Det är jobbigt att vägra kultur på Österlen just nu och igår kunde jag inte vägra Pernilla Andersson som spelade på Valnöt och kaprifol i Hammenhög.
Lite kallt, god mat (ny kock), underbar miljö och ett trevligt framträdande. Hemma lyssnar jag igenom sångerna mer koncentrerat och gillar det jag hör. Ofta djärvt och oförutsägbart – ibland väl gåtfullt. Vem är det egentligen som är fräsch i hiten “Johnny Cash och Nina P”? För det kan väl inte vara ett tvångsmässigt nödrim på Cash…
Vi som vägrar kultur på Österlen utsätts för olika frestelser. Att klippa sig hos Den taggiga jungfrun kändes ganska enkelt att motstå – även om jag missar ett konsttillfälle.
Däremot hamnar vi på Tjörnedalagården och ser en underbar utställning med bland annat Niklas Elmehed. Bildserien om myskoxen som räddar en fallande korp kommer jag att bevara i kärt minne.
P.S. Tack Astrid för tipset!
Att ha en trädgård innebär möjlighet att göra många misstag. I vår familj kommer vi hädanefter att använda trädgårdshandskar när vi rensar fram frön från mystiska julrosor.
Ibland krånglar jag till livet med för många tankar om mening och tolkning. Fåren tycks vara helt överens om vad som gäller för en lyckad dag i hagen – det är mat som är poängen på ängen.
Jag önskar att ni kunde höra distinkta ljudet av grässtrå som slits av!
Det känns som om om fåren har en plan. Det borde jag också ha.
Det är jobbiga tider för oss i VSVKPÖ (Vi Som Vägrar Kultur På Österlen). Just nu pågår Rosfestivalen (Länk) och det är ett massivt utbud av andra aktiviteter som skulle kunna kallas lockande.
Själv firar jag Algblomningsfestival i Vitemölla och njuter av färgprakten i hamnbassängen:
En vän framträder i Sydnytt som den siste (dåraktige) badaren. Han inspirerar mig till årets första morgondopp bland blåaktiga cyanodoftande tångruskor.
Livet är en balansgång och de två flickorna som går “palans” på hamnpiren vet hur viktigt det är att hålla sig i mitten.
Jag är intresserad av väderstreck och skulle kunna svära på att solen går ner (genom skogen!!!) i norr över Vitemöllas strand.
Jag läser le Clézios Afrikanen och blir starkt berörd:
“Varje människa är produkten av en far och en mor. vi kan vägra erkänna dem, att älska dem, vi kan misstro dem. Men där är de med sitt ansikte, sina attityder, sitt uppträdande, sina egenheter, sina illusioner och sitt hopp, händernas och tårnas form, ögonens och hårets färg, sitt sätt att tala, sina tankar, kanske också med sin livslängd – allt detta har fört oss vidare.”
Författaren beskriver sin far som med bakgrund på Mauritius, utbildar sig till läkare i det kolonialistiska England, gifter sig med sin franska kusin, arbetar under många år i Guyanas inland och Nigerias djungel för att slutligen återvända till Nice efter kriget som en trött man. För sonen är fadern en främling som är fångad i auktoritära mönster, men genom berättelsen anar man att livet som läkare i Afrika har varit ett stort äventyr. Det finns en kärlek till människorna och kontinenten som bränner till. Språket är lysande.
Samtidigt inser jag att boken handlar om mig. Vad vet jag om min far som har varit död i mer än tio år? Hur stor del av honom bär jag med mig?
Jag var fem år när vi flyttade till Malmö och far började på det stora företaget Sydkraft. Han var lantmätare och arbetade på juridiska byrån. Jag tror att hans jobb var att köpa mark av motsträviga bönder där det kunde byggas kraftverk, dammar och kraftledningsstolpar. På somrarna hade vi alltid detaljerade kartor och far pekade ofta ut ledningar som kunde ha kapacitet på 100-tals kilowatt. Jag har nog sett de flesta vattenkraftverk i Småland och Halland inifrån och är fortfarande fascinerad av tanken på att vatten kan omvandlas till elektricitet i en generator.
För mig var företaget oändligt stort och mäktigt. Kanske min far också såg sig som en del av det moderna projektet. Att elektrifiera landsbygden var ett stort steg – inte lika äventyrligt, men stort nog för en bondson från Sege.
Samhället behövde el och för de som satte sig på tvären fanns alltid hotet om expropriering. Det betyder att staten gick in och bestämde att företaget faktiskt hade rätt. Jag anar att en del förhandlingar blev lite underliga när den ena parten hade ett sådant trumfkort i bakfickan.
