Jag har dålig statistik…

…när det gäller att hålla mig vaken under kulturella upplevelser. Antingen lider jag av ett stort sömnunderskott eller så är jag genuint ointresserad av teater.

Jag har en privat topplista över pinsamma insomnande:

29.jpg1) Resor med moster Augusta – gästspel från dramaten på Hipp – varm sommarkväll – kvavt – fina platser på andra raden. Jag vaknar av att Ernst-Hugo Järegård står lutad över mig och spottar fram orden. Resten av salongen är bortkopplad – all energi är riktad mot mig. Jag fattar vinken och sätter mig upp.

2) Spelman på taket – Premiär på Stadsteaterns stora scen med Jan Malmsjö i huvudrollen och en ung Ola Salo i en biroll – halvbra platser på sidobalkongen – djup slummer i slutet av andra akten när revolutionen närmar sig och den s-t-o-r-a kanonen avlossas. Så rädd har jag aldrig varit.

3) Pudelbalett på Palladium – gästspel från Stockholm – Pretentiöst och smygdjupt – efter en dryg timmes föreställning trippar fyra frackklädda hundägare in med sina nytuperade kungspudlar och travar runt i en cirkel. Varför fick jag inte sova?

Så – har detta något samband med lärarutbildning? (Bloggen har liksom ett tema) Jo – när jag är på tråkiga föreläsningar reagerar min kropp på ett sätt som ligger bortom min kontroll.

  • Först blir jag ledsen – varför är jag här? Varför just jag?
  • Sedan blir jag arg – vem har bestämt att jag ska behöva genomlida just detta? Hur kan jag hämnas utan att straffas?
  • Sedan blir jag stirrig och tramsig – skickar konstiga lappar och fnissar hysteriskt.
  • I sista stadiet slås systemet ut – jag somnar och hoppas att ingen ska märka det.

sleep.jpg

Bildning – halvbildning – obildning

I dagens Svd skriver Johan Östling om Bolognaprocessen och konstaterar att den sker i tysthet. Principiella frågor avhandlas inte. En kritisk röst lyfts fram.

Den österrikiske filosofen Konrad Paul Liessmann blandar sig med ”Theorie der Unbildung” (Paul Zsolnay Verlag) i den tyska diskussionen. I motsats till 1959 – då Theodor W Adorno gav ut den klassiska stridsskriften ”Theorie der Halbbildung” – är det idag inte ens mödan värt att oroa sig för halvbildningens utbredning. Fragmentariseringen och kommersialiseringen av kunskap har gjort allt tal om bildning irrelevant. Så kan Liessmanns tes i all korthet sammanfattas. Med detta som premiss underkastar han kunskapssamhället en furiös generalmönstring. Vackra ord om livslångt lärande och excellensforskning ställs mot verklighetens infotainment och utbildningsfabriker.snille.jpg

Filosofen från Wien ägnar ett särskilt kapitel åt Bolognaprocessen. Liessmann är ytterst kritisk. Enligt honom för den nya ordningen bara med sig en ensidig inriktning på förvärvslivets färdigheter. Den fria, sökande anden får lämna plats åt protovetenskaplig yrkesutbildning för marknadens villiga lakejer, där effektivitet och anpasslighet premieras framför helgjuten lärdom och originell begrundan. Bologna är ett farväl till den europeiska universitetsidén, är Liessmanns slutsats.

Johan Östling delar inte dessa farhågor. Det gör jag – mitt i utbildningsfabriken.

Face Book

Jag var på föreläsning med en norsk IT-pedagog som talade sig varm för vårt nya Learning Management System (It´s learning). Det var en fascinerande blandning av skåpmat (multipel choice-vurm – och “glöm inte att skämta ibland”) och mer kreativt tänkande.

Han ställde frågan till auditoriet:
– Hur många av er har “face book“? (Fast på norska)

Och av oss c:a 300 personer var det nog två som hade en sådan sida (och vågade erkänna det) . Min gissning är att ungefär 20 förstod frågan.

