Jag har ofta undrat över var den ständigt glada pedagogen kommer ifrån. Ni vet hon som obekymrat kvittrar på och ställer retoriska frågor rakt ut i luften utan att någon gång bry sig om vad barnen vill eller behöver. Ett manipulativt monster som charmar och förför så länge alla lyder.
Nu vet jag – Det är ett TV-program från sent femtital som bär skulden. I Andy Pandy leker Meta Velander med barnen på ett sätt som antagligen blev stilbildande för en generation av pedagoger som inte ville vara auktoritära – men som inte för ett ögonblick intresserade sig för hur barn tänker.
Jag ser också bilden av Alva Myrdal framför mig, så som hon framställs i Jan Myrdals Barndom. Vänlig, glittrande och blank. Med blocket i hand tvingar hon sig att vara med sitt barn – men vad vill hon egentligen, förutom att bygga på myten om den egna godheten. (Ja – jag ska läsa Hirdmans biografi i sommar och nyansera bilden)
Ett arv att bryta – en tradition att begrava.
På sjuttiotalet försökte Barnstugeutredningen införa något som kallades dialogpedagogik. Det var ett svenskt påhitt som fick mycket kritik. Men jag saknar lite av naiviteten och nyfikenheten på barnets tankar. Få av dagens studenter känner till Paolo Freire och de flesta tror nog att befrielsepedagogik handlar om sex.
Däremot kvittrar många fortfarande på obesvärat.
På morgonteve pratar kognitionsforskaren Peter Gärdenfors om att befria tanken och vikten av att förändra synen på utbildning. Det största hotet mot tankens utveckling menar han är auktoritetstro. Mitt nästa projekt borde vara att bygga ett antiauktoritärt filosofiskt spår inom lärarutbildningen (med tydliga lärandemål enligt Bolognamodellen).
Politik och ideologi är inte döda företeelser. De luktar bara lite konstigt.
Andra bloggar om: Lärarutbildning, Normativitet, Bedömning, Högskola, Mobbning, studentinflytande, Förskola, Genus, Skola, Politik, Personligt, Utbildning, jämställdhet,
En del av oss lever av självömkan och medlidande. När vi inte orkar hitta egen glädje är det frestande att njuta av den uppmärksamhet som sjukdom och elände borde kvalificera (enligt bilden av livet som styrt av en högre rättvisa).
Frågan är varför jag tycker att de här pojkarna är charmiga och lite gulliga när jag har så svårt för motsvarande gemenskaper i Sverige? Kanske är det den där naiva oskuldsfullheten som rör mig. De är del av världens snabbast växande ekonomi och troligen välutbildade och om de sköter sig kommer de att tillhöra vinnarna i samhället.
De två stora bryggerierna är idag ett och skillnaden mellan det folkliga Tuborg (Vornaer smager en Tuborg best? Vergang!) och det lite finare Carlsberg (Glyptotek och kultursponsring) är idag borta. Ändå kan jag inte låta bli att hoppa till när jag tar del av Carlsbergs sommarerbjudande som finns på baksidan av baksidesetiketten. Du måste alltså ta loss den för att kunna ta del av informationen. På sextitalet hade herrtidningarna hemliga sidor som man fick sprätta upp – lite av samma känsla.
Tysta tankar 
