Så är rubriken på en understreckare av Merete Mazzarella i lördagens Svd. (Jag är hjälplöst förtjust i den tidningen) Hon presenterar två antologier som visar hur gränserna för “normalitet är under ständig förvandling och förhandling”.

Frågor kring normalitet och normativitet ligger nära varandra – men är det samma sak? För att begreppet “normal” ska ha någon mening måste vi också ha en bild av “avvikelse” och i ett homogent samhälle är det ganska lätt att ringa in dessa grupper: sjuka, kriminella, handikappade osv som avskiljdes från den stora gruppen och förvarades på instutioner.

Alternativet är att se olikheten som en kvalitet och ett uttryck för individualitet. Något bra och som en del av ett identitetsprojekt.

Tre möjliga definitioner förs fram:

1) Den statistiska som bygger på normalfördelningar och medeltal. Genomsnittet blir ett ideal och vetenskapligheten inbjuder till att klassificera befolkningen i grupper utifrån länd, vikt och skallbensomfång.

2) Den medicinska och författaren beskriver svårigheten med lössläppta ADHD-diagnoser som på vuxna skulle kunna innebära att “att man låter tankarna vandra när man är på föredrag”. Denna iver att se andra som avvikande och problem kan också ses som ett utslag av hjälpsamhet – men rätten att definiera sjukdom är starkt knuten till makt.

3) Det finns också en innebörd som knyter normaliteten till det normativa – det ideala. Den bästa familjeformen och den bästa sexuella läggningen. Här ställs alla frågor i ett moraliskt perspektiv och en lärarutbildning är genomdränkt av detta tänkande. Hur bör en god lärare vara? Hur ser den perfekta lektionen ut? Starka bilder av traditionell undervisning och lärarskap präglar konstruktionen av utbildningen och i den verksamhetsförlagda tiden ställs ofta frågorna skarpt. Passar studenten in i mallen? Vi utbildar den perfekte läraren. Följdaktligen är vi de perfekta lärarutbildarna.

För mig är det en svår samvetsfråga – hur utövar jag denna makt att definiera vad som är en god – eller godkänd – lärare. Frestelsen är stor att reducera frågan till en uppsättning kriterier och goda försök har gjorts att väva samman olika aspekter. Ändå kvarstår tvivlet. Vem är jag att bedöma denna student? Jag har fått ett uppdrag – men ger det mig moralisk rätt att kategorisera personen som underkänd? Har jag tillräckligt underlag? Förstår jag regelverket? Skulle en annan mentor gjort en annan bedömning? Hur ser det personliga ansvaret ut?

Eller är jag bara en av dem som mumlar:
– Om inte jag gör det skulle någon annan ha gjort det…

Därför vill jag gärna se att diskussionen om normalitet och normativitet blir ett prioriterat område på lärarutbildningen. Det är hoppingivande att två av våra nya chefer medverkar i antologin “Normalitetens förhandling och förvandling”. Men – kan en person som i sin forskning genomskådar maktens olika skepnader samtidigt vara en del av den? Kan två rävar vakta hönsgården?

Idag har jag mött samordnare på partnerområdesdag. Det innebär att de får information om vad som är på gång och det brukar vara mycket. Särskilt med nya kursplaner, Bolognaprocesser och progressionsredskap. Vi diskuterade samarbete och hur vi skulle kunna skapa nya former för utbyte.

Ett förslag var att vi skulle plocka ut guldkornen från de samlade litteraturlistorna i någon sorts kanon som representerade essensen av all samlad visdom i detta magiska hus. Jag blev nästan generad av denna tilltro till att vi som jobbar här skulle kunna tillföra något till skolornas utveckling på detta allmänna sätt. Samtidigt är det naturligtvis djupt glädjande (och lite rörande) att det finns en tilltro till att Lärarutbildningen representerar användbar kunskap. Men innerst inne skrämmer det mig. Vi är en del av staten och lånar glans från makten. Vi representerar det rätta – och böcker som rekommenderas av LUT kan inte vara helt fel! I en värld där allt svajar kanske det finns ett behov av upphöjd auktoritet – men jag vill inte vara en del av detta.

Däremot vill jag gärna föra samtal kring vad skolorna behöver och om det finns någon möjlighet för oss på LUT att hjälpa till. Men de samtalen måste föras i en helt annan anda. Vi har inte svaren – och särskilt inte på frågor som inte har formulerats!

…förs ofta utifrån förutsägbara positioner. När Per Bauhn med utgångspunkt från Inger Enkvists senaste bok i dagens Svd skriver en krönika om förfallet inom pedagogiken är det inga nya argument som förs fram. Ändå är det som om jag hör dem för första gången. Jag befinner mig i en sårbar fas.

