När jag gick i lågstadiet fick vi ofta arbeta extra i boken Vad var det jag läste? Efter två dagar med Ulf Lundells bok Vädermannen ställer jag samma fråga.

Texten är en orgie i detaljer från Österlen och jag njuter av att känna igen och jämföra med mina egna väderobservationer från den regniga sommaren 2007. Boken, som möjligtvis utger sig för att vara en roman, leker med läsaren och alla dessa verklighetsmarkörer bryter ner min misstänksamhet. Detta är “sanningen” om Lundell och även om han som vanligt har ett minst ett alter ego är det svårt att inte läsa in berättelsen om hans liv.

Jag älskar hans överdådiga språk, gillar den uppriktiga ambitionen att tala allvar, är uppriktigt intresserad av hur han renoverar sitt hus, lär mig en del om floran och faunan runt Stenshuvud, blir ganska sugen på de vinflaskor och maträtter som fyller sida efter sida – men vad är det för historia han har kokat ihop?

Knepet att bryta ner läsarens motstånd genom att använda kontrollerbara detaljer fungerar inte hela vägen och jag hade kunnat tänka mig att avstå från en del av de långdragna och tröttsamma sexskildringarna – jag orkar inte gissa hur mycket som är sant eller inte. När jag väl insett att boken tänker fortsätta vingla mellan genrerna avtar intresset. Ambitionen att skriva en rasande uppgörelse med en förljugen civilisation känns krampaktig. Huvudpersonen längtan efter – och försök att leva med – mogen kärlek verkar vara en eftergift till de feministiska anklagelserna för sexism. Tråden upplöses i absoluta intet och läsaren kan väl bara ana att det var en dålig idé från början.

Boken är däremot en lysande dokumentation av en regnig sommar. Intrigen kanske skulle fungera i Morden i Midsomer – men det är för konstruerat som roman och huvudpersonerna alltför ömkliga och självupptagna.

Frågan är varför jag tyckte det var så kul att läsa boken?

Just nu befinner vi oss i skarven mellan utslagen bok och knoppande ek – mitt försök till tidsangivelse.

Uppdatering:

Pjäsen och verkligheten