Jag försöker skaka av mig den rastlösa skoldebatten. Det känns ibland som om våra försök att styra utvecklingen är lite pompösa och ofta upplever jag något poserande i våra ansträngningar att förklara och förstå. En del av oss är mer otåliga och intar gärna en pådrivande position i förhållande till en tänkt framtid. Ofrivilligt dras vi in det moderna projektet och utvecklingsoptimismen är stor bland oss som lever i den digitala världen. Möjligheterna är oändliga och tillsammans är vi starka.

Baksidan är svårare att sätta ord på. Vad händer i ett kollegium när några springer före och försöker öppna upp skolkulturen mot en oförutsägbar värld? I gårdagens skolchatt diskuterades svårigheterna med att leva i opposition – att vara den jobbiga kollegan som kritiserar en verksamhet utifrån ett utopiskt perspektiv. Varför förstår inte alla vad som behöver göras? Suck, stön…

Jag går ut i trädgården och räfsar undan resterna av vintern. Den vår som jag trodde skulle virvla förbi har stannat upp och på dammen ligger ett tunt istäcke efter nattens frostknäpp. Två guldfiskar har överlevt och nu simmar de runt i sin lilla värld. På ett sätt är jag avundsjuk inför deras sätt att möta livet. De har inga planer på att förändra sådant de inte känner till. Frågan är om de ens förstår ordet “utveckling”?