Jag var för våren.
Jag trodde på årstidernas växlingar och blommornas rätt att sprida sina gener över planeten Jorden.
Jag var välvilligt inställd till att vissa blommor användes som symboler för obändig växtkraft och livsvilja.
Jag är färgblind men har alltid tyckt om gult.
Jag tänkte att det var möjligt att sköta en trädgård utan kemiska preparat och litade till mekanisk bekämpning.
Nu sätter jag mitt hopp till en apparat som ska ånga bort maskrosorna från stenläggning och singel.
Jag har varit lite insnöad i påsk. Åtminstone i en halvtimme innan plogbilen kom. Vi hann bryta en snöskyffel och planera för sparsam kosthållning – men drog nog en liten suck av besvikelse när vi räddades tillbaka till civilisationen och plikterna.
Idag är det blixtrande solsken och vi går i skogen som är full av mystiska spår i snön. De mest överraskande vill jag gärna dela med er. Förslag på djur? Liten påsktävling!
Min far var lantmätare och kartor har alltid varit en viktig del av mitt liv. Gärna detaljerade och högupplösta flygfoto eller ekonomiska kartor som utmanade mitt behov av kontroll.
S-t-ä-m-m-e-r k-a-r-t-a-n?
V-a-r ä-r j-a-g?
På samma sätt är det med språket och orden idag – finns det något bakom ljuden och bokstäverna? Kan vi använda språket som karta för att förstå vem vi är? Vad händer om vi tror mer på orden än på upplevelserna?
Jag har upptäckt lantmäteriets webtjänst och försjunkit i de historiska kartorna. Välgjorda och konstfulla reglerade de böndernas liv – skiften och bäckregeringar, avstyckningar och avsöndringar. Allt finns i arkivet.
Frågan är vilken skala som jag behöver för att kunna orientera mig. Går det att ha ett stort och litet perspektiv samtidigt? Går det att förstå landskapet utan ett historiskt perspektiv?
Det är inte längre bara “nu”, “här” och “jag” – kartan öppnar världen.
Jag brukar undvika passiva verbformer men här gillar jag meningen. Vem är det som ska använda sanden? Vad ska de ha den till? Sådana frågor blir mindre betydelsefulla – sanden finns och den är till för att användas.
Lådan finns på gränsen mellan kronoväg och frälseväg norr om Tåghusa. Kanske är det statens (vägverkets) sätt att visa på en bild av det allmännas generositet? På grevens mark är vi välkomna till fots.
Klickbar bild
En bit fram har greven spelat plockepinn i skogen.
De flesta av husen på ägorna är sålda till förhoppningsfulla renoverare – en del har satsat på ventilation.
Svenska dagbladet presenterar en undersökning om Stendahlsyndromet. Understreckaren har rubriken “Sjuk av skönhet” och handlar om personer som kommer till Florens och glider in i psykotiska tillstånd efter att ha tagit del av stadens konstskatter.
Konsten skulle då kunna vara en ond kraft som drar ner oss i okontrollerbara känslostormar. Delvis förstår jag tanken – alla dessa överhettade religiösa tavlor och statyer i en varm och trång stad kan skapa ångest hos vem som helst. Jag tror också att konstens uppgift kan vara att få oss att tappa fotfästet.
Artikeln avslutas med ganska kraftiga reservationer inför teorins hållbarhet. De flesta av de insjuknade tycks ha varit ensamma personer som tidigare lidit av depressioner. Tavlorna sätter igång processer som de inte kan formulera i ord och distansera sig ifrån i samtal. Ensamheten blir ännu påtagligare. De blir inte sjuka av konsten – de blir sjuka av att inte kunna dela sina upplevelser.
I helgen har jag besökt en liten medeltidskyrka i Östra Wemmerlöv. På kyrkogården vilar bönder och landshövdingar. Runt omkring böljar landskapet. Jag tror jag tål det.
