Följer MFF-Rangers på webradio. Mitt bildsinne är utmattat efter 80 minuter av att föreställa mig händelserna.
Och just nu gör Malmö ett historiskt vackert mål.
Säger de.
Annars försöker jag variera solnedgångabilderna.
Trodde i min enfald att den skulle vara lätt att tvätta av från händer. Är glad att det finns overall.
Överallt och hela tiden.
Inte varit utanför tomten. Inte träffat en verklig människa. Inte öppnat en bok. Väntar på att tankarna ska klarna.
Vem behöver pilgrimsvandring när det finns fönstermålning?
In treatment börja 22.45. Det är en ganska lagom planering.
Jag hinner följa skymningen.
Till sist kom den där varma och vindstilla kvällen jag väntat på. Ugglorna avlöser tranparet i dalen där dimmorna dansar. Jag tror att det är en hjort som skäller i skogen och jag undrar om de är så farliga som grannen säger?
I kväll går jag inte in.
Och just nu framträder stjärnorna – Augusti!
På grund av familjens nya körkort åker jag numera buss. Sval och punktlig anländer 579:an och jag njuter av färden. Min karriär som kollektivresenär börjar bra.
I Tomelilla passar jag på att besöka Österlens modecentrum Eckerlunds. Jag är ingen expert, men om 50-talet blir modernt igen sitter ägaren på en guldgruva.
Och just nu börjar besvärligheterna:
– Ett meddelande till våra resenärer…
I en kommentar antyder Anders B Westin att jag skulle vara ungdomsromantiker och det är nog sant. Jag tror inte han menar illa och har en väl upptränad förmåga att göra om även de vassaste pikar till komplimanger.
I byn ordnar ungdomarna en musikfest för lokala band och jag kan inte motstå frestelsen.
Jag höjer medelåldern till 17 och trivs. 1971 var jag på den första Folkfesten i Malmö. Känslan är ungefär den samma.
Festen äger rum i Raskarum. Inträdet 30:- för två dagar är mer än rimligt.
Nu har jag också ett festivalarmband. Coolt.
En av arrangörerna påpekar att det är en drogfri fest och ber mig dricka min öl utanför området. Jag häller ut folkölen och tänker att det finns gott hopp om framtiden.
Jag hittar mig själv utslagen i en solstol bakom vårt marknadsstånd. En bristning i vadmuskeln gör mig gnällig. Jag trivs inte i käpp och stödstrumpa. Skämten om Dr House börjar bli slitna och jag är besvärande onyttig.
Efter fem timmar inser jag att försäljning inte är min bästa gren. I ståndet intill säljer en ettrig dansk 50 par strumpor för 200 spänn.
Jag tror vi har krånglat till det för oss genom att ha olika varor. Fast till slut vänjer jag mig vid affärslivet. Det går inte att tvinga folk att handla.
I skolan gäller samma logik. Det går inte att tvinga barn att lära sig något!
Jag stapplar runt marknaden och vinner fyra signerade vykort på lyckohjul i Feministiskt Initiativs stånd. Bra marknadsföring! Nästa år hoppas jag Malmö högskola tar chansen och möter folket här. Om vi menar allvar med breddad rekrytering är detta rätt plats!
Jag vet inte hur vårt samlande började och har ingen aning om hur vi ska ta oss ur det.
Går det att få en komplett samling
Korsstygnstavlor?
En del bilder är kulturhistoriskt intressanta.
Livet går vidare.
Loppmarknadssäsongen rullar vidare. Idag var det Baskemöllas tur och det är ganska stora skillnader mellan den mondäna kusten och inlandet, som jag inte vågar beskriva publikt.
Själv har jag beslutat mig för att avgränsa mitt samlande till keramiktavlor med erotiska undertoner. (och här gör jag öppna tolkningar)
Tysta tankar 