“Kravlös skola skapar lättstyrda medborgare” – jag försöker översätta detta till min lärarutbildarvardag och tvingas motvilligt erkänna att det finns en kärna av sanning. Våra studenter har luckor i sin bildning som gör att demokratiprojeketet skola haltar.

Den ena sidan är en hotande relativism där allting är lika bra, alla metoder lika trevliga, alla kunskaper lika viktiga och alla människor lika värda – oberoende av vad de har gjort. Här står relationerna och känslan i centrum. Skolans huvuduppgift blir att sprida denna ljuva sociala kompetens och varje form av sortering är definitionsmässigt ond. Diskussioner om kunskapssyn och värderingar hotar att underminera denna trivsel. “Alla ska med!”

Den andra sidan är längtan efter legitimitet och en oreflekterad tilltro till statens rätt att detaljstyra verksamheten. Jag möter studenter som dyrkar Skolverkets inspektioner och menar att framtiden för skolan ligger i detaljstyrning ända ner till metoder för hur vi ska arbeta med trygghet. Tanken på att lärare har ett handlingsutrymme/friutrymme och därigenom också ett ansvar för sina handlingar – den möjligheten upplevs som ett hot i en värld där det handlar om att göra rätt och att följa regler. Oberoende av dessa reglers innehåll eller värdebas. Den goda staten tar definitionsmässigt enbart goda beslut. Stalin hade jublat över så följsamma medborgare.

För att kunna manövrera mellan dessa positioner krävs kunskaper som delvis hotar att spränga ramarna för en lärarutbildning som en del av den statliga maktapparaten. Jag läser Torsten Thuréns “Ideologi och Politik – om konsten att ta ställning” och tror att det är möjligt att utbilda lärare som både är lojala mot och kritiska till det offentliga uppdraget. Men det återstår att bevisa.

Jag läser en debattartikel av lärarutbildningens nya chef Maria Sundkvist, som diskuterar hur lärarutbildningen skildras i media och fenomenet att den alltid beskrivs negativt och att vi delvis orättvist har fått klä skott för många brister inom skolan. Samtidigt menar Maria att historien om lärarutbildningen som massutbildning också kan ses som en framgångssaga.

” Utbildningen inom universitetens och högskolornas lärarprogram är också en framgångssaga. Inget utbildningsprogram är så stort, lockar så många studenter och förser landet med så mycket människor med kompetens på olika områden som just lärarutbildningen”

Tesen förstår jag som att en del av denna onyanserade kritik bärs upp av människor som inte har förstått vilken förmån det är att få studera. 60-talisterna har aldrig behövt offra någonting för att kvalificera sig för de höga tjänster de nu anser sig vara berättigade till. Jämförelsen med andra länder leder till eftertanke. Utbildning är verkligen en väg ut ur elände och den svenska misstron mot skolor skulle kunna ses välfärdssjukdom.

Jag känner mig själv lite drabbad och erkänner att jag ibland koketterat med ett skolförakt. Efter att ha mött en familj i Indien där föräldrarna, som är analfabeter, kämpar för att deras barn ska kunna gå i skolan – då är det svårt att inte vilja vara en del av denna rörelse, denna framtidstro. Och dessutom göra studenterna engagerade i frågan.

I USA är akademikerna ofta delaktiga i skolutvecklingsprojekt som tycks ligga nära den socialdemokratiska retoriken ”alla ska med!”. I Sverige är lärarutbildning ett massutbildningsprojekt och Maria tar upp problemet med att alla studenter inte förstår upplägget och att de ibland avslutar sin utbildning i frustration. Vi lockar in studieovana grupper men tar inte ansvar för att ge dem det stöd de behöver.
”För ingen utbildning är bättre än det som den sämst presterande studenten får ut av den.”

Jag tror också att vi måste förenkla utbildningen till något är möjligt att förstå. Kritiken mot lärarutbildningen som teknologisk och alltför komplicerad har Owe Lindberg utvecklat i avhandlingen ” Talet om lärarutbildningen” och jag tror också att vi har murat in oss i alltför sofistikerade progressionstrådar som utgår från en överrationalistisk världsbild, Vi tror verkligen att vi vet vad studenterna lär sig och i vilken ordning dessa kunskaper ska falla på plats. Bolognatänkandet inbjuder till detta.

Kursplaneskrivning är ibland svårartade fall av modernistiskt övermod och det kräver stort mod för att våga släppa taget om dessa modeller. Delvis förlamar de möjligheterna till studentinflytande eftersom varje del bygger på varandra så blir det omöjligt att förändra eller anpassa något element utan att förrycka helheten. Vi lever i längtan efter perfektion och drömmen om att hitta den rätta modellen.