Min dotter läser i Manchester och i den anglosaxiska universitetsvärlden är face book stort. Antagligen hade det varit två personer som inte hade face book.

Vad är det – jo enkelt uttryckt är det ett personligt nätverk som man bjuder in sina vänner till och väljer att dela vissa dokument med.

Men där vi delar upp världen i seriöst lärande och personligt trams – där har studenterna genomskådat denna hopplöst föråldrade dikotomi och förstått att utbildning handlar om kommunikation och att ta hjälp av vänner. Idag berättar studenterna att MSN har gått varm när de fått en oklar uppgift eller utmanande fråga.

Där vi ser en sorts “heta linjen” med fula gubbar och anonyma chat – där har dagens ungdomar byggt egna gemenskaper med nätverken som en del av studiemiljön och identitetsskapandet. Därför måste vi hitta utbildningsformer som tar vara på kraften i dessa mer oförutsägbara former av kommunikation som utmanar bilden av de rationella processer som Bolognatänkandet bygger på.

Ett snabbsök visar att det finns sex studenter i Malmö som är registrerade på facebook – men över 500 i Lund. Manchesters nätverk består av 93 578 medlemmar. Ojdå.
ind2.jpg

Inga baktjinkar – inga rullisar – alla regler!

kul2.jpgSå ropade vi när vi spelade kulor. Jag var fem år och hade flyttat till Persborg från Stockholm. Det var viktigt att markera samhörigheten med ett system av regler och risken var stor att det skulle komma stora killar och ändra på de dolda överenskommelserna. En fyrapyra skulle kastas på från sju stegs avstånd, (men vad var det egentligen för storlek på stegen…) Om vi inte talade om att reglerna fanns – ja då gällde de inte.

Är det så idag också? Måste vi tala om att reglerna gäller – eller har postmoderniteten monterat ner alla system och skapat en väv av individuella behov där allt är tillåtet. Jag är glad att det finns företag som säljer kulor. Jag är ledsen att jag förlorade så många kulor på gården. Men jag kommer över det.

Idag är jag fascinerad över regler. Hur de förhandlas fram och hur de uttrycker makt. Centrala frågeställningar är:

  • Får man låna ut pengar i Monoplol? (Nej!)
  • Får man bilda truster i Risk? (Ja!)
  • Kan man få extrapoäng för roliga ord i Alfapet (Nja…)

Idag håller skolan på att organiseras om efter nya principer och det ser ut som om Jan Björklund tänker förlita sig på den gamla regelstyrningen som redskap för likvärdighet och rättvisa.

Jag tror inte han har förstått att regler alltid är knutna till ett sammanhang och att tolkningsmöjligheterna är den luft vi lever av.

Att sticka upp – eller sjunka ner

fotliten.jpgAllt beror på hur man ser det. Fotavtrycket fortsätter att fascinera mig. Jag vet att det är en fördjupning och att bilden är tagen tidigt på morgonen med solens strålar in snett nerifrån höger.

Ändå kan jag nästan övertyga mig om att foten sticker upp ur sanden och att solen kommer snett uppifrån till vänster. Om jag inte kan lita på mina ögon blir det svårt att tro på sådant som andra beskriver. Och att tro på att det är möjligt att beskriva vad andra människor kan eller inte kan.

Just nu skriver vi kursguider och examinationsuppgifter till de nya kurser som ska starta till hösten. Bolognatänkandet glider mellan fingrarna. Konkret och lockande – förföriskt precist på ett ganska naivt sätt.