Gunnar Ekelöf (Länk SvD) skulle ha fyllt hundra år och medier översvämmas av hyllningar och underliga frågor till kulturpersonligheter om vad poeten har betytt för dem och vem som är vår tids Ekelöf.
Jag minns fragment av dikter och “det som är botten i dig är också botten i andra” känns fortfarande som en trösterik mening. Ensamhet är gemensam – vilsenhet är ett normaltillstånd.
Samtidigt är det lätt att glömma vilken lysande poet Ekelöf var och hur han med lätthet lyckades förena olika stilar som centrallyrik, naturromantik, surrealism och nonsens.
Om hösten
Om hösten när man tar avsked
Om hösten när alla grindar står öppna
mot meningslösa hagar
där overkliga svampar ruttnar
och vattenfyllda hjulspår är på väg
till intet, och en snigel är på väg
en trasig fjäril är på väg
till intet, som är en avblommad ros
den minsta och fulaste. Och harkrankarna, de
dumma djävlarna
skörbenta, rusiga i lampans sken om kvällen
och lampan själv som susar tynande
om ljusets intiga hav, tankens polarhav
i långa böljor
tyst frasande skum
av serier dividerade med serier
ur intet genom intet till intet
sats motsats slutsats abrasax abraxas Sats
(som ljudet av en symaskin)
Och spindlarna spinner i tysta natten sitt nät
och syrsorna filar.
Meningslöst.
Overkligt. Meningslöst.
1932 gav han som 25-åring ut diktsamlingen Sent på jorden
Hur sent på Jorden kan det ha varit? Och hur sent på Jorden kan det bli?
Loppmarknad på Österlen kan vara påfrestande. I de fina kustorterna är upphetsningen fullständig under Juli månad – men det blir mycket pengar till idrottsföreningen.
S:t Olof ligger någon mil från kusten och är inte en del av det mondäna turistlivet. Tvärtom säger min granne att folket där inte är helt att lita på – det är för många träd. Men loppmarknaden i slutet av sommaren är ett säkert kort för finsmakarna och lokalbefolkningen. Kulturkrockar är vanliga.
Den gamle mannen har lastat en skottkärra högt över det säkra. En artig man går fram och erbjuder sig att hjälpa till men blir muttrande avvisad. Han säger sårad:
– Nej jag pratar inte polska – Jag pratar stockholmska och undrar om du behöver hjälp…
Den vilda budgivningen kring flipperspelet slutar kring tusenlappen och jag undrar om köparen vet hur komplicerat ett sådant spel är inuti.
Ett annat lockande köp är en skiva med Sveriges äldste tonåring Lars Lönndahl – mannen som vägrar åldras.
Pia och Roland har gjort en skiva med ett omslag som väcker starka känslor.
De verkliga fynden finns på konstavdelningen och det är lätt att förstå motsättningen mellan de fina konstnärerna i Österlens konstnärsgille och den folkliga konsten. Här är populärkulturen rikt representerad. Inget artistiskt skråväsende rår på kärleken till dessa bilder.
Böckerna säljs för tio kronor/plastkasse. Bara omslagen är värda det dubbla.
Det är ingen ordning i naturen. Många djur vill vara på fel ställe. Och nu talar jag inte om mördarsniglar (som tycks frammana de mest primitiva instinkter hos trädgårdsälskaren) utan om husdjur som tycks leva efter mottot “Gräset är alltid grönare ovanför grannens septitank” (eller på andra sidan elstängslet)
I år har regnet gjort att maten finns i överflöd och det är bara de allra mest rymningsbenägna svarta fåren som har frestat lyckan på andra sidan staketet. Ägaren skyller på dåliga gener. Så får man säga om djur.
Å andra sidan har denna obändliga frihetslängtan inspirerat mig till konkretistisk ljudhärmande poesi – onomatopoesi.
Korna kommer i kornet
Fåren går i rågen
Geten stretar i vetet
Haren hoppar i havren
Har du fler förslag? Bara det är någon form av allitteration eller inrim?
