. En del av detta kan förklaras med en sen och begränsad akademisering av de yrken som bär upp förskolan. Förskoleforskning har inte förrän på senaste åren attraherat forskare utanför de grupper som genom sina professioner varit relaterade till förskolan på olika sätt. Ointresset för förskolan och för förskoleforskning både bland forskare, som bland finansiärer och politiskt ansvariga, är mer framträdande än det motstånd mot kvantifiering och resultatstudier som Waldenström framhäver.
Vår uppfattning är att det inte är särskilt meningsfullt att diskutera om det i allmänhet är bra eller dåligt för barnen att vistas i förskolan. Fokus bör istället läggas på de faktorer som är mest betydelsefulla för att förskolan ska kunna vara en positiv lärande-, utvecklings- och omsorgsmiljö för barnen. Här kan forskningen utvecklas utifrån och med de verksamma i förskolan och skapa en forskning inte bara om utan också för förskolan.
Avslutningsvis – Waldenström väcker en viktig diskussion. För att den ska vidareutvecklas måste förskolan, dess villkor, förutsättningar och forskning sättas i sitt historiska och nutida sammanhang.
SVEN PERSSON
INGEGERD TALLBERG BROMAN
ANN-CHRISTINE VALLBERG ROTH
samtliga professorer på Malmö högskola
Från Tåghusa susar jag ner mot Vitaby och passerar Grevlunda i hög hastighet.
Varning för vindbrus