Följande verb kan vi välja mellan (ur styrtext)

Kunskap och förståelse
Förklara, sammanfatta, sammanställa, exemplifiera, definiera, identifiera, nämna, urskilja, ange, beskriva, kategorisera, klassificera, kombinera, indela, analysera, använda, välja, integrera, utveckla, tillämpa, bearbeta, reflektera, förutse, skapa, illustrera, skissera, jämföra, pröva, tolka, utveckla, se samband mellan, formulera sig …

Färdighet och förmåga
Beräkna, bevisa, producera, visa, lösa, använda, verkställa, relatera, förbereda, planera, generera, konstruera, framställa, planera, organisera, utarbeta, sammanfatta, argumentera, observera, intervjua, läsa, skriva, presentera, demonstrera, rapportera, uttrycka, debattera, besvara, föreslå, illustrera, redogöra för, kommentera, diskutera, samarbeta, undersöka, handha, gestalta, skapa, dramatisera, visualisera, iscensätta …

Värderingsförmåga och förhållningssätt
Bedöma, göra bedömningar, förklara, jämföra, relatera, argumentera, ifrågasätta, motivera, utvärdera, värdera, urskilja, kritisera, ta ställning, granska, göra ett urval, välja, jämföra

(Slut citat)

vallmo.jpgOch fortfarande har jag svårt att förklara den där foten…

Jag är misstänksam mot dessa ordmassor som antyder en form av precision som inte finns. Illusionen av att vara delaktiga i en gemenskap som har förstått skillnaden mellan alla dessa verb och hur de förhåller sig till varandra, vilka som överlappar och vilka som är överordnade. Ingår det verkligen i tjänstutövningen?

Nej – jag luktar hellre på blommorna…

Färgblind – smaklös – lycklig

sky.jpg

När jag gick i femte klass testades jag och misslyckades. Jag var färgblind. Besvikelsen var svår och jag minns fortfarande vanmakten i att inte kunna urskilja siffran bland prickarna. Inte lokförare – inte pilot.

Några dagar senare satt hela klassen och arbetade under tystnad. Då smyger fröken fram till min bänk och frågar med en känslosam teaterviskning
– Hur är det egentligen att vara färgblind?

Frågan var säker ärligt menad men alldeles omöjlig att besvara. Hur skulle jag veta något om hur det är att inte vara färgblind? Mitt sätt att se världen var (och är) det normala för mig och tanken på att andra ser och upplever världen på något annat sätt djupt förvirrande – men också nyttig. En påminnelse om att våra sinnen är bedrägliga vänner och att vi är fångade i våra privata tolkningar av dessa intryck.

Frågan är också om jag har verkligen har fel – tänk om det är jag som ser färger på ett riktigt sätt! Det populistiska alternativet (att majoriteten vet bäst) har fått en ihålig klang sedan Lasse Brandeby var med i Let´s dance och vann folkets kärlek som bäste dansare.

Hmmm – bilden är tagen på Österlen förra sommaren och det mystiska molnet har jag skruvat upp lite genom att manipulera bilden. Men den är sann för mig…

Studentinflytande – det vill alla ha!

stickahog.jpgNär jag gick min utbildning på 70-talet föreslog jag att studenterna skulle betygsätta sina lärare. Det var nog tänkt som ett försök att aktualisera maktfrågor och en vilja att försöka granska kvalitet från ett studentperspektiv. Lärarna värjde sig kraftfullt och menade att de skulle bli utlämnade på ett obehagligt sätt.

Idag fick jag ett brev från en student som funderade i samma riktning och skickade länkar till USA som pekade mot denna form av studentinflytande:

http://www.ratemyprofessors.com
http://www.ratemyteachers.com/

Och nu är det jag som försvarar mig mot detta betygsättande. Mitt motstånd är lite grumligt och jag ska försöka bena ut det för mig själv

1) Jag är misstänksam mot alla former av betygsättning eftersom de reducerar komplexitet till en uppsättning banala (eller svårbegripliga) kriterier

2) Lärares främsta uppgift är att vara lojala mot examensordningen och det offentliga uppdraget. Den här sortens mätningar skulle kunna urarta till popularitetstävlingar och hindra oss från att ta svåra men nödvändiga beslut. Om alla är nöjda så misstänker jag att undervisningen har legat på för låg nivå och inte varit tillräckligt utmanande.

3) Verkligt inflytande bygger på långsiktighet. Då måste studenterna vara beredda att gå in i beslutande strukturer på enhets- och områdesnivå. Idag är utbildningen så komplicerad att försöken med inflytande i kurserna kommer i konflikt med kraven på tydliga examinationsformer, tidiga scheman och fastställda litteraturlistor. Den enskilde läraren har ingenting att förhandla om. Allt är redan bestämt och eftersom alla kurser bygger på varandra kan vi inte lyfta ut moment någonstans.

