Modersbundenhet – lammavskiljning

Jag träffar alldeles för få människor med andra erfarenheter. Svensk intellektuell (nåja) medelklass är inte världen – detta behöver jag påminna mig ofta. Därför var det spännande att träffa en man från Syrien och verkligen ha tid att försöka förstå hur han tänker. Hans familj är nomader och han jobbar som konsult och samordnare av projekt. En modern välutbildad man, troende muslim, öppen och nyfiken på västvärlden. Inte “invandrare” i den probleminriktade betydelsen som jag upptäcker att jag lätt halkar in på.rom5.jpg

Den bredaste avgrunden öppnar sig när vi diskuterar kärleken. Han gifte sig tidigt med sin kusin på sina föräldrars begäran. De älskar inte varandra men fortsätter att leva tillsammans i ett vitt äktenskap för sina föräldrars skull. Han förklarar hur viktigt det är att följa sin moders val.
– Hon har burit mig och fött mig. Hon har offrat allt för mig. Nu kan jag inte göra min mor besviken. Hon har lagt ner stor omsorg i valet av fru för mig.

Modern har stor makt och testar noga den blivande brudens egenskaper. Kan hon laga mat? Är höfterna tillräckligt breda? Hur är det med tänderna – kan hon bita sönder en paranöt?

För mig som svensk låter detta helt obegripligt och min vän beskriver vördnaden inför sin mamma:
– I mitt land behandlar vi ofta våra föräldrar bättre än barnen.

Alternativet för honom är att rymma. Innerst inne väntar han på den rätta och längtar efter äkta kärlek, men bandet till modern hindrar honom.

Jag försöker förklara betydelsen av att bli en självständig person, att klippa banden, att ta egna beslut, att våga ta avstånd. Jag beskriver min tonårsrevolt och försöker förklara hur nödvändigt det är att göra sina föräldrar besvikna. Samtidigt hör jag att alla mina kloka ord blir allt mer ihåliga och mekaniska. Varför skulle vår romantiska individualism vara bättre än nomadfolkets mångtusenåriga visdom. Handlar det om att skydda stammen – eller är det en traditionell psykologisk maktutövning som mödrarna bedriver? Skuld och utpressning i skön förening?

far2.jpg

På ängen utanför hör jag desperata lamm bräka efter sina mödrar och längre bort försöker fåren locka till sig sina lamm. Det är tid för lammavskiljning. Under två dagar ropar de hjärtskärande efter varandra. Den tredje dagen tystnar skriken. Det tycks som om lammen har glömt bort sina älskade mödrar, och mödrarna – ja de tuggar på som om ingenting har hänt. Allt är lugnt och alla verkar glada. Så mycket för den romantiken – jag förbannar alla disneyfilmer som har indoktrinerat mig att läsa in mänskliga känslor i djurs beteenden.

sten.jpg

Om mamma vet bäst – då bör vi skapa ett samhälle som ger henne den verkliga makten. Men – om mamma i stället är en härsklysten och självisk person – då gäller andra regler och alla medel att skydda sig själv är tillåtna. Myten om den goda modern fortsätter att påverka oss – men i Sverige har vi delvis ersatt den med myten om det goda samhället.

Konsten i naturen – bästa stället!

fot.jpg

Jag blir glad av konst i naturen. Utställningen i Wanås slottspark är oemotståndligt lekfull och pretentiös, abstrakt och sinnlig, kraftfulla material och nedbrytbara i samspel med naturen. Det är en av sommarens höjdpunkter att komma dit och se vilka skulpturer som finns kvar, om de har förändrats och framför allt – om jag har förändrats?

spindel.jpg

Vissa objekt väcker starka känslor – och nya känslor. Så vill jag att konsten ska fungera. Oförutsägbar och vacker. respektingivande och inspirerande. Om ni möter mig på en byggmarknad med en säck cement så vet ni vad som är på gång – stora grejer.

Ett litet bildspel.

Snabbare version 

Vatten – ån är full av vatten!

forse.jpg

Jag är inte gnällig, men det börjar bli lite mycket nu. Regnet alltså. Vi tröstar oss med promenader och favortitmålet är den plats där svensk filmpolitik led sitt största nederlag. Jag menar Forsemölle där Richard Hobert spelade in filmer om dödssynder. Sju tvättäkta kalkoner som finns att köpa i en box på bensinmacken i Kivik. Måtte jag aldrig få så tråkigt!

