Tillit till varje pris

Jag arbetar med att försöka släppa kontrollen (“som om han någon gång skulle ha haft kontroll”, hör jag någon viska) och ett sätt att träna är att utsätta sig för det oväntade. Indien erbjuder många sådana tillfällen.

Att äta samma mat som befolkningen är spännande och rekommenderas – om man har tagit drickvaccinet Dukoral.

Ännu mer äventyrligt är att låta sig rakas av en barberare med vass kniv. Kanske har jag sett för många skräckfilmer – men det är fortfarande med en viss bävan jag sätter mig i stolen. I år var det extra intresssant eftersom raksalongen låg granne med en fotbollsplan och seminfinalen i Goacupen gick samtidigt. Min frisör var väldigt fotbollsintresserad och såg mycket lättad ut när jag föreslog att vi skulle ta en paus under straffläggningen. Det var inget svårt val.

askadare.jpg

Bakom åskådarna syns baren Snow inn. Ryktet om Goa som knarkparadis är överdrivet och idag håller myndigheterna på att ta i med hårdhandskarna mot övervintrade hippies. Indiens största fängelse ligger insprängt i berget på udden. Där vill du inte vakna. Ravepartynas tid är över och ingen musik är tillåten efter klockan tio – om du inte väljer att muta polisen förstås. Det alternativet finns alltid.

blad.jpg

Mitt försök till att känna lokalfärg inskränktes till att köpa någon sorts beskt blad på marknaden som försäljaren fyllde med olika sötsaker. Det skulle vara uppiggande med kändes mer som när jag snusade på högstadiet.

Men jag prövade och känner mig ganska modig. Tillit – här kommer jag!

Denna tillit kommer jag att använda under terminen i mötet med studenterna:

  • De är här för att de vill bli lärare
  • De är ambitiösa och nyfikna
  • Det bästa sättet att få folk att växa är att lita på dem

Så ska det vara – så ska det bli! Mitt cyniska och ironiska jag spolades bort av tidvattnet i Goa. Den nya Mats är hysteriskt godtrogen och med min nyfunna änlalika godhet kommer jag reta världen till vansinne.

Frågan är om denna livshållning överlever rättning och bedömning av 25 hemtentor – risken är stor att jag ramlar ner i felfinneri och mästrande…

Genusuppgifter – finns det?

 naken.jpg

Våra studenter förväntas analysera texter ur olika perspektiv. Ofta landar det i genus och jag ska då ge någon form av respons på deras sätt att gripa sig an uppgiften.

Tyvärr blir det ibland ett passivt registrerande av olikheter mellan könen. Det händer att studenter upptäcker att genus konstrueras i reklam och media. Då förfasar vi oss gemensamt över stereotypier och den förtryckande uppdelningen i rosa och blått. Under ytan tror jag att många studenter tyst tänker att detta är ett spel som de genomlider och att vi utbildare borde låta deras föreställningar om manligt och kvinnligt vara i fred.

Sällan kommer vi ner till en allvarlig nivå där frågan om vad som egentligen är äkta ställs mot bilden av genus som konstruktioner. Inför risken att bli essentialistisk är det lätt att hamna i allmän relativism. (Allt är påhitt)

Samtidigt bär vi alla på starka upplevelser av hur män och kvinnor bör vara,  vad vi kan vara och vad vi får vara.  Jag är intresserad av den aktiva och självständiga kvinnan – och om det är möjligt att lyfta fram dessa bilder utan att det skapas nya förtryckande ideal.

cabin.jpg

Kanske är den nya initiativkraftiga kvinnan en ny variant av Lady Chatterly. Vild och hämningslös – men helt fast i  det sociala spelet. Antagligen är hon en manlig dröm – förklädd till frigjord och ofarlig individualism.

Den nya hemska barndomen

vasalius-skeleton750_40pct.jpgNär vi gjorde Pojkaktig sångbok 1 var det kontroversiellt och farligt. Ledarsidorna förfasade sig och debattörerna tog avstånd från blodtörstiga likskändningar (en sång om vampyrer och skelett). Det var ett underbart framgångsrikt sätt att skapa intresse.

Idag har något hänt – leksaksaffärer och barnprogram översvämmas av skelett, vampyrer och monster. Halloween har blivit en institution hemskare än jag kunnat föreställa mig. Kanske har kartan verkligen har ritats om och vi bevittnar en försiktig diskursförskjutning eller är det rentav ett kraftfullt paradigmbyte? Kort sagt – någonting har hänt! Barns behov av skräck tas på allvar. Döden är inte längre tabu. Existentiella frågor smyger sig in bakvägen.

Det kan också vara så enkelt som att handeln har hittat en ny nisch att mjölka småbarnsföräldrar på pengar. I jultider är allt möjligt.

Det finns något tidlöst med detta intressse för döden. Medeltidens bilder av eftertänksamma skelett väcker mig. Sången Fredrik Fräcks skelett beskriver fördelarna med att vara död. Problemet är bara att det som död inte är möjligt att uppleva all denna eviga bekymmerslöshet.

