Jag läser vidare om torvbrytningens första svåra år. Den skars i för stora bitar och torkade inte – därför var den också svår att elda med. Häradshövdingen löser ut de övriga aktieägarna och byter ut maskinerna. Efterfrågan ökar.
1909 utbryter storstrejk som misslyckas på grund av att företaget anställer folk utifrån.
Min vandring mot torvmossen fortsätter. Jag inser att det har varit en betydande investering att anlägga en smalspårig järnväg i sankmarken.
Först gräva upp och torka på platsen. Därefter transportera vidare med ångmaskinsdriven 3,3 km lång linbana till S.t Olof för vidare torkning. Där fanns möjlighet att transportera torven vidare till försäljning med riktig järnväg. En hel del hade tidigare levererats till alunbruket i Andrarum och 1905 bildades ett aktiebolag med häradshövding Hagander i spetsen. Här skulle det tjänas pengar och någon hade räknat ut att torven var värd en miljon kronor.
Självförtroendet är lite stukat efter några misslyckade kantarellutflykter. På tomten hittar jag några klumpar som jag väljer att kalla röksvamp eller äggsvamp – men de känns tunga och mer massiva än jag minns dem.
Jag googlar mig fram till familjen buksvampar (nej, inte -svågrar!) och inser att det inte tycks finnas några omedelbara förväxlingsrisker (nej, inte -riskor!)
Kan jag, vill jag, törs jag?
Förhärdade bloggläsare vet att siffran i titeln signalerar att jag har en idé och att den kan bli långdragen.
Jag har köpt en bok om bygdens historia och letar efter spår från en förgången tid. På det Österlenska höglandet var marken stenig och svårodlad, men i slutet av 1800-talet började industrialismen ge människorna hopp om ett bättre liv.
En bit in i skogen finns rester från en torvmosse och jag följer spåren.
En kvinna visar vägen och varnar för de bottenlösa vattenfyllda groparna. Antagligen var detta en farlig plats på många sätt.
Det kommer att ta lång tid för naturen att bygga upp nya torvlager. Spåren kommer inte att finnas kvar då.
Alla bilder går att förstora.
…och hur bra han var som förband till Little feat i Malmö.
Länk till A man you can hate,
Han var väldigt bra i Hammenhög också.
Allra bäst var han som sångare i Pojkaktig orkester. Ladda hem den första skivan här
Alla bilder är klickbara.
Det är hemvändardag och jag har varit med om en guidad tur i S:t Olofs kyrka. Samtidigt läser jag en bok om hembygdens historia och inser att det finns ett fåtal Olovskyrkor i Norden. Den norske kungen var en mäktig man med magiska krafter som många ville ta del av.
Den fattiga bygden tycks under svåra tider ha kunnat luta sig mot de allmosor och offergåvor som pilgrimmerna lämnade vid ankomsten till 1100-talskyrkan.
Kulten av den gode norske konungen och källans lyckobringande kraft verkar ha överlevt reformationens försök att skala bort mysticism och helgondyrkan. Svårare var det att freda kyrkan från den giriga adeln som med kungens goda minne la beslag på en del av kyrkans tillgångar.
Vid ett altare tillägnat Anna själv tredje lämnade besökarna mat åt bygdens fattiga. Det medeltida sättet att beskriva delaktighet kände jag inte till – om jag reser med tio andra är jag Mats själv elfte.
Guiden är påstridig och talar med stort eftertryck:
– Man gör inte pilgrimsresor för att bli stark eller kunna skryta för sina vänner om sin fromhet. Det handlar om att söka sig mot källan och ursprunget!
Jag läser om sedvänjan att lägga döda djur i källan och motstår med lätthet lusten att smaka på vattnet.
På vägen går en ung man och pratar i mobiltelefon:
– Nä, den där källan ligger alldeles för långt bort och det är inte lönt att gå dit!
Dagens pilgrimmer har ingen stark längtan efter långa botgörande vandringar.
Väl hemma läser jag Martin Bircks ungdom av Hjalmar Söderberg från 1901. Uppgörelsen med religionen är skoningslös och jag har ingenting att tillägga.
Idag var jag för första gången på en loppmarknad ensam. Nåja – det var en hel del andra människor där, men ingen som jag kunde diskutera värdet av köpen med. Min roll brukar vara den motsträvige som förhindrar vansinnesköp, nu var jag tvungen att ta egna beslut.
Gislövs loppmarknad ligger på klassisk, men svårparkerad mark. Dansbanan och parken runt Gislövs stjärna lockar många besökare och stämningen runt klädbordet var ganska rivig.
Förstora:
Familjens gemensamma passion för korsstygnstavlor närmar sig en plågsamt hög nivå och vi måste nog dra en skarp gräns vid att fylla en (1) vägg. Jag frågar diskret tavelförsäljaren om de har något inne (nej, jag menar inte knark) och han skiner upp. Äntligen någon som intresserar sig för äkta hantverk! Han påpekar den investerade arbetstiden, materialkostnaden och ramens kvalitet. Jag föreslår 20 kronor, men betalar glatt 40 eftersom det går till idrottsföreningen.
Hemma är det som om den lille vännen blir lugn i närheten av tavlan. Han har varit orolig länge, men nu är han äntligen en del av den lantliga idyllen.
Frågan är om de kompletterar eller utesluter varandra? Jag försöker skaka liv i hjärnan trots sommaren. Det går inte särskilt bra och jag tröstar mig med lite artbestämning.
Gråbo?
Jag famlar i floran och fastnar för Gråbo. En växt som ställer till det för allergiker – om man ska säga något positivt är den ganska lätt att dra uppmed rötterna. Och lite vacker.
Turisttips – besök skulpturparken i Wanås norr om Kristianstad. jag är inte säker på att spindeln finns kvar. Utställningen förnyas varje år.
Alla bilder går att förstora.
Jättespindel i Wanås
I fjor var det getingsommar – det var inte roligt.
I år är det humlesommar – det är roligt!
På vår vita ytterdörr satt den här limegröna fjärilen alldeles stilla. Länge. Sedan kom den tillbaka nästa kväll. Det kändes som en budbärare
Mer fototriss
Tysta tankar 