Ibland undrar jag vilka filmidéer som fick stå tillbaka för detta projekt – sedan förstår jag varför filmare ser varandra som rivaler.

Vatten som jag ser det!

Snabbare version 

Den sista principen övergiven…

Jag är inte en av dem som vill tjäna pengar på andra människors besatthet och har alltid haft ett mycket reserverat förhållande till affärer. Men nu har jag faktiskt blivit en spekulant i vinyl!

Idag var jag på loppmarknad i Lunnarp (en av Österlens trevligaste  och bästa) och köpte 13 singlar med Hep Stars (nåja, en var med enbart Svenne) för 50:-. Det gjordes i det uppenbara syftet att tjäna pengar så nu är jag registrerad säljare på Tradera. Kolla!

hep3.jpg

Jag känner hur girigheten griper tag i mig . Så nu har denna från början mycket seriösa lärarblogg fallit ner i klippar- och nostalgiträsket. Jag skyller på vädret. Kanske kan jag göra någon form av analys av bilderna i något pedagogiskt sammanhang. Tveksamt. Men bilden på deras turnébil är fin!

William Arnes motorcirkus

ki1.jpg

Kiviks marknad är en plåga. Tivolit bullrigt, Knallarnas utbud enahanda och ofta med rasistiska och sexistiska undertoner. Det är inget ställe för känsliga själar.

ki2.jpg

Ändå finns det något lockande som gör att jag återvänder år efter år. I början av 90-talet introducerade Gert Fylking den kirgisiska propellern på Variete Hilton. Det gjorde intryck på barnen. Men sedan dess har mystiken varit sällsynt och bräcklig.

ki3.jpg

Därför är det med sann glädje jag vill dela med mig av upplevelsen av att få se en äkta motorcirkus med dödsryttare. William Arnes har anor sen 30-talet. Nöjdare publik har jag inte mött på länge. Doften, ljudet, attityden – allt är rätt. Länk quick time – det kan ta en stund.

ki4.jpg

Annars finns det alltid godis att handla – ett annat säkert kort.

ki.jpg

Kokonst – kokkonst – Kivik art center

art2.jpg

Okynnesblogg – det är sådant man gör när det regnar fast man har bestämt att låta bli under semestern. Jag skyller på vädret – se det som ett utflyktstips…

Bildspel från utställningen

Någon fick en bra idé – eller kanske flera.

  • Österlen är vackert.
  • Konst är trevligt.
  • Turister vill gärna titta på något.
  • Louisianna är ett fint museum som drar många besökare.
  • Wanås slott har skulpturutställning i sin park.
  • Kultursponsring är roligare än tennis.
  • Sune Nordgren har ett gott internationellt rykte.

Alltså bildas en grupp som startar Kivik art center.

På en hisnande vacker plats har de första trevande stegen tagits och jag tror det kan bli bra. Eller rättare sagt – med den utsikten förstår jag inte hur det är möjligt att misslyckas. Sedan är frågan om detta är platsen för konceptuella provokationer och dekonstruktivistiska kunskapsteoretiska äventyr. Bygden har en tradition av föreställande måleri och jag tror att de utslängda betongblocken inte självklart väcker jubel hos den stora publiken. Det är djärvt och jag blir berörd. Dessutom är jag för kor – särskilt om det finns ett staket mellan dem och mig.

Jag tror att utställningen handlar om spänningen mellan det tidlöst geometriska (betongen) och det årstidbundna böljande (naturen) men har ingen stark längtan efter att analysera eller förstå.

Det är många som vill vara med och dela på den kulturella kakan och äran. När jag kör hem hör jag den dryge moderate kommunpolitikern Akeij tala sig varm för det vackra landskapet och vikten av att inte förstöra bygden inför hotet om gruvdrift och exploatering. Honom litar jag inte på. Den dagen turisterna sviker står grävskoporna beredda. Men fram till dess är det bara att passa på att njuta av utsikten och, vem vet, kanske händer det något oförutsett när du kliver in i betongkuberna i skogen. Dessutom finns ett bra fik, möjlighet att hyra stugor och beundra en ovanligt stor skördetröska.

art.jpg