Jag tror att modellen skulle vara mindre korrumperande om vi hade ett system som tydligt skilde på undervisning och examination – men då skulle kvalitetssäkringen vara betydligt effektivare genom koppling till resultat (bra resultat= bra lärare)

Nu inser jag att detta blev ett riktigt tråkigt inlägg som inte alls andas tilltro till studenternas vilja och förmåga. Jag ber om ursäkt och vill särskilt tacka de studenter som tog sig tid att möta Högskoleverkets representanter för att samtala om dessa frågor.

Den “ohyggliga” värdegrunden

ko.jpg

I Norge används ordet “hygge” både som verb och substantiv. Man kan hygge sig och ha hygge – ungefär som att mysa och ha mys. Det betyder ungefär att man umgås med någon som delar ens värderingar. Gemenskapen har vissa underförstådda villkor.

I Danmark finns ett beryktat och svårt romantiserat gemyt. Många svenskar suckar längtansfullt över de trevliga danskarna som umgås med likasinnade över en bajer på krogen. Enligt Jaques Werup (läs Hemstaden)är det danska gemytet i grunden germanskt. Något man utövar med folk som liknar en själv när det gäller utseende och värderingar. Generositeten gäller den egna gruppen. Främlingsfientligheten pyr under ytan.

I Sverige har vi skolans värdegrund som är vår motsvarighet till detta nordiska tvångsmys. När jag städade bland mina papper hittade jag anteckningar från Torbjörn Tännsjös föreläsning förra året. Han gör grundligt upp med denna konstruktion och jag hade trott att genomslagskraften i hans tankar (se länk) skulle vara större. Jag hade fel – enligt mig tuffar normativiteten på obesvärat och de motsägelser som finns i värdegrunden hjälps vi åt att dölja. Värdegrunden handlar inte om att man ska vara snäll och hjälpsam. En lärare bör vara medveten om vilka djupare värderingar som ligger bakom en handling. Ett sätt att förstå detta kan vara hemsidan the Political compass som ger ledtrådar till var du hör hemma.

Alternativet är allmän trevlighet och sunt förnuft. Risken finns att detta neutrala alternativ ligger väldigt nära makten. Lärarnas beredvillighet att underkasta sig en statsmoral eller statsfilosofi diskuteras inte ofta.

Kanske kan Jan Björklunds förslag röja upp i detta oproblematiska träsk av tvångsmys och en diskussion om värderingar bli nödvändig ? Risken finns att vi glider in i detaljstyrningen med ett lättat leende – allt blir ju så mycket lättare om någon annan tar ansvar.

far.jpg

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Fåfängans marknad…

hul.jpg

Nu har jag bloggat i snart två månader och det börjar kanske bli dags att summera. Vad är det här för genre egentligen? Det finns något pretentiöst och självbelåtet med detta intresse för de egna tankarna som jag inte riktigt har tänkt igenom. Och egentligen tror jag att detta är själva poängen med en blogg – att inte fundera över om tanken är rätt eller fel, skadlig eller nyttig, ond eller god. Det snabba spontana är viktigare än att vara genomtänkt och briljant analytisk. Ilska vinner över artighet. Överraskningen är den enda regeln. Hulken på Kiviks marknad.

Men ändå – självreflektionen är grundtonen och då uppstår frågorna om
– för vem?
– i vilket syfte?

Om utgångspunkten är en längtan efter autenticitet så kan det vara ganska krävande med detta ärlighetskrav som riskerar att vara kokett poserande. Har jag som bloggare en uppphöjd position som ger mig rätt att avkunna moraliska domar om allt från högt till lågt? Eller är bloggaren mediasamhällets sista utpost i näringskedjan? Vi som inte viger våra liv åt att bli publicerade i vetenskapliga tidskrifter eller sörjer över att DN debatt ratar våra inlägg – för oss är bloggen en befrielse som inte lovar läsaren någonting. Allt sker på egen risk och utan risk är det ointressant. Läsaren är en bifigur – och effekten av det skrivna är inte en del av någon kalkyl.

