Jag är på väg till Malmö och testar kulturutbudet i Tomelilla.
Det kombinerade bibliotek och Kulturhuset bjuder på en spännande utställning. Pushwagner.
I källaren finns ett riktigt Jazzarkiv. Jag botaniserar bland skivorna och ler igenkännande.
Mycket vinyl blir det.
Jag ger mig ut på en äventyrscykling. I packningen finns en nybakad rabarbersockerkaka och planen är att våldgästa så många som möjligt under en dag.
Turen går söderut och jag passerar Listarum. Grusvägen går genom skogen och jag passerar ett övergivet vattenfyllt stenbrott med skarpa förbudsskyltar. Badförbud – överträdelser beivras vid laga ansvar. Jag känner lockelsen men inser att det är allvar. Taggtråden övertygar mig om att det finns lämpligare badplatser.
Nästa stopp är Gyllebosjön.
Vid badplatsen är det mesta sig likt men något saknas. Hopptornet är borttaget och ersatt av en trevlig bänk. Jag muttrar och tänker att det är något underligt med ett samhälle som skapar trygghet genom att ta bort utmaningar.
Antagligen har de flesta av oss minnen av hur det kändes att stå på trampolinen och tveka inför uthoppet. Min teori är att det är en viktig del av vuxenblivandet – att göra saker vi egentligen inte vågar. Och vi gör det för att imponera på omgivningen och övertyga oss själva om att vi inte är utan mod.
Ensamheten och triumfen. Övertygelsen om att en gång räcker. Om tillräckligt många såg mig. Går det att skydda människan från sin egen dårskap?
Idag känner jag allt större sympati för Mister Beans vankelmodiga hjälte.
Det är fler än jag som har problem med texter. Men idag är det ingen stor fråga.
Båten är sjösatt och motorn provkörd. Tamparna knutna och krokarna vässade. Vad kan gå fel?
Fläderblomssaft är hushållsarbete light. Ändå ger det en viss tillfredställelse att betrakta sitt verk och glädjas inför framtida njutning.
Kanske avslöjar bilden mer om familjens dryckesvanor än avsett.
Asken är hotad och jag oroar mig för en rad askar som växer längs skogsvägen.
Ask (Fraxinus excelsior) är ett stort lövträd i familjen syrenväxter, som räknas till de ädla träden. Fullvuxna träd är omtalade för att dess löv slår ut med en skir grönska sist av alla (inhemska) lövträd. Ofta hävdas även att asken fäller sina blad först av alla lövträd om hösten. Det senare är dock något av en myt i många fall, se lövsprickning och lövfällning nedan.
Den här bilden tog jag väster om Stenshuvud i April.
Jag citerar Wikipedia:
Alkärr är en typ av ängsskog på mycket fuktig mark, som tidvis står under vatten, särskilt under snösmältningen och i samband med kraftigare regnperioder. Träden, främst klibbal, bildar stora upphöjda socklar, där många skuggtåliga växter som behöver en torrare miljö trivs, medan partierna mellan socklarna rymmer en rik flora av kärrväxter.
Alkärren utgör en starkt starkt hotad vegetationstyp; många har förvandlats till åkermark, andra torkat ut genom utdikning.
Det är något med att binda kvävet som är viktigt för miljön.
Hur många träd bör en lärare känna igen? Jag tror att artkännedom ger starkare upplevelser av naturen. Dessutom är det bra om vi kan skilja mellan den giftiga hästkastanjen och den äkta kastanjen.
Äkta kastanj ser du antagligen inte ofta.
Tysta tankar 