Pedagogik är en mystisk vetenskap. Det finns en ful och en fin sida. Ibland samtidigt.
Landets högskolor har arbetat hårt med att skriva nya kursplaner under året. De har anpassats till Bolognaöverenskommelsen och den viktigast förändringen är att fokus numera ligger på tydlighet när det gäller lärandemål och examinationsformer. Målen ska skrivas på ett sådant sätt att de verkligen går att mäta och examinationsformerna ska verkligen korrespondera med målen. Det går alltså inte att ha stickprovstentor i disciplinerande syfte. Inte heller får vi anordna obligatoriska moment som inte är knutna till examination.
Studenten kan alltså i den bästa av alla världar välja bort föreläsningar och litteraturseminarium och fokusera på den egna kunskapsresan. Det som tidigare kunde kallas obligatorisk litteratur är idag att betrakta som exempel på redskap för lärande. De starka studenterna kommer att kunna utnyttja denna konstruktion för att vinna frihet och kvalitet.
För de svaga studenterna är det mer problematiskt. De kanske har klarat sig i 12 år i skolan genom att använda strategin ledtrådssökning. Vad vill läraren att jag ska läsa? Hur ska jag tänka? Vilka frågor kommer på provet? Lönar det sig att vara aktiv under diskussionen? Räcker det med att le?
På andra sidan staketet finns lärare som tillämpar strategin lotsning. Tidig tydlig respons och kraftfulla belöningar ger goda resultat. Behaviorismen är effektiv men har vissa mindre önskvärda konsekvenser för den långsiktiga utvecklingen. Baksidan är studenter utvecklar ett starkt lärarberoende och det självständiga tänkandet riskerar att tyna bort. Undervisningen blir inte “högskolemässig” (vad nu det är…)
Så nu står vi här med ett försök att förena det onda (lotsningen och ledtrådssökningen) med det goda (självständigheten i fråga om undervisningsformer under Bologna). En gissning är att det kommer vara lockande att smygkontrollera och smyglotsa studenterna under utbildningen. Detta har inget stöd i kursplanerna och strider mot de långsiktiga målen i examensordningen.
Alternativet är att se svaga studenterna gå vilse i frihetens rike och hoppas att de lär sig studieteknik den hårda vägen. Utmaningen för oss pedagoger är att erbjuda stöd på ett sätt som inte upplevs som kontrollerande. Vacker tanke.
P.S. Bilden överst är från domen i Sienna – det ligger ganska nära Bologna. Min gissning är att pedagogiken hamnar ungefär där. Close enough.
Andra bloggar om: Lärarutbildning, Bedömning, Högskola, studentinflytande, Normativitet, Bologna, Skola, Personligt, Utbildning, Malmö, Politik
Mer sällan problematiserades begreppet utveckling. Vi tycktes vara på väg mot något bättre och alla var i stort sett överens om vad detta stora goda var. Tematiskt arbete, undersökande pedagogik, ämnesintegration, Vygotskij, delaktighet, aktivitet, reflektion, stöd åt de svaga och engagemang var ganska säkra kort i diskussionen. Samstämmigheten kunde vara väl stor.
I regeringens värld är allt ämnes- och åldersspecifikt. 15 år av integrationssträvande mellan olika verksamheter är hotat. Den respekt som idag växer mellan olika lärargrupper väljer regeringen att sätta på spel.
Samtidigt har jag en dröm om att Pippi Långstrump en dag ska ställa sig på stadens gator och torg och, likt en modern Bob Dylan, ta avstånd från tanken på sig själv som förebild. Det går inte att lära ut självständighet genom att följa någon. Den anti-auktoritära auktoritetens dilemma.
Å ena sidan finns de som menar att det finns något som heter ”viktig kunskap” och att detta går att definiera utanför sitt sammanhang. Ett sätt att organisera kunskapen kallas då ämnen och definieras utifrån akademiska traditioner och tillmäts sitt värde i kursplaner och timfördelning. Ämnesföreträdare har ofta starka åsikter om vad som är kärnan och basen för kunskapsutvecklingen. Historieläraren vet i vilken ordning detta myller av människor och händelser ska presenteras. Kunskapen är hierarkiserad och statisk. Förändringar hotar bilden av kunskapernas absoluta värde. Ämnen är till sin natur reproduktiva och bygger på försök att avgränsa sig mot andra discipliner.
Den tredje fronten består av tydlighetsneurotikerna som tror att detaljstyrning och klassiska skolämnen är detsamma som kunskap. Om alla läser samma sak samtidigt – ja då blir det kanske rättvist i någon mening, men också fullständigt outhärdligt för de stackars barn och lärare som befinner sig i denna kunskapsfabrik. Det engelska exemplet avskräcker – inspektioner föder varken kvalitet eller arbetsglädje. Bara tristess och inställsamhet.
Under min uppväxt har jag varit expert på fjärilar, flaggor, mynt, bilmärken, indianer,svampar, rymden, fotbollsbilder, flaggor o.s.v. Som vuxen har jag ägnat ett omotiverat stort intresse åt gitarrer, plektrum, strängar, förstärkare, datorer, kameror, motorsågar – ja vid en snabb inspektion tycks mitt liv ha bestått av en uppsättning manier.
Tysta tankar 