Går det att bekämpa makt genom strunta i skönhetsideal?

Mona Masri skriver om en spännande fråga i Sydsvenskan :

“Att sympatisera med samhällets segrare är att sympatisera med makten”. En strategi i kampen mot lookism är, enligt föreläsaren, att sluta idealisera de som uppfyller idealen: de normsnygga med statusjobb, heterosexuella äktenskap och så vidare. Uttalandet är anmärkningsvärt för en queerfeminist eftersom det uppmanar till en liberal syn på individer. Vänstern, som annars betonar maktstrukturer snarare än enskilda individer, misslyckas här med att se att även “segraren” påverkas av strukturer. Draget till sin spets skulle man kunna argumentera för att segrarna är de största offren.
“Det mest radikala är att misslyckas”. Att sluta bry sig om sitt utseende, sluta konsumera och bränna livsstilsmagasinen är en anti-lookism strategi. Här saknar jag ett tydligare klassperspektiv. För om man saknar kulturellt, socialt och ekonomiskt kapital, och “pretty power” är den enda sociala makt man har, vem har råd att misslyckas?

Störst av allt är kärleken – i alla fall i Tomelilla.