Jag försöker hitta semesterstämningen med hjälp av feelgoodlitteratur. “En dag” av David Nicholls beskrivs i Aftonbladet som “den bästa romantiska ska-de-nånsin-få-varandra-blockbustern sen ‘Harry mötte Sally’ ”
Nu vet jag att det går att läsa fler än 140 tecken i följd. Nästa steg är att läsa en allvarlig bok.
Under tiden fortsätter korna att beta på ängen utanför. De verkar må bra utan böcker.
Idag smiter jag från drillflickor och nationaldagsfirande, men den 18/6 är det dags för årets lokala höjdpunkt: traktoruppvisning i Vitebro.
Jag tyckte mycket om Helt apropå som var ett humorprogram från Malmö. Särskilt gärna minns jag den fejkade översättningen från sovjetiska duman där talmannen redogjorde för utfallet av femårsplanen:
– En traktor (applåder) – en traktor till (ännu mer applåder)
Utställningen av traktorer och gamla maskiner i Vitebro höll en helt annan klass.
Veckans tisdagstema är teknik – det blir inte mer tekniskt än så här.
Bertil Törestad efterlyser en närbild på lärandeprocessen och det är en utmaning som heter duga.
Kan vi vara överens om att det handlar om att vara öppen för oväntade perspektiv? Lammen släpptes nyss ut och de verkar ganska nöjda med naturens skiftningar! Jag tror de lär sig massor varje dag.
Högtycket viker undan och temperaturen dyker. Ett isande regn får mig att inse att den förra varma veckan var ett mycket tillfälligt tillstånd.
De här molnens skarpa och raka underkant känner jag inte igen. Nu behöver jag en teori som förklarar formen.
Wikipedia bjuder upp:
Avenbok (Carpinus betulus), som även kallas “annbok” och “vitbok”, är en art i familjen björkväxter.
Wow – björkväxter! Det visste jag inte.
Avenbok är det hårdaste av alla träslag som växer i Sverige och övriga Norden.
Det hårdaste träslaget? Jag vilar under de nyutslagna bladen och njuter av den vänliga grönskan. Går det att använda till något?
Förr användes virket till föremål som var utsatta för hårt slitage, stötar och tryck. Exempelvis som detaljer i maskiner glidlister, tappar, kägelklot, träklubbor, kugghjul ochverktygsskaft. Idag har avenbokens virke ersatts med moderna material inom många användningsområden.
Idag används virket till exempelvis verktygtskaft, hyvelbänkar,pianohammare, borstryggar, nötknäppare, skärbräden och huggkubbar.
Jag orkar inte med mer bildning idag. Det är jobbigt att fira valborg.
Alla rosälskare vet att när björkens blad är stora som musöron är det dags att beskära.
Jag tycker att det har varit lite väl ilsken stämning på bloggen på senaste tiden. Nu har jag en vänlig dag.
Eller förmiddag.
Årets sista istäcke med höstlöv i värsta vårsolen mot urberg. Transparant skörhet, förgänglig växtlighet, komprimerad energi och solid geologi. Hur blev jag så onödigt poetisk?
Vi betraktar det som en gång varit gräsmatta och låter oss genomströmmas av googlesk visdom: mullvadsfällor, sorkmord, mossrivare, vertikalskärare, handkrattning, kraftgödsling eller en avvaktande och tacksam hållning?
Vildsvinen har inte varit här. Och gräset börjar inte växa förrän marktemperaturen är +7.
Jag avvaktar.
Jag läser om kursboken Relationskompetens och hoppar till inför det radikala budskapen. Vad händer om studenterna tar talet om olydnad på allvar? Jag är rädd att vi ska hamna i en banal diskussion och funderar över hur vi ska sätta ord på vad “inre ansvarstagande” egentligen är.
På sidan 60 beskriver författarna vad som händer när ett barn tvingas äta mat. Utgångspunkten är att “… små barn hyser en obetingad tillit till sina föräldrar. Därför mister de tilliten till sina egna känslor och upplevelser innan (min kursivering) de mister tilliten till sina föräldrar”.
Integritet och självkänsla – dagens två viktigaste ord. Frågan är hur de förhåller sig till varandra?
Att bli någon – och samtidigt bli något. Är det möjligt? Går det att gestalta i koordinatsystem?
Förstora - spår av liv
Tysta tankar 