När informatörerna talar om studentbloggarna som ett rekryteringsredskap så håller jag med, men det handlar inte om att de ska skriva om hur trevligt livet på Högskolan är. Den viktigaste vinsten är att Malmö högskola litar på studenterna och skapar utrymme för oförutsägbarhet på sin hemsida.

m01.jpg Fåfänga ja – bilden nedan är tagen på en frisörsalong i Indien där jag blev pålurad en total ansiktsbehandling. Aldrig har jag utsatts för en sådan kompakt omsorg av krämer, ångbehandling, gurkskivor, huvudmassage och näshårstrimning. Jag var nog ganska generad – men gillar bilden av mig själv i ansiktsmask. Nervöst utlämnad till fnissande indier ser jag mig i spegeln som en dragqueen i det fördolda eller en turist som tappat kontrollen.

Så ser jag på bloggens möjlighet – en lek med identitet och ett försiktigt steg ut i vilsenhet

Intranät – eller hur hemligt kan det vara?

ork3.jpgI organisationsteori finns försök att mäta kvalitet genom graden av öppenhet. Vad är möjligt att diskutera? Och vad får vi absolut inte prata om? I en teori om lärande organisation finns en romantisk bild av ett pågående samtal och att hierarkierna inte är betydelsefulla när det gäller att värdera tankar.

Någon anonym tjänsteman på Länsstyrelsen beskrev arbetsplatsen som en “tystnadens förvaltning” (länk)och antagligen hade skandalen kring hanteringen av internrevisorn kunnat desarmerats om styrelsen hade lyssnat på fler än ledningen. Nu exploderade nyheten välförtjänt rakt upp i ansiktet på dem som var angelägnast att lägga locket på. De inhyrda konsulterna kunde inte styra utvecklingen. Läxan är tydlig: öppenhet lönar sig – hälsan tiger inte still.

Mina 25 år i förskola var ganska stillsamma. Vi var ofta överens om vad som var viktigt och det fanns en stark vilja i arbetslaget att hitta den minsta gemensamma nämnaren för att komma vidare. Längtan efter harmoni var ibland starkare än lusten att pröva om ett argument verkligen höll. Någon gång var denna koncensualism svårsmält och ofta längtade jag efter lite större öppenhet.

När jag började på högskolan trodde jag att akademin var en sokratisk arena för att i respektlös anda utsätta varje sanning för dess motsats. Det var ganska naivt. Men jag menar fortfarande att det är onödigt tyst. Viktiga frågor avgörs i slutna rum och det är sällan som verkliga rådslag sker där frågor genomlyses förutsättningslöst.

Därför är det med viss bävan jag försöker diskutera frågor om lärares handlingsutrymme/handlingsfrihet med studenter. Frihet och delaktighet innebär ju också ett visst mått av ansvarstagande – och i förlängningen ett möjligt mått av skuld om det går fel.

Min teori är enkel:
1) De som trivs i skolan gillar att lyda
2) De som trivs i skolan väljer ofta att bli lärare
3) De som trivs bäst och gillar att lyda mest – blir ofta lärarutbildare!

Så om vi har ett helt hus fullt av lydiga människor – (som är djupt koncentrerade på att hitta koden för det korrekta) vilket behov av intranät/debattforum finns det då? Antagligen inget alls eftersom varje öppen åsiktsskillnad skulle kunna rubba den ömtåliga harmonin – och bilden av att vi har full kontroll.

Idag var jag på ett möte där vi diskuterade det faktum att vi antagligen är en av norra Europas största arbetsplatser utan intranät. Ett argument var att vi ändå inte har några hemligheter. Ett annat argument är att vi har så många hemligheter att vi till varje pris måste skydda oss mot en ondskefull press som skulle se dessa sprickor som tecken på svaghet.

Kan dessa båda positionerna förenas?