Den här romantiska bilden av Sydkraft som den stora goda tryggheten fick ett hastigt slut när Barsebäcksverket byggdes. Jag var inte bland de mesta aktiva kärnkraftsmotståndarna, men det var ingen merit bland mina vänner att ha ha en far som varit delaktig i planeringen av det som kallades “världens sämst placerade kärnkraftverk”.
Nu känns det underligt. Kärnkraftverket är stängt. Det mäktiga kraftbolaget Sydkraft som var ett flaggskepp för kommunalt ägande och samverkan såldes till ett tyskt företag och heter numera E-on.
På landsbygden hittar man fortfarande klisterlappar på elskåpen, men magin är borta. På ont och gott.
Kanske vore det sannare att säga att jag har varit behjälplig vid vaccinering genom att märka de färdigbehandlade fåren med en grön prick i nacken.
Nu är jag nästan veterinär.
1991 hyrde vi ett undantag av Olle i Kivik. Hans hus ligger på hörnan bakom Piratenstatyn och det var lätt att känna sig välkommen. Olle själv var en mångsysslare – först och främst drev han den legendariska klädbutiken Olles kläder.Vi fick en del intressanta plagg från restlagret och jag undrar var de blå bomullsbadbyxorna från femtitalet tog vägen? Dessutom hade han varit brevbärare och aktiv i frivilliga brandkåren – men det som var mest spännande var nog Olles sätt att hålla igång bion. Två gånger i veckan hämtade Olle tunga lådor med aktuella storfilmer som byborna och turisterna kastade sig över.
Idag drivs bion av kulturföreningen Bernadotte – länk
Varje år delas Piratenpriset ut till en författare som verkat i Piratens anda och i år har juryn verkligen hittat rätt. På måndagen i marknadsveckan kommer Torgny Lindgren hit och jag har svårt att tänka mig en värdigare pristagare:
Juryns motivering till årets val var kort men koncis: “För en berättarkonst där det Höga och det Låga, det Breda och det Smala sitter till bords tillsammans och skålar med varandra – allt i Piratens anda”.
Dessutom förstår jag att pengarna kommer väl till pass. Lindgren ska bygga en stengärdsgård.
-Det sätter stopp för korna som fram till nu strosat fritt på min tomt, säger han.
Kor är underbara varelser men de kan ställa till stora skador i en trädgård. Det är ett ämne lämpligt för en skröna och jag känner att mitt redan darriga förhållande till sanningen blir alltmer ansträngt i dessa herrars sällskap. Ingenting går upp mot en bra historia och jag tror att Bock i örtagård lurar i bokhyllan.
En gärdsgård vore bättre
Att ha sommarhus på Österlen inbjuder till att vara en del av det lokala livet. Samtidigt finns det en stark misstro från befolkningen mot sommargäster som tror att de vet och kan allt. I värsta fall förstår jag, som trots allt kallar mig skåning, inte vad de säger.
Idag har jag skådat djupare i min obildning. Vår närmaste pågatågsstation ligger i Smedstorp som kanske är mest internationellt bekant på grund av att Charles Lindberg har släkt där. En vattendelare går mellan de som faktiskt säger “Smedstorp” och lokalbefolkningen som aldrig säger något annat är “Smisstorp”.
Idag hittar jag en skylt som ställer betoningsfrågan i nytt ljus.
Förstora bilden:
1398 – Smisthorpe! Jag anar historiens vingslag och bestämmer mig för att forska vidare i den dansk-engelska historien…
Min lille vän är mycket hemkär. Denna egenskap delar han med många här på Österlen. Idag avlyssnar vi ett samtal hos optikern i Simrishamn:
– Det är konstigt, jag blir alltid så hungrig när jag ska åka hemifrån.
– Ja, det är precis som om maten helt annorlunda utanför hemkommunen…
– Precis, min man och jag brukar alltid stanna på Statoil och ta en korv på vägen till Ystad
Vi diskuterar tolkningar av dialogen. Den ene tycks äta för att mat är så spännande utanför hemmet – en sorts äventyrslusta. Den andre äter i förebyggande syfte och i en grundton av misstänksamhet.
Jag känner igen upplevelsen av att bli hungrig innan jag ska flyga, men tror att det handlade om förklädd dödsångest (man vet liksom inte när man får mat nästa gång). Mat är fortfarande vårt bästa sätt att döva oro och samtidigt ett säkert sätt att känna sig levande.
Kanske gäller det att göra världen så överskådlig som möjligt. I år fyller det historiskt intressanta Spjutstorpsbadet 71 år. Jag undrar om det blir någon jubileumstallrik?
Tysta tankar 