Länk till sång

Hjälp – jag drunknar i hembygdsromantik

drunkning.jpg

Jag har fastnat i hembygdsträsket och hittat en underbar sida med bilder och lärarhandledning för alla tänkbara ämnen, teman, tider och grupper. Läs mer här

Bruno Liljefors 1896

Här är det laddat med dramatik! En sådan här plansch kunde ju inte lämna någon skolunge oberörd; flickan som håller på att drunkna och i sista stunden räddas av en trygg Sankt Bernhardshund. Känns temat igen? Ja, det håller fortfarande ett sekel senare, till exempel i tv-serien om Tjorven och Båtsman.

****************************

Citat ur Ambrosius lärarhandledning år 1904:

Stackars lilla Karin! Hon orkar inte hålla sig uppe med en arm, och dessutom är pilkvisten alldeles för klen för att bära henne. Hon känner ingen botten under fötterna i det djupa vattnet, hon håller på att drunkna…. Men hunden, som låg på gräsvallen vid stranden af ån, såg när Karin föll i vattnet…. Ögonblickligen hoppar han ned i vattnet, hugger tag i hennes klänning och simmar i land med henne. Så blef Karin räddad, och det hade hon hunden att tacka för.

Sensmoral:

Hur kom det sig att Karin föll i vattnet? Hon var olydig mot sin mamma. När barn är olydiga går det illa för dem. Karins mamma hade förbjudit henne att ensam gå ut på den smala båtbryggan. Ån är djup… Karin glömde sin mammas förbud, gick ut på bryggan, kastade i sina barkbåtar, och lät dem flyta med strömmen. Hvad de seglade lustigt, det ena skeppet efter det andra, nedåt ån! Men så kom olyckan. Karin råkade falla i vattnet. Hur det sedan gick, veta vi.

Hembygdskunskap – blir det roligare?

Regeringen och lärarutbildningsutredningen blickar bakåt efter lösningar på framtidens skolproblem. Jag försöker följa med och funderar över vart min barndoms roligaste skolämne Hembygdskunskap tog vägen?

plansch.jpg

Efter några minuter med Google vet jag att ämnet infördes 1919 men försvann 1955. Jag började skolan 1962 och har fasta minnen av en blå bok i ett ämne som inte fanns? Levde skolämnet kvar vid sidan om Lgr62 och den nya grundskolan? Jag har vaga minnen av något som kallades OÄ (orienteringsämnen) men inser att dagens diskussion om vad ett ämne egentligen är inte är ny.

Vad är då hembygdskunskap? Nationalencyklopedin förklarar:

”ämne i folkskola och grundskola med uppgift att ge eleverna omgivningsorientering om ting och förhållanden med inriktning på deras intressen under de första skolåren. Undervisningen, som har sin utgångspunkt i elevernas upplevelser, iakttagelser och frågor, vill vidga elevernas föreställningar om hur människor lever tillsammans och om samspelet i naturen”. (Nationalencyklopedin, band 8, 1992)

När jag har prövat tanken på kolleger har jag fått ganska nervösa reaktioner.
– Är det något nationalromantiskt halvrasistiskt?
– Det låter inte särskilt globalt…
– Vilket universitetsämne ska det bygga på?

Samtidigt gillar jag NE:s försök att knyta sin definition till barnens “upplevelser, iakttagelser och frågor”. Går det arbeta på detta sätt i en målstyrd likformig skola med mätbara mål i tidig ålder? Den frågan lämnar jag över till Utbildningsdepartementet.

Måltrötthet i sista stadiet

vg.jpgJag läser Hans Lagerbergs Lärarna – Om utövarna av en svår konst och slås av hur tåliga lärarna har varit genom tiderna. Just nu är det tydliga mätbara mål, betyg och centraliserade planer som skapar jubel på den politiska arenan. Ingen talar om individualisering eller elev- och föräldrainflytande. Marknaden och centralstyrningen regerar.

Lagerberg skriver:

Lärarna behandlas som kunder som kommer in i en butik och möter skylten “Här har vi förtroende för varann, var vänlig visa upp medhavd väska!” Utvärdering och kvalitetssäkring har blivit modeord.

Jag skulle gärna säga att livet på Lärarutbildningen följer en annan logik. Det skulle jag verkligen vilja säga.

Tanken går till 50-talets planhushållning i Kina. Snart samlas vi på fälten för att smälta ner våra hushållsredskap. Allt för att bevara myten om den stora goda planen.

På gravstenen står det:

Han uppnådde i alla fall målen

Skrothandlarens son

I senaste numret av Pedagogiska magasinet (sidan 92) skriver Christer Wallentin om sin far skrothandlaren som hade en särskild förmåga att uppskatta vikt med ögat och därigenom kunde göra snabba affärer.

korv.jpgI lärarutbildning och skola talar vi ofta om olika kunskapsformer och betydelsen av att inte nedvärdera andra språk än det skrivna. Ändå drabbas jag hårt av orden. Vi som jobbar inom systemet är hårt präglade av att skriftspråket är det högsta, det viktigaste och det fina. Tal, bild, musik, drama, kroppslighet, intuition – allt det som gör livet värt att leva anses ofta vara en sorts förstadium för det skrivna.

