Min bild av en perfekt lördagsmorgon är lite udda. En tur till återvinningsstationen med det poetiska namnet Måsalyckan ingår som en nödvändig moralisk bas för vidare äventyr. Vi irrar mellan containrarna och sorterar resterna av våra liv.
Det känns väldigt bra.
Förstora!
Mmmmmm…..
Efter en torr sommar har gräset börjat växa. Lammen har mycket att ta igen!
Jag har varit på skördemarknad hos Mandelmann. Förtjusta trädgårdsentusiaster irrar runt i gångarna och utbrister högljutt:
– Här är verkligen underbart!
Jag går oroligt och väntar på att någon ska hitta ett lik i gödselstacken och undrar när jag ska få tillbaka förtroendet för landsbygden. Länk
Det mest dramatiska är nog skylten som Gustav och Marie har satt upp vid fårhagen.
Jag återvänder till orgien i pumpor och njuter av färg- och formprakt.
Det går att se föremål som komprimerade berättelser. Ibland gör det perspektivet tillvaron nästan outhärdligt komplicerad. Hittar du något spännande på bilden?
Förstora!
Jag följer den förfallna och pompösa stentrappan uppför branten.
Stentrappan som gud glömde
Sommaren 1993 hyrde vi en ganska muggig stuga med tillhörande sunkig husvagn. Idag vandrar jag uppför strandbrinken och återupplivar gamla minnen. I den husvagnen lät vi barnen sova och jag har fortfarande dåligt samvete över att vi utsatte någon med luftrörsbesvär för den påfrestningen. Inte ens de sibiriska dvärghamstrarna borde ha fått vistas i en sådan miljö.
Jag ryser av obehag och återvänder till stranden där Rörums södra å möter Östersjön. En helt magisk plats där laxfisket länge var grunden för bybornas försörjning.
Märks det att jag försöker undvika valet?
Vi bor på det österlenska höglandet (147 m.ö.h.) och när det blåser västliga vindar skakar huset. Det säkraste sättet att hitta lite lä är att ta sig ner till Knäbäckshusen där den branta kusten ger bra skydd mot vinden. Det är en geologiskt spännande plats och ofta drabbas jag av filosofiska bryderier kring tillvarons och kustlinjens föränderlighet.
Den gamla sjöbotten har sedan inlandsisen drog sig tillbaka stigit ungefär 20 meter och det är lätt att hitta spår av olika tidsåldrar i de skikt som erosionen blottlägger. Stolta träd rasar varje år ner mot havet och jag beundrar deras försök att klamra sig fast vid en sandig jord som inte längre finns.
Förstora - kolla jordlagren!
Ett sätt att förstå socialdemokratins misslyckanden i de senaste valen har varit “Vi har tappat kontakten med rötterna”, Bilden av en partielit med maktfullkomliga pampar som inte förstår rörelsen har varit en återkommande analys av socialdemokratins problem och kanske är den giltig fortfarande. Samtidigt tror jag att den här hetsen mot politiker riskerar att bli ensidigt personfixerad och göder dessutom politkerföraktet på ett obehagligt sätt.
Jag tror att det är rimligare att tänka “Rötterna har tappat kontakt med jorden”. Det starka partiet som skulle skydda de svaga, motverka orättvisor och hjälpa de utsatta – det partiet gick vilse i sina försök att hitta ett objekt för sina omsorger. På samma sätt som rötterna famlar i luften på stranden famlar också socialdemokratin efter någon att ta hand om.
Den utlovade skattesänkningen för pensionärerna beskrevs i Publik service som att “Vi som alltid har fått sleva i oss hela gräddtårtan nöjer oss inte förrän vi har fått även den sista biten av marsipanrosen”.
Under tiden famlar rötterna i luften:
– Jag behöver någon att krama. Krama mig!
Landhöjning som politisk metafor?
Jag är lite vilsen på loppmarknaden och den riktiga köpfesten uteblir.
Till sist hittar jag en samlingsvolym Blandaren 100 år och jag njuter av den aktuella studentikosa humorn från 1937 och de spännande illustrationerna.