Bloggaren har inte tappat greppet – bara lite… Jag lider av fläckvis kärlek till naturen och har ett anfall av vantrivsel i civilisationen.
Kanske är en vandring genom Malmöfestivalen inte det bästa botemedlet, men det luktar gott från matstånden och vi bor mellan tre stora utescener.
Jag minns en tid när sommarprogrammet var dagens höjdpunkt och uppdraget att vara sommarpratare höjden av prestige. Efter det kunde du dö nöjd. Inget monument gav samma ryktbarhet.
Idag är det inte samma glamour och jag förstår delvis anledningen när jag läser den nya damtidningen Laura (se där – jag avslöjar ständigt nya sidor). Tidningens målgrupp är 40+ och i det senaste numret finns en intervju med chefen för Sommar Birthe Stiby Rödöö som tipsar om några favoriter inför säsongen. Vi har nog inte samma smak.
29/7 Lena Olin. Jag hörde programmet. “Jag har kysst Robert Redford och Johnny Depp – det var ingenting särskilt med det … Det är mycket roligare att se Oscarsgalan iklädd pyjamas i sängen än att vara på plats” Jag tänker att det kanske är viktigt för henne att bevisa sin vanlighet under 1,5 timme – men var det verkligen nödvändigt att dessutom övertyga oss om sin absoluta tråkighet? Det tog inte mer än fem minuter! Jag vill ha tillbaka bilden av den Lena som gjorde Varats olidliga lätthet. Har hon funnits utanför mitt huvud?
3/8 Mona Sahlin. Kvinnan som blev vald till partiledare p.g.a. av sin vanlighet och samtidigt gav populismen ett ansikte. Jag tror Göran Persson hade en poäng när han beskrev hennes tänkande – nej det är inte hennes starka sida.
5/8 Maud Adam. Bondbrud och amerikansk anknytning. Det l-å-t-e-r spännande. Om man inte hört henne förut då alla tåg redan avgått och alla klockor redan stannat.
7/8 Renata Chlumska. Behöver vi ytterligare romantisering av självdestruktiva äventyrare? Har hon cyklat barfota över sydpolen en gång till? Vem bryr sig?
10/8 Filippa Reinfeldt. Upp till bevis – en självständig kvinna i en mogen relation med maktens man? Bill och Hilary – se upp! Kommer hon också att försöka övertyga oss om sin vanlighet?
11/8 Pernilla Wahlgren. Usch, jag får huvudvärk bara av tanken. Vad gör hon nu reklam för? Är det hårfärgningsmedel eller tandkräm?
8/8 Lena Endre. Henne träffar jag i affären i Kivik ibland. Visst är hon vacker, men måste hon använda den stora dramatenrösten för att köpa sill? Turisterna är nöjda och österlenromantiken frodas.
Nu misstänker kanske någon att jag bara är bitter och avundsjuk på dessa framgångsrika personer. Jo – men nu känns det bättre – och då har jag ändå inte berättat vilka bra låtar jag skulle ha spelat!
Dessutom finns det andra tidningar och andra målgrupper.
Andra bloggar om: Estetiska processer, Österlen, Personligt, Musik, media
Vi var i Toscana i början av Juli. Skördetröskorna dånade genom nätterna och det torra dammet spred sig över dalen. Vackert – på gränsen till onödigt vackert.
Här på Österlen står tröskan övergiven på vattensjuk åker medan säden gror i axen. Det finns ingen rättvisa – men som min vän brukar säga på sjungande finlandssvenska: “Visa mig en nöjd lärare och jag ska visa dig en nöjd bonde”. (se där – jag lyckas hålla en skolanknytning i alla inlägg!)
Jag hittar en liten film som jag gjorde till en tävling som arrangerades av tidskriften ATL om bästa traktorrockvideo. Den heter Hjullastaren från helvetet (länk quicktime) och kom på en hedrande andraplats – endast slagen av några dalmasar med fioler och hembygdsdräkt. Inte ens startgas hjälper i detta väder.
Tysta tankar 