De som inte behärskar skrift på akademiens villkor riskerar att marginaliseras.

Samtidigt ska skolan samverka med det omgivande samhället. Där finns en annan värdeskala och en mer nyanserad syn på vad kunskap är.

Jag tänker på Christer Wallentins ord:

En människa kan mycket mera än hon tror

när jag läser studenters texter. Ofta tycks de vara uppskrämda av kraven på att uttrycka sig i en skriftlig form som är starkt normativ. Vi lärare får inte syn på deras fulla kapacitet. Språket begränsar och sorterar, förminskar och förtrycker.

I något fall skapar det även tydlighet och samförstånd.

P.S. Bilden är tagen från ett bageri i Paris och föreställer korvar gjorda av marsipan. Snart är det jul – trevligt pyssel!

Wiehe, Dylan och språket

bobdy.jpg

Mikael Wiehe skriver i Sydsvenskan om den svåra konsten att översätta Dylan. Efter tre skivor finns det erfarenheter värda att fundera över. Översättning är en svår konst och fällorna verkar vara många. Längtan efter att hitta den röda tråden och göra en exakt trogen översättning – samtidigt som det är tomrummen och motsägelserna som är själva essensen av Dylan. Slutklämmen är svårslagen:

Kanske är det dessa tomrum i Bob Dylans texter, musik och liv, och folks möjlighet att själva fylla i, som är en del av förklaringen till hans storhet. Var och en kan skapa sin egen Bob Dylan. Var och en kan göra en Bob Dylan efter sitt beläte. Vi blir alla medskapare. Vi blir Gud!

Själv hör jag också till de hjälplösa beundrarna som slukar Uncuts genomgångar av vilka som är de 100 bästa låtarna. Min inre nörd tycker det är enormt viktigt att ta ställning till om Blonde on blonde eller Blood on the tracks är hans bästa album. Själv håller jag på den senare och tänker viga sommaren åt att översätta You gonna make me lonesome when you go. Särskilt raderna om Verlaine och Rimbaud utmanar mig på många plan. Vilka svenska poeter passar in här?

I’ve seen love go by my door
It’s never been this close before
Never been so easy or so slow.
Been shooting in the dark too long
When somethin’s not right it’s wrong
Yer gonna make me lonesome when you go.

Situations have ended sad,
Relationships have all been bad.
Mine’ve been like Verlaine’s and Rimbaud.
But there’s no way I can compare
All those scenes to this affair,
Yer gonna make me lonesome when you go.

Läs hela texten

Annars läste jag samlade Dylanintervjuer (ett exempel, ett annat i Stockholm!)i somras och blev helt bedövad av hans humor. Dylan var verkligen inte arrogant eller elak. Han försökte bara svara på helt idiotiska frågor utan att förnedra sig.

– What´s your songs about?
– Well, some of them are about five minutes and some can even be about seven…

Jo – bloggen har ju ett tema: Utbildning. För mig är det inspirerande att möta en person som vägrar vara förebild. (Jag vet det är en paradox!) Många lärare går vilse i sina tankar om att vara en förebild för barn. Jag tror det räcker med att vara någorlunda ärlig, kompeten och intressant. Sen är det upp till barnen att bedöma om det finns något djupare att hämta.

Regler är viktigt

bil.jpg

– fast regler kan vara ganska olika. I Paris vet jag inte om det är förbjudet att parkera inom nio meter från hörnan.

Jag är på väg in i den extrema pragmatismen. Bara det funkar – då är jag med på allt.

Runt om mig möter jag en övertro på att språket är ett meningsfullt sätt att reglera verksamheter. Det måste alltid finnas en formulerad plan som går att utvärdera utifrån vissa kriterier. Ofta känns det som om planen är viktigare än människorna.

Vi borde parkera oftare i hörn. Men å andra sidan:

– Hur skulle det se ut om alla gjorde det?

Jag menar om alla parkerade i samma hörn…

Varför gråter vissa lärare när de rättar studenternas tentor?

angst.jpgMonika Ringborg kommenterar en artikel i DN om tentaångest hos studenter. Hela rapporten finns på SCB:s hemsida.

Just idag ligger min samlade medkänsla hos lärarna som kämpar för att hitta några förmildrande drag hos de studenter som varken har varit på föreläsningarna eller läst böckerna. Förklaringarna är lika många som gripande. Livet är inte enkelt. Alla vill vi vara på den goda sidan och lusten att fria är stark.

En annan dag kanske jag kan se problemet ur en annan synvinkel. Kanske ur Per Lagerkvists?

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

 

Läs hela dikten