Omslag genom 100 år – förstora!
Förstora!
Jag besöker vänner som satsar på att jordvärme ska minska deras uppvärmningskostnader. Grävmaskinisten svär på att han aldrig mer kommer att åta sig ett liknande uppdrag i den här steniga delen av Österlen.
Varför kommer jag att tänka på bonden Paavo?
Högt bland Saarijärvis moar bodde
Bonden Paavo på ett frostigt hemman,
Skötande dess jord med trägna armar;
Men af Herren väntade han växten.
Och han bodde der med barn och maka,
Åt i svett sitt knappa bröd med dessa,
Gräfde diken, plöjde opp och sådde.
Våren kom, och drifvan smalt af tegen,
Och med den flöt hälften bort af brodden;
Sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
Och af den slogs hälften ned af axen;
Hösten kom, och kölden tog hvad öfrigt.
Paavos maka slet sitt hår och sade:
Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe!
Tagom stafven, Gud har oss förskjutit;
Svårt är tigga, men att svälta värre.
Paavo tog sin hustrus hand och sade:
Herren pröfvar blott, han ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
Jag skall gräfva dubbelt flera diken,
Men af Herren vill jag vänta växten.
Hustrun lade hälften bark i brödet,
Gubben gräfde dubbelt flera diken,
Sålde fåren, köpte råg och sådde.
Våren kom, och drifvan smalt af tegen,
Men med den flöt intet bort af brodden;
Sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
Men af den slogs hälften ned af axen;
Hösten kom, och kölden tog hvad öfrigt.
Paavos maka slog sitt bröst och sade:
Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe!
Låt oss dö, ty Gud har oss förskjutit;
Svår är döden, men att lefva värre.
Paavo tog sin hustrus hand och sade:
Herren pröfvar blott, han ej förskjuter.
Blanda du till dubbelt bark i brödet,
Jag vill gräfva dubbelt större diken,
Men af Herren vill jag vänta växten.
Hustrun lade dubbelt bark i brödet,
Gubben gräfde dubbelt större diken,
Sålde korna, köpte råg och sådde.
Våren kom, och drifvan smalt af tegen,
Men med den flöt intet bort af brodden;
Sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
Men af den slogs intet ned af axen;
Hösten kom, och kölden, långt från åkern,
Lät den stå i guld och vänta skördarn.
Då föll Paavo på sitt knä, och sade:
Herren pröfvar blott, han ej förskjuter.
Och hans maka föll på knä och sade:
Herren pröfvar blott, han ej förskjuter.
Men med glädje sade hon till gubben:
Paavo, Paavo, tag med fröjd till skäran;
Nu är tid att lefva glada dagar,
Nu är tid att kasta barken undan
Och att baka bröd af råg allena.
Paavo tog sin hustrus hand, och sade:
Qvinna, qvinna, den blott tål att pröfvas,
Som en nödställd nästa ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
Ty förfrusen står vår grannes åker.
Jag tänker att vissa dikter skulle varit kul att kunna utantill.
Jan Troell gjorde 1988 en film som heter Sagolandet och jag har vaga minnen av att den innehöll ett ganska elakt porträtt av en man som vigt sitt liv åt att bekämpa jättelokan (Wikipedia)
Experten: Harald Lundström driver sitt enmanskrig mot jättelokan, en växt som spritts till Sverige från kontinenten. Med ett växtbekämpningsmedel åker han själv runt i landet för att försöka utrota vad han ser som ett främmande inslag i den svenska floran och ett giftigt hot mot både hundar och människor. (Länk till innehåll)
22 år senare kan vi konstatera att jättelokan vann kriget och nu breder den ut sig längs bäckar och åar i Skåne. Fröna flyter med strömmen och spridningen är extremt snabb.
Där Troell såg ett symboliskt krig mot naturen med rasistiska undertoner (lokan hörde inte hemma här!) ser jag numera ett desperat försök att bevara det öppna landskapet.
Jag tror det är dags att omvärdera Harald Lundström.
Tysta tankar 