Jag saknar mina nyårslöften och glömde lova att jag ska dra ner på svordomarna. Järnspikar tycker jag är en underbar omskrivning för att något är helt åt helvete.
Järnspikarna på bilden hittade jag vid sidan om rälsen mellan Vitaby och S:t Olof. Förhoppningsvis kommer sommarens järnvägstrafik ske under tryggare former än i fjor då jag tror museitåget spårade ur tre gånger.
Strandlinjen vid Knäbäckshusen förändras ständigt. När sanden drar sig undan blottas stenar som bär på någon form av uråldrig skönhet.
Mitt civiliserade och rationalistiska jag vill sätta namn på stenarterna och förklara dessa mönster. Kan någon hjälpa mig? Hur gick det till?
Veckans tema i Fototriss är tre vinklar på samma motiv.
Jag minns en tid när naturälskande motorvägsdemonstranter förlöjligades som trädkramare. Det var innan global uppvärmning och kris i bilindustri gjorde frågorna rumsrena.
Mina bilder handlar om träd som blivit stenkramare. Alarna vid åmynningen söder om Knäbäckshusen klamrar sig fast vid de stenar som tidigare har gett skydd åt rötterna.
Från andra sidan
Från havet på avstånd
Jag tränar mig på att leva i en föränderlig värld. Ett bra sätt att öva upp denna förmåga är att gå längs stranden vid Knäbäckshusen. Kombinationen av landhöjning och erosion skapar ständigt nya överraskningar och just nu svajar gammeleken som är själva symbolen för finansiell stabilitet oroväckande. Rötterna famlar i luften men sanden är långt borta. Inga räntesänkningar eller skattelättnader kan hindra det oundvikliga.
Tomas Kroksmark fortsätter sin skoningslösa granskning av Lärarutbildningsutredningen
Det är givetvis möjligt att uppfatta namnet på utredningen på så vis att utredaren blinkar lite åt oss som läser. Men i sammanhang som dessa är det äventyrligt eftersom det kan finnas sådana som jag som i sammanhang som detta inte har lust att uppfatta den typen av skämt eller ironier.
En dag kanske Björklund & co upptäcker att de tankar som bär upp utredningen är betydligt mindre hållbara än de jordbruksredskap jag fotograferade under morgonens promenad.
Och tyvärr mindre användbara.
Och mindre hederliga.
Så här efter jul och innan den nya terminen drar igång är det lätt att hänge sig åt flyktdrömmar. Allt annat än jobbet verkar lockande. Jag ska inte avslöja hur bra jag är på Wii-golf och hur få böcker jag har läst under julen. Problemet är som vanligt av ekonomisk natur. Dessutom är jag i mina egna ögon en ganska plikttrogen person.
Men lockelsen är stor och jag är lite fundersam över vilka signaler jag sänder ut. Lyckas jag vara det där moraliska föredömet som skolans vuxna är så upptagna av att gestalta? Som lärarlärare borde jag vara helt fläckfri.
För några år sen tittade vi på sommarhus och mötte en trevlig representant för Österlens allra högfärdigaste mäklarbyrå. Vi hade lockats ut i den mörkaste och mest avlägsna skogen och tittade fundersamt på de omgivande trädmassorna. Den unge mäklarassistenten synade oss noga och slängde in det klassiska argumentet:
– Ja här är det så ensligt att ni kan odla cannabis!
De långsökta metaforernas tid är inte förbi och jag identifierar mig med det övergivna grillgallret utanför scoutstugan. Enstaka vedträn har inte brunnit. De sista korvresterna har sköljts bort av regnet. Jag som en gång var en stolt fotskrapa – hur hamnade jag här?
Att handleda examensarbeten är lite grann som att försöka hindra korvarna ifrån att ramla ner i elden. Skapa en struktur som gör problemet möjligt att avgränsa. Ställa frågorna på ett sådant sätt att verkligheten inte blir för påträngande. När vi undersöker uppfattningar OM verkligheten behöver vi inte ta ställning till hur det egentligen ÄR.
Tyvärr har de avgörande och moraliskt krävande frågorna en tendens att hoppa fram och bita studenterna i näsan. Då hjälper inga grillgaller – korvarna hamnar i elden och ingen handledare kan rädda dem.
Min pretentiösa vecka är uppskjuten/inställd. Jag lullar runt i ett lyckligt naturromantiskt rus och njuter av mild skånsk vinter.
Min julrebus:
“All you need +bild 1+ bild 2”
Skoldebatten är inställd.
Korna har lämnat hagen och gett plats för de tackor som ska säkra återväxten. Vädret är som det är, men det blåser i alla fall inte.
Vänder jag mig om ser det ut så här:
Alla väntar på vintern. Jag nöjer mig med hösten – den räcker länge.
Jag läser om skoldebatten i Malmö kommunfullmäktige och nu tycks Reepalu ha fått kalla fötter. Han väljer att skylla på tjänstemännen och förnekar att några direktiv utfärdats. Jag gillar det amerikanska ordet deniability men trodde inte att det skull demonstreras så oblygt av kommunens starke man.
Ilmar Reepalu efterlyste bevis på att han gett direktiv.
– Jag vill veta var de finns någonstans? Jag har tilltro till våra tjänstemän att de själva kan se vad som ska göras.
För den oinvigde verkar det kanske underligt att en politiker kan ha makt över ett helt stadshus och tio stadsdelar – men enligt informerade källor finns det starka drag av kontroll i Reepalus maktutövning. Inget sker bakom hans och stadsdirektörens rygg. Tjänstemännen vet sin plats.
Annat var det när jag började arbeta på förskola i slutet av 70-talet. Socialpolitiken styrdes med järnhand av starka tjänstemän med den stridbare Bengt Hedlén i spetsen. Malmös politiker hängde på Jägersro och intresserade sig mest vägar och betong.
På 90-talet kommunaliserades skolan och en ny generation politiker växte fram. För dem är demokratin en fråga om att förvalta det mandat väljarna har givit dem. Det tar sig olika uttryck.
Väldigt olika.
Tysta tankar 