I entréhallen står ett konstverk som brukar väcka besökarnas känslor. I denna rena miljö skapar plasttornet med sina kitschiga färger och oregelbundna former förvirring. Skapelsen heter ”patterns of failure” och jag har kolleger som menar att det är olämpligt. Jag tror det är grundläggande för förståelsen av utbildning att hela tiden se misslyckandet som utgångspunkten och vän. Lärarutbildning är ett pompöst projekt och kanske ska det vara så. Ambitionen att förändra samhället genom utbildning är underbart naiv. Men när vi skapar så starka retoriska figurer finns en uppenbar risk att vi rycks med av dem.

Jag ser en fara i att vi inte inser att varje utbildning innebär ett möjligt misslyckande och att det måste vara så. Studenterna har rätt att misslyckas. Lärare kommer att genomföra föreläsningar som får dåliga utvärderingar. Det största hotet mot skolutveckling är rädslan för att misslyckas (ja och lusten att detaljstyra förståss…) . Och om vi lärarutbildare ska vara förebilder för framtidens lärare måste vi våga misslyckas grundligt och ofta.

”Att vara konstnär är att misslyckas, som ingen annan vågar misslyckas” Samuel Becket

Efter Marias krävande vision om en Lärarutbildning som förändrar världen svalkar jag mig med Bodil Malmstens underbara klippbok ”Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig”. Varje ord har en spänst och precision som gör mig lycklig och det skenbara lättsinnet och slumpmässigheten förför mig. Nu vet jag hur en blogg ska vara. Att vara oändligt intresserad av sig själv utan att bli pretentiös – är det verkligen möjligt?

Kursen “Att bli lärare” är det första studenterna möter när de börjar sin lärarutbildning. Kursplanen är ny och vi lärare brottas med att försöka omsätta målen till något som liknar undervisning och examination. En del formuleringar inbjuder till skiftande tolkningar.

Kursmål:
utifrån egen dokumentation av barns och ungas uppväxtmiljö i dialog med kurskamrater kunna reflektera över barns och elevers utveckling och lärande i skolan bland annat ur aspekterna genus, klass och etnicitet.

Mats första kommentar:
Är det miljön eller barnet som ska stå i centrum för dokumentationen? Om vi väljer ”barnet” riskerar vi att hamna i utvecklingspsykologi och alternativet “miljön” pekar mot sociologin. För att dokumentera barn behöver vi komma nära dem och hitta former för dessa möten som är etiska. Något som inte är alldleles enkelt på en massutbildning. Om vi å andra sidan fokuserar på miljön finns det en uppenbar risk att vi hamnar i traditionella områdesstudier och statistiska hårddata. Går det att hitta en väg mellan dessa grynnor?

En möjlighet är att det är barnets upplevelse och tolkning av miljön som vi ska betona. Då får vi ett barnperspektiv och kan koppla till en diskussion om behov och goda uppväxtmiljöer.

En annan väg är att utgå från studenternas frågor: Vad är de nyfikna på? Vad är det de tror att de behöver veta mer om? Vilka brister ser de i sina erfarenheter? Samtidigt får vi en diskussion som lyfter fram hur präglade är vi av våra uppväxtmiljöer.

Ibland möter jag en oroande form av determinism i bland studenterna. Som om vulgärmarxismen och vulgärfreudianismen har stämt träff i en strukturalistisk skepnad. Ovanpå detta konstruerar en del studenter en lärarroll som dryper av godhet och självbelåtenhet.

-Vi ska hjälpa de stackarna som inte har haft det så lätt…

Nåja det kanske ska vara så – och konstigt engagemang är bättre än inget. (Och nu kände jag mig väldigt cynisk och gammal)

Ett annat mer tekniskt sätt att förhålla sig till uppgiften är att se det som en färdighetsövning i dokumentation. Så här gör man för att samla in uppgifter – men då blir det ett ganska stort glapp till den andra delen som är synnerligen kvalificerad:
“kunna reflektera över barns och elevers utveckling och lärande i skolan bland annat ur aspekterna genus, klass och etnicitet.”
Här hoppar minst sex svåra ord upp och biter oss i näsan – men om vi låtsas att vi har en gemensam tolkning av

“reflektera”, “utveckling” och “lärande i skolan” (för det gäller väl inte enbart “utveckling och lärande i skolan” … och varför ska vi inte befatta oss med det lärande som sker utanför skolan – men det är en helt annan historia)

Om vi hoppar över dessa fallgropar (jag har redan använt “grynnor” och blindskär tycker jag är fjompigt) då står vi där med de tre aspekterna (varför heter det inte perspektiv längre????

Genus
Klass
Etnicitet

Jag gillar högt ställda mål – men ser uppenbara svårigheter med att leva upp till dessa krav. Risken är uppenbar att “aspekterna” blir något som vi lärare försöker klistra på det insamlade materialet i efterhand. Vi talar alltså om den berömda jästen i ugnen. Och då är vi tillbaka i en tradition där målen är önskelistor i stället för baskrav.